När jag arbetade på arbetsplats D, som är en industriell tillverkning, kunde jag gå upp 15 min innan jag skulle börja arbeta för att breda mig några mackor att äta på frukostrasten. Jag snoozade aldrig klockan utan gick bara upp och iväg med mina mackor.
På arbetsplats C, som också har tillverkning, men där jag har ett mer tänkande arbete än fysiskt, då går jag upp 1 timme innan jag ska åka till arbetet. Det händer mycket oftare att jag utnyttjar snooze funktionen och jag kan sitta och lösa både sudoku och korsord under frukosten innan jag påbörjar tandborstningen.
Jag vet inte ens om det hjälper att ha 1 timme för uppvaknande, men så har det blivit. Vissa morgnar liknar Bridget Jones’ morgnar, vilket innebär att jag sitter och tittar ut genom fönstret i 20 min innan jag samlar ihop mig för att fortsätta morgonrutinen.
Jag har också lagt märke till att trots att jag är ljuskänslig, d.v.s att jag lätt vaknar av ljus, så verkar det som att det inte gäller för arbetsdagar. En lampa tänds med timer klockan halv 6, i rummet intill, för att få ett behagligare uppvaknande, eftersom jag tycker att det är trevligare att vakna till ljus än till en väckarklocka. Det innebär att jag ibland inte bryr jag mig om att ställa väckarklockan. Resultatet är nästan alltid detsamma, att jag vaknar 2 timmar senare och får enormt bråttom. En gång var jag så sen, att jag var tvungen att ringa till min chef och berätta att jag försovit mig. Det var otroligt pinsamt, men om jag inte hade hört av mig så hade det blivit olovlig frånvaro.
Det är inte helt säkert att långsamheten på morgonen har med typen av arbete att göra, det kanske helt enkelt är ett ålderstecken. Man är helt enkelt lite långsammare när man blir äldre än vad man var som ung.
maskrosljus 