Tårarna tolkar känslorna 

Ibland känns det som att huvudet svämmar över av tankar, hjärnan är överfull och den stora mängden av tankar gör det svåra att organisera dem. Svårigheten i organiseringen är att alla ändå känns viktiga att hantera. Bland de här tankarna finns det några som inte går att sätta ord på. Det går inte att formulera deras innehåll eller innebörd. Det går inte heller att definiera dem som positiva eller negativa. De tankarna bara är. Och eftersom de är till eller finns till som odefinierbara, så tar de upp utrymme vilket i sin tur begränsar möjligheten till att göra en definition eller analys av dem. I det här läget finns det en möjlighet till att kunna tolka tankarna. Tolkningen görs med hjälp av tårar. Där tårarna hjälper till att hitta den formuleringen som jag intellektuellt har svårt att kunna formulera. Tårarna hjälper till att formulera de ord där jag ännu inte har egna ord som jag har tillgång till och kan använda.

Advertisements

J – G = 1

Igår var jag på begravning. Jag och grannen N gick upp till kyrkan tillsammans. En intressant promenad där N berättade om olika minnen som dök upp efter vägen. Många minnen var från skoltiden, vilket föll sig naturligt, då vi gick förbi skolan på väg till kyrkan. 

Det var en begravning med mycket tårar, trots att hon som hade levt klart, var 85 år. Jag berörs mycket av tårar och fast jag inte sörjer som en nära anhörig så rullar lite tårar nerför kinden. Jag kan få lite dåligt samvete för det eftersom jag inte är så ledsen som det ser ut och samtidigt så blir det ett tecken på empati. Att gå bort vid en hög ålder som 85 år gör att mycket erfarenhet, kunskap och personlighet försvinner från jorden. Kvar blir minnen av händelser, lukter och kanske något handskrivet med vacker skrivstil. Vi har förmånen att fortfarande ha kvar mannen som en av våra grannar, en mycket trevlig prick. 

Prästen som höll i begravningscermonin, hade tillsammans med grannen N, under låg och mellanstadietiden firat skolavslutningar i samma kyrka som han nu höll begravningen i. N säger till prästen att det trodde vi inte att du skulle hålla i begravningar här, när vi gick på skolans avslutningar tillsammans. De flesta av blommorna i kyrkan var gula, då hon tyckte om gula rosor. Familjen hade handbuketter med gula rosor, en kvist med vita små runda blommor samt med ett grönt inslag. Under kaffet kom det fram att prästens föräldrar bodde i Norsesund och att en annan granne J hade bott i Alingsås. Jag tycker om när mitt perspektiv på andra människor vidgar sig och jag kan lägga till ytterligare några pusselbitar, för att få en större helhetssyn. 

Förutom mycket god mat och tårta, så fastnade de ord som prästen sade inne i kyrkan. Han pratade om hur mångfacetterad en människa’s liv är. Beroende på vem jag umgås med så visar jag upp olika sidor av mig själv. Ingen sida är mer rätt än någon annan. En annan sak som spelar in i de olika sidorna är hur väl jag känner den andra människan, ju närmare och tryggare jag är med en annan människa ju fler sidor visar jag av mig själv. I det här fallet så hade hon olika sidor, som t.ex farmor, maka, svärmor och mamma. De olika sidorna som en människa bär med sig under sitt liv skapar en otroligt mångfacetterad individ och gör det svårt att se en människa’s totala spektrum av sidor och egenskaper. Den här upplysningen skapar en nyfikenhet hos mig till att intresserat finna mina medmänniskor’s andra sidor, än de som först visas på t.ex jobbet. Det som begränsar mig är konsten att kunna ställa rätt frågor. 

Men oavsett vilket intresse som jag har, så vill en del människor bara visa upp en sida av sig själv, eller så finns det inte något medvetenhet om de andra sidorna och då visas de upp utan en medveten handling.

Vald begränsning

Jag har ibland undrat varför man begränsar sig själv och sina upplevelser genom förutfattade meningar? Handlar det om rädsla inför det okända? Eller vad är det som triggar? Jag har t.ex. hört olika uttalanden om invandrare, både på gymmet och på jobbet. Där varken gymmet eller jobbet är homogena ställen, med tanke på nationaliteter. 

Trots att en fd kollega till mig arbetade tillsammans med en som var från Makedonien, så säger kollegan ungefär: Det vet du väl varför alla invandrare är här? Det är inte för vädrets skull. Jag förstod inte exakt vad det innebar, mer än att kollegan verkade tycka att invandrarna kom hit och snyltade. (Det var den känslan som signalerades under hela samtalet). Det är den inställningen som jag tycker är väldigt konstig, för kollegan verkar inte tycka att den makedonske kollegan snyltar. Vad beror det på? Är det för att de känner varandra och har samma humor eller är det för att makedonien har ett arbete? Tänk vad många underbara kontakter som den f.d. kollegan kommer att missa p.g.a sin inställning, som dessutom är ett medvetet ställningstagande. Jag tänker att en gång i tiden var makedonien också en nyanländ som fick en chans, borde inte de som kommer nu också kunna ges samma chans till att bidra med det som de är duktiga på? 

Här kommer jag osökt att tänka på David Batra, som skämtade om att vissa oroar sig för att invandrare kommer hit och tar våra jobb. Det här är en mycket ungefärlig återgivning. Hur gör man när man ska ta någon annans jobb? Följer man efter den personen i korridoren och ser var den sätter sig och sedan väntar man i smyg på att den utsedda personen ska gå på toaletten eller hämta kaffe och då skyndar man sig fram och sätter sig på den personen’s stol?

En annan arbetsrelaterad upplevelse var när jag och en kollega, som jag kallar D satt och åt lunch. Vi fick efter ett litet tag sällskap av två personer från HR, chef och assistent. De började småprata om allt möjligt och efter ett tag så frågade de var vi bodde. När de fick reda på att jag bodde öster om stan, så skickade de ut signaler om att det området där jag bor, där finns det personer som är okej, men det säger ändå inget om att jag som person skulle vara okej, men de gjorde den bedömningen i alla fall. När D berättade att D bodde nordväst om staden, D har flyttat därifrån nu, så signalerades det att de som bodde där inte var okej och det inkluderade även D som bodde där, även om det var outtalat. Även här begränsar man sig själv, genom att definiera människor utifrån de områden som de bor i, trots att ett bostadsområde aldrig kan definera en människa’s personlighet eller egenskaper. Utan att möta människan som man samtalar med så bedöms hon i stort sett på rykten och utifrån nyheter. 

Varför bedöms en person utifrån det området som den bor i? Eller varför buntas alla ihop som kommer från ett visst typ av land? Är det ett sätt att förenkla sin tillvaro, för att man trots allt vill ha en åsikt om ämnet? Eller göms den egna rädslan bakom det förutfattade och ibland anklagande? Det jag reagerar på är att det så enkelt fälls en åsikt som det inte finns tillräckligt med grund för att kunna stå för. Jag tror att om de personer som jag har hört, yttrat sig negativt mot invandrare, eller specifika bostadsområden, skulle lära känna någon av dem så skulle de genast byta åsikt. Det är samma sak med de lunchande från HR, om de visste vem D var och vilket stort innehåll som de gick miste om med sin förutfattade åsikt, så skulle de nog inte ha varit så tydliga i att visa vad de kände och istället ha varit nyfikna på att få reda på vem D är som person inklusive all den kunskap som var möjlig att få del av i ett samtalsutbyte. 

De beskrivna uttalandena ovan skapar begränsningar som vederbörande gör av fri vilja. Sett utifrån mitt perspektiv så är begränsningar något som ska, i allra möjligaste mån, rivas ner. Det ska definitivt inte byggas upp frivilligt. Uttalandena eller rättare sagt åsikterna, skapar en begränsning hos individen till att vidga sina vyer och perspektiv. Det skapar en begränsning till att lära sig något nytt och riva ner förutfattade meningar och åsikter. Det skapar en begränsning till att vilja och försöka att förstå andra och därmed byggs en nonchalant och respektlös mur upp. 

Det finns så många möjligheter i att få lära känna andra människor och kulturer, men rädslan sätter upp begränsningar. 

Blodrött CV 

Förra veckan var jag på vårdcentralen för att ta några prover och när jag satt där och såg, vad som upplevdes som mycket blod, som strömmade ur mig och in i provrören, så började jag fundera på livsströmar. Curriculum [ku’ri:kulum] vitae [‘vi:ta] (CV) är latin för livsström. Det är en sammanfattning av det som har strömmat förbi mig som person under min livscykel både professionellt och privat. I ett CV beskrivs de samlade kompetenserna, kunskaperna, färdigheterna och erfarenheterna. 

Livsström behöver inte vara enbart det som karaktäriseras av erfarenheter och kunnande. Det kan också vara vatten som strömmar förbi och skapar liv eller bidrar till liv genom sina strömmar. Dels kan det strömmande vattnet skapa el som kan användas till livsuppehållande aktiviteter, som t.ex baka bröd i ugnen, belysning vid operation, hjärtstartare, bevattning och värme till hemmet. Vatten kan också användas till att frakta saker på, som t.ex en säng att sova på, koks eller pellets för uppvärmning, och att frakta saker skapar arbetstillfällen så att det går att införskaffa det som behövs till sitt liv. Golfströmmen används inte i första hand till att frakta saker på, men fyller en annan viktig funktion i form av uppvärmning. Den skapar för oss nordbor ett mycket behagligt klimat, som vi kan vara mycket tacksamma för. 

En mer intern ström som verkligen är och lever upp till att vara en livsström, för utan den hade jag inte levt och det är mitt blodomlopp. Det är en livsström som verkligen ger liv. Det var fysiskt påtagligt fyra provrör senare, när känslan av att blodet med nöd och näppe orkade sig upp till huvudet. Trots de fysiska känningarna, så har blodet en fantastisk färg. Det är en otroligt varm, mörk och vacker röd färg, men jag har fått för mig att det är mycket ljusare, vilket dementerades av det jag såg på vårdcentralen. Det är en vacker färg, men som ändå signalerar fara om den skulle bryta sig ut ur sitt omlopp. Blod är viktigt för överlevnaden och vid bristen på blod så märks det tydligt i form av trötthet, yrsel och huvudvärk. Det behövs en specifik nivå och tryck för att en människa ska kunna fungera normalt. 

Tack vare hjärtat så är min inre livsström i rörelse under hela mitt liv. Det stagnerar aldrig, förutom vid skador. Det är samma som en porlande fjällbäck den stagnerar inte heller och det är det som gör den drickbar och livgivande. Om fjällbäcken skulle bli stillastående, så skulle vattnet bli odrickbart. Det är samma sak med oss människor. När vi stannar av i vår utveckling och tappar nyfikenheten, då börjar vi bli mentalt döende. När en person missar allt det vackra som omger henne och fokuserar på det negativa så börjar den personen att bli som ett stillastående vatten, odrickbar. Livet är till för att levas inte för att leva halva tiden och under den andra halvan sitta och se tillbaka på minnen av vad som har åstadkommits. Jag har kollegor som ofta berättar historier om vad de åstadkom som unga, men det är mycket sparsamt med aktuella händelser. Det karaktäristiska för de här personerna är att de bl.a har en offermentalitet, är bittra eller tar varje tillfälle i akt till att berätta hur sopiga alla de övriga kollegorna är. Det är väldigt sällan som de berättar om något positivt, vilket resulterar i att en majoritet av dem ofta har ont i huvudet eller känner sig förkylda och hängiga. Nu är tre personer inte statistikt tillförlitligt, men det ger en indikation på vilken risk det finns med att oftare se bakåt än att leva närvarande i nuet. 

Alla typer av strömmar är och ger liv. De ger en färskhet och vitalitet. De förhindrar bitterhet och stagnation, då de hela tiden rör sig framåt. Det behöver inte gå fort i livet men jag behöver följa med i den rytmen som skapar och upprätthåller livet. Jag kan inte stanna tiden och jag kommer att bli enormt besviken om jag försökte, istället försöker jag att få ut det bästa av varje dag. Naturen visar mig vilket förhållningssätt jag behöver ha till livet genom att hela tiden förändras och växa. Den föregår som ett gott exempel genom att visualisera det med att gå från en livgivande sommar till en lugnare höst med möjlighet till att gå ner i varv. Hösten avlöses av vintern som ger vila, för att sedan vakna upp igen till våren. Den står aldrig stilla, men det rör sig framåt i olika tempon. 

I väntan på döden 

Sista veckan på semestern fick vi cancerbesked som rörde nära släktingar. En av dem hälsade vi på i maj. Det fanns ingen känsla över, eller indikation på att något skulle vara annorlunda. Hon låg i och för sig i soffan med en tjock filt över sig, så det gick inte att se något av den lilla kroppen. Samtalet pågick som vanligt men det kan ha varit en eller två gånger som det blev lite ihoprört, vilket jag inte såg som något konstigt, då hon ändå är över 80 år. Det är lätt hänt även i yngre åldrar att det rör ihop sig. Samtalet rörde sig om en av de saker som hon uppskattar mycket och det är blommor. Vi pratade om vilka blommor som fanns i vår trädgård just då och jag nämnde iris och scilla men att rosorna var sena i år. Hon brukade bl.a ha flera olika balsaminer i krukor i fönstren och en lång rabatt med tagetes och vid lillstugan brukade det finnas luktärtor som klättrade upp via ett fiskenät. Det var så vackert att komma hem till henne och se alla blommor med sina respektive färger och kanske det mest imponerande, inget ogräs i rabatterna. Vid vårt besök fanns inga av de blommor kvar som brukade vara där. 

Sista veckan av semestern var hon tvungen att åka in på sjukhus. Hon var då undernärd och uttorkad med en vikt av 31kg. Sköterskorna skötte om henne och ordnade till hennes vackra hår. Hon har ett tjockt vitt hår med gråa slingor i. När jag blir gråhårig skulle jag gärna vilja ha de färgerna. Efter några veckor på sjukhuset hade hon ätit upp sig några kilo och fått rosiga kinder. Krafterna återvände och det började planeras för att flytta till ett korttidsboende. 

Rummet på korttidsboende har en otroligt vacker utsikt över havet och man ser båtar och havsfåglar av olika slag utanför. Utsikten är både storslagen och rogivande på samma gång och hon kunde inte ha fått ett bättre rum. Även om hon kanske ligger för det mesta, så finns det en otroligt vacker utsikt när hon önskar. Det märks också på att hon nästan alltid tittar mot ljuset från fönstret och den personen som befinner sig på den sidan av sängen. Sköterskorna är väldigt trevliga och pratsamma och det finns en brunett och en blondin. Brunetten berättade om en släkting till sig, det kan ha varit en morfar eller farfar, jag kallar honom V, vilken var känd av en kusin till vår släkting på korttidsboende. Brunetten visade en liten film från när V fyllde 85år. Han var väldigt flirtig och kramig särskilt med de kvinnliga firarna. Blondinen berättade att när hon var runt 10 år gammal och sålde majblommor och turen hade kommit till V, så hade han inga pengar, utan hade erbjudit henne sillrens eftersom han höll på att rensa sill när hon kom. Hon kallar honom fortfarande för sillrensaren efter det besöket som hon inte kände sig så bekväm med.

För en liten tid sedan så var det ett möte med det palentativa teamet, läkare och anhöriga. En person ur det palentativa teamet försökte förklara hur länge man trodde att livet skulle vara. Med tanke på att cancern har utvecklat metastaser som har spridit sig i hela kroppen, så handlar det inte om år, inte heller om månader, utan det rör sig snarare om veckor. Det var ett besked som kändes som en avrättning och det mest troliga utifrån den prognosen, är att hon inte kommer att uppleva november månad. 

Det känns konstigt att få ett så tidsbegränsat svar på ett liv. Även om man vet att ingen lever för evigt så blir det så definitivt att utgången är mycket nära, trots att den exakta tidpunkten är oviss. Den typen av besked skapar en känsla av att vilja snabba på processen eftersom det inte finns något hopp om att hon ska bli bättre, men samtidigt vill man inte snabba på processen, eftersom det skulle ta livet av henne, så känslan är väldigt kluven. Det är en känsla av att befinna sig i ett väntrum bestående av ett vakuum, med en enda utgång genom bakdörren. Det finns inget som man kan göra åt det, mer än att hälsa på, så att hon inte känner sig ensam. 

Onsdag den 13 september kom döden på besök och lät henne få somna in klockan fyra på eftermiddagen. Beskedet skapar en märklig känsla av tomhet, saknad och lättnad. Samtidigt finns det en ljus, harmonisk och vacker känsla i uttrycket “att somna in”.

Skuldens otaktade känsla 

En strof som har bubblat upp då och då den sista tiden är från George Michael’s låt “Careless whisper” från -84. Strofen som jag har skapat funderingar är “Guilty feets have got no rythm”. Låten går väl kanske egentligen under kategorin radioskval och den typen av låtar brukar inte vara värda att fundera över, men just den här strofen har fastnat. 

Strofen skapar associationer till två olika gamla upplevelser eller händelser från jobbet, som på ett sätt kan hjälpa till att få ljus över George Michael’s text. Den ena upplevelsen är från en situation där vi hade en teamledare, som min kollega, som vi kan kalla för A, störde sig på. Mer ofta än vad det var hälsosamt, tog A tillfället i akt och beskrev vad teamledaren inte gjorde. Det gjordes när teamledaren var frånvarande ur rummet, på t.ex ett möte eller utredde en avvikelse eller något annat som ingick i arbetsuppgifterna. A’s version var ofta att teamledaren bara gick runt och pratade och aldrig gjorde något, vilket det inte fanns något belägg för. A gick på känsla i sin argumentation och därmed fanns det mycket få detaljer som var faktabaserade. Det gjorde det också svårt att argumentera emot, vilket inte heller gjordes av någon i gruppen på 3-4 personer. A’s ständiga argumentationer skapade en olustig känsla i rummet, som var svår att sätta fingret på. När teamledaren kom in i rummet efter att A hade hävt ur sig ett och annat om teamledaren’s arbetsinsats, eller enligt A frånvaron av arbetsinsats, så var A den enda som agerade som vanligt eftersom A var nöjd med sin kräksejour, medan resten av personerna i rummet stelnade till och atmosfären blev väldigt konstgjord. Den reaktionen skickar direkt signaler till teamledaren att någon har snackat skit. Men varför reagerar man på det sättet, alltså att man stelnar till? Jag tror att om någon hade argumenterat emot, så hade reaktionen varit mer normal. När inte någon eller jag heller för den delen, argumenterade emot så skapades ett dåligt samvete hos mig gentemot teamledaren, att jag på något sätt accepterade det som A hade sagt, eftersom A inte blev konfronterad av mig eller någon annan. Mitt dåliga samvete säger då till kroppen att agera normalt så att det inte märks att jag tyst tog ställning mot teamledaren och för A, på så sätt att jag inte ifrågasätte A. 

Här kommer jag osökt in på ett sidospår, för någonstans har jag läst följande: Utan ansvar – ingen skuld, Utan skuld – inget brott, Utan brott – inget offer. I det här fallet så kände jag att jag hade ett ansvar till att få en balans mellan A’s känslor och fakta, ett ansvar jag inte tog. Då skapade samvetet en skuld som läggs på mig. Skulden erkänner att ett brott har begåtts och brottet blir att hela gruppen mår dåligt av att lyssna på A’s ältande och en indirekt uppmuntran till A att fortsätta. Offret är både teamledaren och mig själv, därför att jag inte står upp för det jag tror på. 

Tillbaka till det stela beteendet när teamledaren kommer in i rummet. När samvetet aktiveras, då börjar problemet, för kroppen är inte medveten om hur ett normalt beteende är. Därför att mitt normala beteende är styrt undermedvetet och när det ska göras på ett medvetet sätt, så blir kroppen helt ställd, eftersom den aldrig har reflekterat över hur man agerar normalt. Det är något som man bara gör, utan någon medveten tanke och att då medvetet agera normalt, skapar en situation som blir totalt onormal. 

När jag själv blev utsatt för samma sak, också av A, så var det en fördel för min del. Fördelen låg i att jag direkt kunde se på de personer’s kroppspråk vilka A oftast pratade med, vad som var på gång. Det gjorde att jag kunde förbereda mig och vara beredd. Det var i och för sig väldigt energidränerande, men känslan av att ha möjlighet att parera kändes bra. 

Det är ungefär det här jag tror att George Michael menar med texten att “guilty feets have got no rythm”. Fötterna och hela kroppen hamnar i otakt med både musiken och livet. Skuld ger mig inte utrymme eller frihet till att kunna vara mig själv. Den begränsar mig till något som jag inte är. 

Gränsbyggd 

Gränser mellan olika länder är inte så skarpa i verkligheten som de är på en karta. Åtminstone inte om man lyssnar till det dialekta uttalet. Det märktes vid ett besök i Strömstad nyligen. Accenten på uttalet är åt det norska hållet, men orden är svenska. I Strömstad finns det väldigt många norrmän och enligt en sköterska som vi pratade med så hade hon träffat på en person för någon dag sedan, som uppriktigt var väldigt osäker på om Strömstad tillhörde Sverige eller Norge. Det som kan bidra till förvirringen är förutom mängden norrmän, också att alla affärsskyltar skrivs på norska, t.ex står det tilbud och salg och inte rea, eller hur man ska översätta det. När det blir en majoritet av en annan nation på ett ställe, så kan det skapa en känsla av att vara undanskuffad hos ursprungsbefolkningen. Det spelar ingen roll i vilket land som det inträffar.

Vid gränsen mellan Tyskland och Frankrike kan man se ett annat fenomen och det är att väldigt många franska städer utmed gränsen mot Tyskland, har tyska namn. En del av de människor som vi mötte i Frankrike mot den tyska gränsen, föredrog tyska framför franska, antagligen pendlade de till Frankrike från Tyskland för att arbeta. 

En orsak till bl.a de tyska namnen i Frankrike, kan vara att gränsen över en lång tid har flyttat sig fram och tillbaka i de här gränsområdena, en språklig anledning kan vara att gränshandeln bidrar till att det finns en stor fördel till att kunna grannlandets språk. 

Kartans distinkta gräns finns alltså inte hos människorna som bor där, utan då är det en mer utsmetad gräns, åtminstone språkligt. Då menar jag inte de faktiska gränsskyltarna, utan mer på den nationalistiska mänskliga gränsen, vilken egentligen inte är en gräns utan en linje som flyter ihop med bakgrunden. 

Vem bryr sig om gränserna? Spontant tror jag att det är de personer som sitter och styr ett land som bryr sig om dem. Människorna som bor runt eller vid gränsen bryr sig inte så mycket om det, utan de bryr sig mer om att deras vardag fungerar. Gör den det så spelar gränsen inte så stor roll, åtminstone inte i de fall där det finns en någorlunda jämn fördelning av samhällets resurser. 
Däremot spelar gränser stor roll när det handlar om att exkludera vissa människor från att komma in i ett land eller komma ut ur ett land. Ibland sätts det upp gränser i ett land, där det markeras var olika människor får lov att vara. Det kan vara vissa områden som är inhägnade eller privatpersoner’s egendom. För de privata egendomarna på Haiti, var det väldigt påtagligt var olika gränser gick. Om man hade lite mindre pengar, så planterade man kaktusen high chaparall runt tomten. Den häcken går man inte självmant igenom. Där det fanns lite mer pengar, hade man byggt en hög mur på en höjd av ca 3 meter runt tomten. Det räckte inte med att bara bygga en hög mur, utan den måste krönas med något högst upp. Kronan på verket var oftast krossat glas som hade satts fast i murbruket. Det såg inte heller så värst inbjudande ut. 

Den här typen av exkludering gentemot andra människor i samma befolkning är inget som finns i närheten av där jag bor, så jag har ingen erfarenhet av det, förutom enbart den resan och i och för sig Berlinresan innan muren föll. En hög mur med krossat glas ovanpå skickar ut signaler, som jag tolkar som rädsla. Att det finns en rädsla för att andra skulle vilja ha det som jag har innanför muren. Trots att de potentiella personerna inte kan se eller ha en susning av vad de skulle vilja ha, eftersom muren är så hög. Men en hög mur i sig, signalerar också, att eftersom vi har råd att sätta upp en hög mur, så har vi också något innanför som är värt att försvara. Men det handlar om materiella ting som ska försvaras, inte om psyket’s harmoni eller insikt om sig själv. Visst är det så att om jag har arbetat hårt och mycket för att få råd att köpa en sak, så är man oftast mer rädd om den saken än om sig själv. Vilket innebär att det finns en drivkraft att näst intill gå in i väggen för att bibehålla det sken som man vill att andra ska se. Dyr egendom väcker också ett ha-begär hos en del, som i sin tur suddar ut gränsen om vad som är mitt och ditt. Men det är osäkert om rädslan innanför muren är befogad. De som befinner sig utanför kanske inte alls är så intresserade som de innanför tror, det är bara deras egen värdering av ägodelarna som skapar den känslan hos dem. (Här går det att dra paralleller till Franz Kafka’s Boet). Känslan skapas av att det finns stora skillnader i samhället. Jämför man Haiti med stora sociala skillnader, med Strömstad som har en mer lika befolkning i förhållande till de sociala skillnaderna, så är där inte samma typ av rädsla, utan mer en känsla av att den andra befolkningen är för stor i förhållande till de bofasta. 

Vilka slutsatser kan jag dra av det här? Dels går det att konstatera att ju mer lika tillgångar vi har desto mindre intressant blir det att ha det som någon annan har. Ur ett politiskt perspektiv blir det att ju mer vi närmar oss kommunismen ju mindre attraktiv blir den enskildes egendom. Ju mer jag samlar på mig av det som jag tror har värde för andra desto mer ökar min rädsla för att bli av med det. Här finns ytterligare en aspekt, att de människor som är nöjda med det som de har och sina egna liv, kommer aldrig att utgöra ett hot för någon annan människa. Att vara nöjd, är att vara bekväm med sitt umgänget med sig själv och att vara ett med nuet. Det är också att höra tystnaden och njuta av den.