Lyxigt vackert

I de omgivningarna som jag oftast rör mig i, är det mesta intakt. Inget är sönderskjutet eller bombat. Det som jag spontant kommer på som brukar raseras varje år, är en myrstack som jag passerar till och från jobbet. Varje år kämpar och sliter myrorna hela sommaren för att få stacken fin igen och de är fantastiska på att göra stacken vacker. Av någon anledning så finns det människor som inte klarar av att se något som är vackert utan att förstöra det och det drabbar myrorna varje höst, precis när de är klara och ska gå till vintervilan. För övrigt är det inte mycket annat som är förstört. Omgivningarna runt myrstacken är enormt vackra, det är bara myrstacken som har oturen att råka ut för förstörelse.

Naturen bjuder på en sällsynt skönhet varje vardag, eftersom det är oftast då som jag befinner mig där. Morgonen, när solens strålar strilar mellan trädstammarna och alla fantastiska ljud i form av fågelkvitter och löv som rasslar när de möter varandra i en följsam rytm av vinden.

På eftermiddagen silas solens strålar genom bladverken. Ett bladverk som med sina blandade gröna nyanser skapar det vackraste av tak, med ljusfläckar på marken. Ljusfläckarna bildas av de strålar som finner vägen ända ner till marken genom trädens lövkronor och där fjärilar och rådjur sätter sin speciella prägel på omgivningen.

Löv i skuggan är automatiskt mörka. Skillnaden är slående när solen lyser på löven. Men det som är som mest fantastiskt, det är när solen lyser genom löven och man ser löven från undersidan med dess nerver, då är de näst intill självlysande.

Allt det här vackra får mig att känna mig enormt glad och tacksam över att få tillgång till all den här lyxen helt gratis. Det skapar en känsla av att vara enormt lyckligt lottad.

Nu tar jag med mig den här underbara känslan in i semestern och återkommer i mitten av augusti.

Advertisements

Livskunskap i bild

Under Göteborgsvarvet, satt jag och min vän S och åt en något försenad frukost på ett café. Förseningen berodde på att luften åkte ut ur cykeldäcket när vi försökte fylla på. Jättepinsamt egentligen, men vi fick tips av en kille som också skulle fylla på luft, att köpa en anpassad ventil till cykeln, att kunna ha med sig vid nästa luftpåfyllning.

På ena väggen inne på caféet hängde en tavla gjord utifrån ett fotografi. Jag förälskade mig i den tavlan, för det var något vackert över den som inte gick att negligéra.

Motivet föreställde en äldre människas vänsterhand som höll i några strån av råg och i bakgrunden fanns en åker bestående av råg som följde vindens rörelser.

Handen som var gammal, men inte pensionär utstrålar hårt arbete, erfarenhet och livskunskap. En typ av erfarenhet och kunskap som bara kan erhållas genom ett idogt strävande av det som är viktigt för livet tillsammans med fysiskt arbete. Den sorterar bort glamour, lyx och det som inte är livsnödvändigt. Det fysiska arbetet ger handen ett grovt och starkt utseende. Den utstrålar arbetsvana och erfarenhet i att veta när den behöver ta i. Men här finns ytterligare en sak och kanske är det solens strålar som förstärker den känslan. Det är kärleken och omvårdnaden om skörden och växtligheten. En hand som tar i för att skapa bästa möjliga förutsättningar för grödan att kunna växa upp och ge skörd. Motivet på handen är jordnära och essentiell, med en varm utstrålning av kärlek till det som betyder något, till livet.

Konstnärens konstverk

Jag fick en kommentar på förra veckans blogginlägg. Åsikten var förmodligen grundad på en del av Baruch Spinozas definition av Gud, där han likställer naturen med Gud. Olika människor har olika definitioner av samma saker eller personer men den definitionen som är gjord av en person är rätt för den personen, men kanske inte för någon annan.

Det som är intressant i Spinozas definition är att det går att se en del av konstnären i konstverket. Det går alltså att se en del av Gud i naturen. Som t.ex. E. Munchs målning skriet där han mycket starkt utrycker en personlig känsla av, vad jag tolkar som ångest. I den tavlan speglar han en del av sig själv. Eller kvinnorna som han har målat av, som står på en bro. Är det en fascination som han har för kvinnor, men där han inte vågar komma nära dem? Genom att studera hans målningar, finns det möjlighet att få ta del av olika sidor av honom som han kanske inte har berättat om i ord för att den känslan har varit svår för honom att sätta ord på och därför var det lättare för honom att uttrycka det med pensel. Tavlorna eller konsten speglar på så sätt konstnären.

Ulrika Hyde Walliens glaskonst. Hur ser den ut? Jag tycker att den är livfull, kreativ och glad. Vilket i sin tur gör att den bild som jag skapar hos mig av henne, speglas utifrån min upplevelse av hennes konstverk och jag tänker att hon är livfull, kreativ och glad.

Om jag till sist tar naturen och jämför den som ett konstverk, så speglar den sin konstnär, vilken då är Gud. På det sättet som jag tolkar naturen, vilken jag tycker är fridfull, harmonisk och avkopplande så tolkar jag också vem Gud är utifrån det, d.v.s. som fridfull, harmonisk och avkopplande precis en liknande tolkning som jag gör för de andra två konstnärerna. På det sättet stämmer Spinozas definition. Men också den kommentaren som jag fick från förra veckan att Gud är större och inte kan likställas med naturen och det beror på att det skapade eller konstverket aldrig visar helheten, utan den speglar delar av helheten hos den som har skapat det.

Slutsatsen blir att konstnären alltid är större än konstverket, men att konstverket alltid, mer eller mindre speglar vem konstnären är.

Definition av Gud

Går det att definiera Gud? Eller kommer en definition av Gud att bli fel oavsett hur noggrannt jag än försöker att definiera Gud? Om man tror på Gud, så behöver man definiera vem Gud är, kanske inte så mycket för att kunna förstå Gud, men för att veta vad man tror på. Men om man inte tror på Gud så bör man också göra en definition av Gud för att veta vad det är som man inte tror på.

I Lilla boken med stora tankar om Religion av Dr Jeremy Stangroom återger han Guru Nanak Dev’s beskrivning av Gud.

“Han är den högsta sanningen. Han, Skaparen, är utan fruktan och utan hat. Han, den allestädes närvarande, genomsyrar universum. Han är inte född, och han dör inte heller för att återfödas. Genom Hans nåd skall du tillbe Honom.”

Nanak skriver om Gud, att det är en han, är Gud en han eller en hon eller både och? Går det att definiera Gud efter en könstillhörighet? Är inte Gud så mycket större än så, eller är det bara vårt språk som har stora brister? Han skriver också att Gud är den högsta sanningen och kanske är det en av anledningarna som det står i Bibeln att sanningen ska göra er fria. Vilket då kan avses vara Gud som befriar oss. Det är också intressant att han tar upp frånvaron av fruktan (rädsla) och hat. Det är två känslor som hänger ihop och triggar varandra.

På sidan 110 i Inga-Lill Valfridssons bok “Mod att möta förändringar”, skriver hon att människan har behov av att återknyta till sitt ursprung, vilken här definieras som bl.a. Gud eller alltet. Det är en intressant vinkling, särskilt då jag kan uppleva att det finns en rädsla för religion och Gud. Rädslan som jag upplever det, verkar grunda sig i att människor som tror på någon högre makt är svaga människor och svag vill man absolut inte framstå som. Det verkar inte vara att man har gjort en definition av Gud och genom det kommit fram till att det går bra utan Gud. Så, om jag ska utgå från det hon skriver, så skulle många människor i så fall, vara rädda för sitt ursprung.

När jag läser det Inga-Lill skriver, om att bli ett med Gud eller alltet, så infinner sig den känslan oftast i naturen och/ eller i tystnaden. Utifrån naturen och alltet är det därför intressant att läsa

Spinozas definition av Gud i vilken han bl.a. sätter likhetstecken mellan Gud och naturen.

De här fyra upplevelserna eller definitionerna där Gud genomsyrar universum, att bli ett med alltet (Gud), känslan av att vara ett med alltet (Gud) som upplevs i naturen och Gud som likställs med naturen, har något gemensamt, som jag upplever som en fascinerande storhet. När vi inte ser det som skapar en känsla i oss, så likställer vi det med en storhet som vi kan se och i det här fallet blir det naturen, för att på något sätt åskådliggöra känslan av Gud.

Vid ett tillfälle för några år sedan, så pratade jag med en man som menade att de Hebreiska orden ”Jag var”, ”Jag är” och ”Jag kommer att vara” bildar ordet Gud på Hebreiska.

Den definitionen är intressant, därför att den beskriver Gud ur ett tidsperspektiv och kanske inte så mycket utifrån Guds egenskaper. Den sammanfaller med en del av Nanak Dev’s definition; “Han är inte född, och han dör inte heller för att återfödas.” Gud blir här evig, utan början eller slut. En definition som är svår att ta till sig eftersom vi som människor har en början och ett slut, en evig tid går inte riktigt att greppa.

Till sist Guds egen definition av sig själv, som enligt B

ibeln beskrivs för Mose, som ”Jag Är”, i 2 Mos 3:14. Jag Är, signalerar något naturligt, okonstlat och totalt befriat från krav att vara något som jag inte är. Därför skulle Guds egen definition av sig själv kunna användas som en förebild i mitt liv där jag Är, den som jag är ämnad till att vara och ingenting annat

än det som kan inkluderas i att vara jag.

Skönhet

Det sägs att skönhet kommer inifrån, stämmer det och finns det över huvud taget några belägg för det? Eller är det bara ett sätt att dämpa eventuell oro hos de människor, där narcissismen är utpräglad?

Min egen erfarenhet baserat på olika typer av relationer, är att det faktiskt stämmer enormt bra. Jag har märkt att så som en person är innerst inne och de värderingar som den har, väldigt ofta speglas på personens utsida, kanske främst genom ögonen, men även utseendet i stort. Därför kan en person som jag känner uppvisa en fantastisk skönhet även om andra inte ser det. Det blev tydligt under en period när jag umgicks med en liten grupp av människor för några år sedan. Där fanns en tjej som såg alldaglig ut, ett utseende som inte direkt fastnade på näthinnan. Ett utseende som skulle passa alldeles utmärkt på en spion. Efter att ha umgåtts några år så slog det mig, när vi satt och fikade, att hon faktiskt var vacker. Skönheten på insidan hade börjat lysa igenom och för min del blev det här verkligen en aha-upplevelse. Men det innebär också att jag behöver ge människor tid till att visa sin skönhet.

Tyvärr har jag även upplevt att det kan vara tvärtom, då en person sakta men säkert förvandlats till att bli småaktig eller bitter. Jag har t.ex. haft kollegor som har blivit ganska bittra och det är ingen vacker syn. Tänk dig ett lik där bitterhetens maskar gräver hål för att krypa in genom huden på ett halvruttet ansikte, så får du kanske en liten känsla av den groteskhet som utstrålas. Det påminner lite om den tavlan som målades i Oscar Wilde’s “Dorian Greys porträtt”. Tavlan åldrades tillsammans med de handlingar som Dorian Grey utförde och blev till sist så grotesk att den var tvungen att gömmas på vinden. (Tavlan åldrades men Dorian Grey förblev utseendemässigt i samma ålder som när tavlan målades). Det är kanske inte det arv som jag vill lämna efter mig till eftervärlden, ett groteskt porträtt av mitt liv.

Om jag ska dra en parallell till naturen, så skulle jag beskriva skönhet ungefär så här; När naturen får behålla sin egen struktur, mångfald, variation och utseende, så tycker jag att den är mycket vackrare än när den ansas och planteras i strikta rader i en park eller trädgård. I det planterade kan det i och för sig finnas en annan typ av skönhet i form av symmetri, men den är inte ens i närheten av hur vacker naturen är i sitt orginalutförande. Det konstgjorda tar bort det unika, det personliga och det som skapar den genuina skönheten. Det likriktar utseendet till att bli en del i en massa istället för att lyfta fram det fantastiska, som finns hos varje enskild varelse och växt.

Likheten mellan naturen och människan är oerhört slående, för på samma sätt som naturen är vacker i sitt orginalutförande, så är också en naturlig människa, otroligt vacker, under förutsättning att bitterheten är frånvarande.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att, oavsett hur du ser ut, så är du otroligt vacker i ditt orginalutförande. Består din insida av värderingar och etik som är bra både gentemot dig själv och andra, tillsammans med en positiv inställning eller att du bemöter andra med ett leende, så kommer du att utstråla en magisk skönhet.

Sökandet efter Gud

Förra veckan funderade jag över relationen till en överhet. En överhet som berör otroligt många människor är Gud eller religion. Anledningen till det är att även om många länder kanske upplevs som sekulariserade, så är det grundläggande tänket kring lagar och moral baserat till stor del på respektive lands religion. Oberoende om jag är troende eller inte så är jag mer eller mindre berörd av Gud på det sättet. Går jag till en kyrka, moské eller synagoga på helgen så kan jag komma att beröras på ett sätt, men jag kan också gå in i Guds vardagsrum, naturen och ta ett djupt andetag och insupa hela Guds atmosfär för att beröras på det sättet.

Beroende på vilken syn jag har på Gud, så kommer det också att spegla den relation jag har till Gud. Min relation till Gud kommer att färgas av, dels min syn på mig och dels vad jag har fått lära mig, om vem Gud är. Det innebär att beroende på hur min bakgrund ser ut, så kan jag antingen betrakta Gud som sträng och dömande eller barmhärtig och generös, men givetvis finns det en bred gradering däremellan. Det jag behöver göra är att ta reda på vem Gud är, för det kan ingen annan göra åt mig och det finns inget som säger att den uppfattning som en annan person har, är rätt. Jag behöver inte heller tro på Gud överhuvudtaget, det är ju helt frivilligt. Oavsett vilken relation som jag har bestämt mig för att ha, så tror jag att min självbild och självkänsla på något sätt färgar den.

På sidan 110 i Inga-Lill Valfridssons bok “Mod att möta förändringar” skriver hon bl.a så här med anledning av att hitta en relation till Gud:

“Allt vi gör har en avsikt och den yttersta avsikten är att bli ett med alltet, med Gud, Kosmos eller hur du vill benämna den högre kraften. Det är människans behov av Gud, av att återknyta till sitt ursprung. Religion betyder ungefär återkoppling. I vardagslag handlar det om att upprätta kontakt med sin inre källa. Det gör vi genom intuitionen och vår inre röst som ger oss andlig vägledning.”

Det jag kan känna när jag läser det som Inga-Lill skriver, om att bli ett med Gud, är att i det sökandet ligger det en trygghet och en harmoni. Där min känsla av att vara ett, oftast infinner sig antingen i naturen och/ eller i tystnaden. Jag skulle också vilja beskriva det som att vara i harmoni med omgivningen, både natur och människor samt att ta hand om de resurser som jag har.

Inga-Lill beskriver intuitionen som en vägledning i en livslång utvecklingsprocess. Det innebär att det inte är något som går snabbt utan något som behöver ta den tid som det behöver. Det kan innebära att vi söker efter något hela tiden som vi inte kan identifiera, och sökandet är ett sätt för oss att hitta en relation till det vi inte vet, men som hela tiden attraherar oss på olika sätt. Sökandet i sig blir en mognadsprocess. Men eftersom vi inte alltid är medvetna om att sökandet efter rötterna och sökande efter en relation är att söka Gud, så kan sökandet ta sig olika former.

Jag tror därför att vårt sökande är det som skapar trender av olika slag på olika områden. T.ex så golfade många under en period vilket gick över till olika andra sporter och nu verkar det vara cykling som gäller. Frisyrer, heminredning och uppfostran är andra exempel där trender gör avtryck. Trender är ett sätt att finna en trygghet i massan och att fylla det tomrummet och vilsenhet som vi kan uppleva när vi befinner oss utanför Gud, eftersom något saknas i det utanförskapet, trots att en stor del av befolkningen befinner sig där.

Varför skriver jag om sökandet och inte när jag kommit fram till målet? Därför att jag tror att målet är själva sökandet, för det är i sökandet som vi lär oss och utvecklas. Beroende på hur långt vi har kommit i vårt sökande så har vi nått olika mognadsnivåer. Om vi ser målet som Gud eller livet, så kommer det att finnas för många aspekter på Gud och livet för att vi fullt ut ska kunna förstå vad det innebär. Jag tror att medvetenheten om det mångfacetterade aspekterna skapar en otrolig vördnad inför Gud, livet och människor. En vördnad som kan övergå i en fantastisk fascination, som i sin tur ger en underbar livsglädje.

Tror du på en barmhärtig eller dömande Gud, eller inte på något alls?

Relationer till överheter

Boken “Ljuset vi inte ser” skriven av Anthony Doerr öppnade mina ögon för hur viktigt det är att överheten föregår som ett gott föredöme. Den belyser också på ett intressant och lite läskigt sätt att vi är ganska benägna att “tillfredsställa” överheten. Särskilt benägna till det är vi om misstag eller ovilja till att gå enligt överhetens linje får konsekvenser som fysisk eller psykisk smärta. Det innebär att så som överheten agerar och de värderingar som den står för, droppar ner oavsett om du uppskattar det eller inte. Det vill säga att både positivt och negativt droppar ner.

Vad är definitionen av en överhet? Det är den eller de som sätter upp riktlinjer för hur jag ska leva eller agera. Den färgar och påverkar mitt liv, kanske inte på alla områden men på en del av dem. Exempel på överhet, vilket givetvis är olika beroende på var i livet jag befinner mig, är föräldrar, dagispersonal, lärare, chefer, kommunstyrelsen, regeringen och Gud eller religion.

Det som blev en aha-upplevelse i Doerr’s bok var den beskrivna skolgången för en kille i yngre tonåring, som hade växt upp på ett barnhem tillsammans med sin syster. Pappan hade dött i gruvan där han arbetade. Killen som var i yngre tonåringen var otroligt duktig på att laga radioapparater, vilket han gjorde åt folk på den ort där han växte upp och bodde på. Vid ett tillfälle lagade han en radio till ett par där mannen hade kontakter på en attraktiv skola, där mannen också får in killen. (Hela berättelsen utspelar sig strax innan, under och efter 2:a världskriget i Tyskland och Frankrike). En del av utbildningen innehöll fysiska övningar och ibland bad läraren att en av eleverna, oftast inte den mest atletiska att peka ut den eleven som var svagast. (Det är ganska strategiskt och inte svårt att få svar, när frågan ställs till en som kanske känner att den befinner sig i riskzonen för att tillhöra de fysiskt svagare eleverna). Den utpekade eleven fick ett litet försprång och om någon av de andra eleverna kom ikapp så utsattes den svaga eleven för misshandel på uppmaning av läraren. Vid ett annat tillfälle på vintern skulle eleverna hälla kallt vatten över en “fånge som hade rymt” också det på uppmaning av läraren.

Med den tidigare erfarenheten av vad den svaga eleven fick utstå, så krävs det en oerhörd styrka och mod att inte göra läraren till viljes, oavsett hur fel jag tycker att det skulle vara att utsätta någon annan för att få kallt vatten över sig utomhus på vintern eller att bli misshandlad. Jag skulle troligtvis, om jag hade varit i samma situation gjort på samma sätt, eftersom jag inte tycker om smärta. Men jag hade med stor sannolikhet inte uppskattat mig själv för mitt agerande och jag hade nog känt mig enormt ambivalent trots att beslutet redan var taget. Ambivalensen hade grundat sig i en inre splittring mellan den egna överlevnadsstrategin och empatin för den som blev utsatt och kanske det värsta av allt, vara tvungen att välja ett av alternativen. Det hade varit ett agerande som hade grundat sig i valet mellan att leva eller dö, eftersom jag i värsta fall kan dö av en misshandel.

Om jag ser till Milgrams lydnadsexpriment, så undrar jag, hur jag hade agerat i den situationen? Det är en liknande situation men där en skådespelare spelade “elev” och testpersonerna var “lärare”. “Läraren” ställde frågor till “eleven” och när “eleven” svarade fel, så gav “läraren” “eleven” en stöt, som gavs på 5 olika fiktiva strömnivåer och “eleven” bara spelade att den fick ström i sig, vilket “läraren” inte visste om, utan trodde att det var på riktigt. Den högsta nivån var dödande och det intressanta här är att en del gav den dödande nivån därför att en överhet sade att det var okej eller nödvändigt. En del hade lite betänkligheter, men här rör det sig inte om hot med fysiskt våld mot den egna personen, utan mer om en uppmaning från en överhet. De som hade upplevt förintelsen trodde att det var möjligt, men de som inte hade upplevt det var mycket tveksamma till det som Milgram kom fram till.

Det här kanske är ett mer intressant tankeexperiment eftersom det är en situation som rent teoretiskt kan inträffa på en arbetsplats. Där gäller det kanske inte dödliga stötar, utan mer om jag accepterar företagets moraliska visioner. Eller att ta fram underlag för att säga upp personal. Om den typen av underlag är en uppgift som jag ska göra, så blir det arbetsvägran om jag inte utför den uppgiften, som kan orsaka påföljder. Men är det mer okej att göra en sådan övning om det gäller att göra sig av med en konsult, då är det ingen som blir arbetslös och kommer att stå på bar backe?

Det finns många tankar om det och egentligen, det enda som är fel, är det som strider mot min egen uppfattning eller moral. Vilket också kan utnyttjas av en överhet genom att den kan säga att den själv tar på sig konsekvenserna och kanske framförallt ansvaret. Den typen av uttalanden kan få människor att göra många saker utöver deras samveten, eftersom ett sådant påstående “renar” samvetet på ett felaktigt sätt.

Ytterligare en sak som jag vill ta upp innan jag avslutar, är att vi också är enormt beroende av överhetens mognadsgrad, eftersom det också färgar min vardag. Som exempel tar jag två olika mognadsgrad för olika chefer som jag har haft under mitt yrkesliv. (Här kan någon av de andra exemplen på överhet läggas in istället för chefer).

Den med lägst mognadsgrad verkade se sitt arbete som något som lyfte den egna självkänslan. Det fanns inget medmänskligt i det som gjordes, det var inte så noga. Det som var viktigt, var att kunna meddela vänner och bekanta att man var chef. Det var titeln som var viktig inte själva arbetet. Precis när jag hade fått den chefen, så var två personer från en tidigare arbetsplats på besök och gick på en rundvandring och därför fick jag möjlighet att hälsa på dem. Jag hade knappt hälsat klart när chefen gör en målvaktsliknande inhopp mellan mig och mina tidigare kollegor och presenterar sig som chef, det var det som var viktigast och som också betonades med stor vikt.

Det andra exemplet är ytterligare en chef som jag har haft och som brinner för sitt arbete och ser individerna i gruppen samt lyfter och stöttar. Här finns en styrka i ämbetet och här behövs inte titeln lyftas fram, därför att den är självklar. Båda de här exemplen färgar givetvis av sig och droppar ner på resten av avdelningen, den första till det sämre och den andra till det bättre. Chefernas agerande skapar också olika nivåer av förtroende, vilket är viktigt från båda håll för ett bra samarbete.

Därför vill jag avsluta med att säga att den ömsesidiga respekten och förtroendet är grundläggande för att få en vinn – vinn situation i relationen till en överhet.