Följ ♥ hjärtat’s väg 

Att cykla i mörker skapar en annan känsla och andra formationer av omgivningen än cykling i dagsljus. Mörkret dämpar kontrasterna vilka blir tydligare i slutet av skogen när jag närmar mig bebyggda trakter. De ljusstrimmor som orkar tränga sig in mot och till viss del igenom skogen, ökar de förut så dämpade kontrasterna och lyser upp skogens yttersta träd.

På den mörka vägen, eftersom det inte finns annan belysning än från cykeln, så märkte jag en morgon att min väg lystes upp av ett hjärta. Det lysande hjärtat, som jag följde genom hela skogen, gav mig en värme och glädje. Uppkomsten av hjärtat var helt logisk, då cykellampans något ovala ljus i kombination med vägens nedåtgående lutningar från mitten och nedmot dikena vid sidan av vägen formade ett hjärta.

När jag kommer ut ur skogen har vägen en helt annan form tillsammans med den starkare upplysningen från omvärlden och hjärtat försvinner. Upplevelsen från skog till bebyggelse, går från att bara ha sig själv och sina egna tankar och tystnaden i den sovande skogen där hänsyn bara behöver tas gentemot mig själv, till att träda in i en livligare miljö där hänsyn behöver tas till det sammanhang som jag går in i. 

Den fysiska upplevelsen med hjärtat, är väldigt konkret och talande. Att följa sitt hjärta, är den enda vägen som är helt sann och riktig. När jag gör avsteg från hjärtat’s väg, vilket är lätt hänt vid de tillfällen då jag distraheras av yttre faktorer, eftersom de faktorerna skapar, att jag hamnar i otakt med mitt liv. 

Det är på samma sätt som när jag ser det avbildade hjärtat från cykellampans ljus på grusvägen, då är det lätt att följa. När cykellampans ljus distraheras av annat ljus och en annan formation av vägen, då är hjärtat’s väg inte så tydlig längre. 

Jag har märkt mer och mer, att det är enormt viktigt för mig att ta mig in i de situationer som skapar kreativitet och undvika situationer som dränerar energin. Tyvärr är det inte alltid så lätt att ta de besluten, som gör att jag kommer in i kreativiteten. Omgivningen distraherar och det inträffar saker som jag aldrig trodde skulle kunna inträffa. Händelser som jag inte kan värja mig mot och som bländar mig, så att jag varken kan se helheten eller detaljerna. Det är händelser som dränerar energin genom att jag måste kisa in i motljuset och ändå ser jag inte tillräckligt mycket för att förstå varken omfånget eller detaljerna i situationen. 

Advertisements

Formad av vägen 

Vart är jag på väg och varför är jag på väg åt det hållet? Ett ämne som jag inte kommer att göra någon djupdykning i, men som jag tycker är ett viktig ämne att fundera över.  Vem är jag och varför är jag den jag är? 
Det är en mycket bra fråga, för oftast är vi mer benägna att lära känna den vi vill bli ihop med eller vara vän med, än vad vi vill lära känna oss själva. Frågan är vem i mig som vännen eller kärleken egentligen lär känna och vilken betydelse som det har för relationen? Vem är det som jag lär känna i den andre? Kan det sedan få konsekvenser om vi går in i relationen på olika villkor och med olika stora dolda sidor, med tanke på att vi inte fullt ut vet vem vi själva är? 

Varför är jag den jag är? Vi formas på olika sätt även om vi ingår i samma familj. Det som påverkar mig är mina gener, men också mina föräldrar’s värderingar och deras sätt att se på saker, som vad som är rätt och fel. Deras mognadsgrad påverkade mig på ett sätt men har troligtvis haft en lite annorlunda påverkan på mina syskon. Troligtvis blev mina föräldrar lite mer mogna för varje syskon som kom. Att vi inte har fått allt som vi har pekat på har gjort att i alla fall jag har känt en tacksamhet över det jag faktiskt fick men också insett sakernas värde och att vara rädd om det jag har, ett tankesätt långt ifrån slit och släng mentaliteten. 
Att inte ha fått allt som jag har pekat på har dessutom gjort att jag har utvecklat en kreativ förmåga som skulle vara omöjlig att utveckla om allt hade serverats. Den förmågan uppskattar jag enormt mycket. Den hjälper till att se utanför boxen lite mer än annars. Ytterligare en bidragande orsak till att vidareutveckla den förmågan hjälpte en fd kollega till med, genom sitt lite mer ovanliga sätt att se på saker. Den perioden när vi arbetade tillsammans var otroligt intressant. 

Generna påverkar hur jag ser ut och hur lätt jag har för att lära mig olika saker. Det som är intressant med lärande som jag blev medveten om på en högskolekurs som jag gick för några år sedan, var metis, ett ord som egentligen har 2 prickar över i, men det tecknet finns inte med bland de här tangenterna. Metis är det praktika kunnandet som inte går att plugga in, utan måste övas in eller en kunskap som lärs ut från generation till generation. Det är en kunskap som värderas lägre än den teoretiska kunskapen i i-länder. En orsak kan vara att teoretisk kunskap i i-länder troligtvis gagnar överlevnaden mer än en praktisk, eller kanske ger en större inkomst än ett praktiskt yrke eller kunskap. 

Jag har formats av de klasskamrater som jag har haft under min skoltid. Från den lilla lågstadieklassen på nio elever med en ganska färsk lärarinna till det killdominanta gymnasiet med påföljande arbetsplatser och de arbetskamraterna som jag har arbetat och arbetar tillsammans med. 

Jag har gjort en variant på klassresa, genom att vara född och uppväxt i en akademisk familj till att bli industriarbetare och därifrån fortsatte till ett kontorsjobb, (vilket en tidigare kollega nästan upplevde som ett svek mot arbetarrörelsen) och den resan har varit oerhört intressant. Jag tror att de här olika personligheterna med de olika bakgrunderna som jag har mött på min arbetsresa, har skapat en ödmjukhet inför andra människor och deras kunnande. Kanske har jag också fått en förmåga att möta människor där de är och inte där jag tror att de är. 

På den nuvarande arbetsplatsen har jag haft en period på 3-4 år som var mycket psykiskt påfrestande. Nu när den tiden är förbi, kan jag sammanfatta erfarenheten med att jag har fått en liten twist på arbetsuppgifterna som är otroligt rolig. Jag har också haft möjligheten till att lära känna mig själv på ett helt annat sätt och fått ett helt annat perspektiv på saker, beteende och mig själv som jag inte skulle ha haft möjlighet att få utan den erfarenheten. Den tiden var långt ifrån en rolig period men när jag ser i backspegeln så har den format mig, till vad jag själv tycker, är positivt och jag har blivit starkare. 

En annan period i mitt liv som också var tuff att ta sig igenom, var när jag var med i en församling som förvandlades till en sekt. Det här var en period där många tankar for genom huvudet och mycket som jag hade hållit som en sanning, inte längre existerade. De många grundstenar som jag hade använt till att bygga upp mitt liv på, rasade och höll inte för den yttre påfrestningen som sekten skapade. Besök i andra kyrkor var trevliga, men det som sades i de olika kyrkorna kändes tomt, innehållslöst och tyvärr också utan djup men helt ärligt så fanns det faktiskt enstaka undantag. Men trots tomheten så hittade jag ett eget innehåll och det djup som jag saknade, då min upplevelse av kyrkans gudspresentation upplevdes som förkrympt och anpassad till något som inte stämde överrens med bibelns presentation. Genom att lägga ihop de olika erfarenheterna, så insåg jag att bibeln har ett fantastiskt mångfacetterat djup och kyrkan skrapar bara lite på ytan. (Undrar om kyrkans agerande har med rädsla att göra?)

Det finns även andra yttre faktorer som påverkar och formar oss. Jag har hört att tiden på året spelar roll för hur positiv eller negativ jag blir som person. Att de som är födda på vår och sommar är mer positiva än de som är födda på höst och vinter. Anledningen sägs vara att omgivningen är mer positiv på vår och sommar och att det smittar av sig på det nyfödda barnet. Även om jag ser ganska positivt på min omgivning, så tror jag inte enbart vårfödseln har påverkat, utan även generna från mormor’s glada humör och många underbara skratt. Jag tror helt enkelt att det positiva humöret inte enbart är beroende av tiden på året utan också är genetiskt. Det jag egentligen tror har störst påverkan är min inställning till det jag möter. 

Vad vill jag ha sagt med det här? För det kanske inte framgår så tydligt i texten att det jag har omkring mig i form av människor och upplevelser påverkar mig på olika sätt, positivt eller negativt. På samma sätt som jag påverkar min omgivning på olika sätt. Det jag tror är viktigt när livet formar mig, oavsett vilken situation som jag hamnar i eller vilka människor som jag möter, är att försöka se vad det är i den situationen eller i de människorna som jag kan lära mig något av. Även om det känns tufft just nu, så finns det alltid några russin som jag kan plocka ur. Det är inte säkert att jag ser russinen när jag befinner mig mitt i skiten, men när jag får lite distans till det, så är det mycket enklare att hitta russinen. Det som är viktigt att ta reda på, är vilket sätt som omgivningen påverkar mig, för då har jag möjlighet till att styra undan de olika situationer som jag mår dåligt av och styra in på de situationerna eller människorna som jag mår bra av. Bli inget offer. Bli medveten. Allt handlar om medvetenhet och inställning.

Vägen till det inre 

Vägarna ger oss en möjlighet till att förflytta oss fysiskt och i många fall är det en lättare resa att göra än den inre resan. Det beror på att den yttre resan är konkret och påtaglig vilket gör det lättare att sätta upp tider för när jag ska ta en paus för att sträcka på mig eller köpa något att äta alternativt äta något som jag har tagit med mig hemifrån. 

Att göra motsvarande pauser för den inre resan kan vara ganska svårt att definiera, eftersom det kräver att jag stannar upp och lyssnar in vad själens önskemål är. De önskemålen är lättare att köra över, i och med att de går att nonchalera under en längre period med ord som borde och måste, utan att det märks någon fysisk effekt av det. Dessutom krävs det öppenhet, stillhet och tystnad för att kunna “höra” och ta in det som själen vill och önskar. Tystnaden är kanske inte det som präglar våra liv mest, även om den är mycket viktig. I jämförelsen mellan den inre och yttre resan, så är det lite svårare att nonchalera en fysisk hunger eller trötthet under en längre period än en själslig hunger och trötthet, som oftast motiveras bort, med jag ska bara, för att kunna skjuta upp åtgärder för de behoven lite till. 

Själens behov på sin resa kräver tystnad ibland, den kräver att jag konfronteras med mig själv och den kräver mod till att ta hand om det jag möter i min konfrontation med mig själv. Det som jag möter när jag träffar mig själv, är både positivt och negativt och det är inte säkert att jag har mod till att erkänna mina negativa sidor. Ett sånt erkännande skapar hack, sprickor och stötmärken i mitt ego och egot har ett stort inflytande på mina val. Därför väljer egot ofta att inte konfrontatera eller utmana de negativa sidorna, just på grund av hacken och märkena som konfrontationen skapar. Men ju öppnare jag är mot mig själv i mitt möte med mig, desto tryggare, starkare och modigare blir jag och jag får dessutom en fantastisk förmåga att se vad som är viktigt för mig. Anledningen till styrkan, är att jag har rivit ner det jag trodde på och det som jag trodde var jag, men som visade sig vara en kuliss och kvar blev en grushög. I en grushög finns det inga sprickor, hack eller stötmärken. När jag börjar bygga upp mig själv utifrån delarna i grushögen, då har jag möjlighet till att välja enbart de stenar med bra kvalité och de stenarna med dålig kvalité låter jag helt enkelt ligga kvar. I återuppbyggnaden finns inga sprickor, hack eller stötmärken och det är därför som återuppbyggnaden blir genuint stark och inte bara en illusionerad styrka. Några praktiska hjälpfrågor som själen behöver svar på, när den ska konstruera och bygga upp det som är mitt genuina jag utifrån grushögen är; Vem är jag och varför? Vart jag är på väg och varför? Det är frågor som inte är så lätta att svara på, men de är otroligt viktiga att försöka besvara, därför att på lång sikt blir svaren en vinst. Det är anledningen till att de behöver finnas med parallellt i återuppbyggnaden. Svaren till de frågorna är viktiga för mig, för att jag ska kunna förstå vem jag är och varför jag reagerar på det sättet som jag gör i olika situationer samt för att veta varför jag väljer att göra det jag gör, när jag gör det. Det innebär att jag skapar en medvetenhet hos mig själv, där jag förstår om de val jag gör är medvetna eller omedvetna val.

Vägar ⛔🚫🅿🚳🚷🚦🚧👣 

Där vi bor finns det många och olika sorters vägar. Det finns gångbanor, cykelvägar, grusvägar och vägar som leder fram till respektive bostad. Det finns även vägar till och igenom samhället samt en motorväg, vilken också är den som bidrar med mest ljud, bortsett från de tjutande mopederna som kör runt i området. Ljudet från motorvägen tystnar aldrig, men av naturliga skäl så varierar intensiteten beroende på vilken tid på dygnet som man lyssnar till den. 

Det jag ofta funderar på när det gäller alla de här vägarna är hur långt har de människorna åkt i sina bilar eller på cykel innan de åker förbi där vi bor? Hur tidigt gick de upp eller har de aldrig gått och lagt sig för att kunna passera oss vid just den tidpunkten som de kör förbi? Jag funderar också på hur långt de har kvar? Är de nästan hemma eller ska de ner till Afrika, Europa, Halland eller bara genom stan? 

Vad är anledningen till att de passerar just då? Vad är syftet med resan? Ska de hälsa på en släkting, gå på en konsert, semester eller är de på väg till jobbet, antingen över dagen eller att de veckopendlar? Ska de kanske hämta något som de har köpt på nätet eller rymmer de från ett liv som de inte vill leva, bara för att kunna söka lyckan på en annan ort?

Själv använder jag mig av de här vägarna för att ta mig till och från jobbet, matbutiken eller för att köpa mjölk på bondgården. Det är alltså ganska vardagliga anledningar till att jag använder vägarna. Men på sommarsemestern så blir de här vägarna starten för nya spännande upplevelser som semestern innebär och ger möjlighet till att uppleva. Vägarna ger mig en möjlighet till en fysisk förflyttning, som i sin tur vidgar mina perspektiv med nya eller uppdaterade vyer och upplevelser. Så frågan är, vart leder den vägen som jag går på och vart är jag på väg? 

Vald begränsning

Jag har ibland undrat varför man begränsar sig själv och sina upplevelser genom förutfattade meningar? Handlar det om rädsla inför det okända? Eller vad är det som triggar? Jag har t.ex. hört olika uttalanden om invandrare, både på gymmet och på jobbet. Där varken gymmet eller jobbet är homogena ställen, med tanke på nationaliteter. 

Trots att en fd kollega till mig arbetade tillsammans med en som var från Makedonien, så säger kollegan ungefär: Det vet du väl varför alla invandrare är här? Det är inte för vädrets skull. Jag förstod inte exakt vad han menade, mer än att kollegan verkade tycka att invandrarna kom hit och snyltade. (Det var den känslan som signalerades under hela samtalet). Det är den inställningen som jag tycker är väldigt konstig, för kollegan verkar inte tycka att den makedonske kollegan snyltar. Vad beror det på? Är det för att de känner varandra och har samma humor eller är det för att makedonien har ett arbete? Tänk vad många underbara kontakter som den f.d. kollegan kommer att missa p.g.a sin inställning, som dessutom är ett medvetet ställningstagande. Jag tänker att en gång i tiden var makedonien också en nyanländ som fick en chans, borde inte de som kommer nu också kunna ges samma chans till att bidra med det som de är duktiga på? 

Här kommer jag osökt att tänka på David Batra, som skämtade om att vissa oroar sig för att invandrare kommer hit och tar våra jobb. Det här är en mycket ungefärlig återgivning. Hur gör man när man ska ta någon annans jobb? Följer man efter den personen i korridoren och ser var den sätter sig och sedan väntar man i smyg på att den utsedda personen ska gå på toaletten eller hämta kaffe och då skyndar man sig fram och sätter sig på den personen’s stol?

En annan arbetsrelaterad upplevelse var när jag och en kollega, som jag kallar D satt och åt lunch. Vi fick efter ett litet tag sällskap av två personer från HR, chef och assistent. De började småprata om allt möjligt och efter ett tag så frågade de var vi bodde. När de fick reda på att jag bodde öster om stan, så skickade de ut signaler om att det området där jag bor, där finns det personer som är okej, men det säger ändå inget om att jag som person skulle vara okej, men de gjorde den bedömningen i alla fall. När D berättade att D bodde nordväst om staden, D har flyttat därifrån nu, så signalerades det att de som bodde där inte var okej och det inkluderade även D som bodde där, även om det var outtalat. Även här begränsar man sig själv, genom att definiera människor utifrån de områden som de bor i, trots att ett bostadsområde aldrig kan definera en människa’s personlighet eller egenskaper. Förutfattade åsikter gör att jag inte möter människor som jag samtalar med där hon är utan där jag anser att hon är, utifrån min bedömning som är grundad på rykten och utifrån nyheter. 

Varför bedöms en person utifrån det området som den bor i? Eller varför buntas alla ihop som kommer från ett visst typ av land? Är det ett sätt att förenkla sin tillvaro, för att man trots allt vill ha en åsikt om ämnet? Eller göms den egna rädslan bakom det förutfattade och ibland anklagande? Det jag reagerar på är att det så enkelt fälls en åsikt som det inte finns tillräckligt med grund för att kunna stå för. Jag tror att om de personer som jag har hört, yttrat sig negativt mot bl.a. invandrare, eller specifika bostadsområden, skulle lära känna någon av dem, så skulle de genast byta åsikt. Det är samma sak med de lunchande från HR, om de visste vem D var och vilket stort innehåll som de gick miste om med sin förutfattade åsikt, så skulle de nog inte ha varit så tydliga i att visa vad de kände och istället ha varit nyfikna på att få reda på vem D är som person inklusive all den kunskap som var möjlig att få del av i ett samtalsutbyte. 

De beskrivna uttalandena ovan skapar begränsningar som vederbörande gör av fri vilja. Sett utifrån mitt perspektiv så är begränsningar något som ska, i allra möjligaste mån, rivas ner. Det ska definitivt inte byggas upp frivilligt. Uttalandena eller rättare sagt åsikterna, skapar en begränsning hos individen till att vidga sina vyer och perspektiv. Det skapar en begränsning till att lära sig något nytt och riva ner förutfattade meningar och åsikter. Det skapar en begränsning till att vilja och försöka att förstå andra och därmed byggs en nonchalant och respektlös mur upp. 

En annan typ av begränsning som också är frivillig och som jag tänkte på vid besöket på bokmässan, är när jag hellre väljer att lyssna på en person som är känd, bara för att den är känd och inte för det ämnesområde som tas upp och som intresserar mig. Vad jag menar är att människor behöver inte vara intressanta bara för att de är kända, det går att få uppleva något mycket intressant om jag är beredd att våga lyssna på en person som är helt okänd, men som tar upp ett intressant ämne. Det är en spännande utmaning att våga ta steget till det som inte är förutsägbart.

Det finns så många möjligheter i att få lära känna andra historier, människor och kulturer, men rädslan sätter upp begränsningar. 

Pensionerade troll 

Jag satt ensam i lugn och ro med mina tankar, på en eftermiddagsfika och tittade ut genom fönstret på jobbet. Utsikten bestod av en liten kulle med lite spridda träd på. Det såg ut som att en bäck en gång i tiden hade runnit runt den lilla kullen. 

Den dåvarande bäcken såg lite igenväxt ut. Här tog fantasin över, vilket den inte hade kunnat göra om vi var flera stycken som satt och pratade. Fantasin berättade att det bodde ett trollpar inuti kullen i ett mycket ombonat hem, med stor trivselkänsla och rustika möbler. Ett litet mysigt sovrum är inrett ganska djupt ner under marknivån, för att få det så tyst och lugnt som möjligt. Trollen vill helst inte vara ute under dagen, då det är för mycket liv och rörelse orsakat av människor som arbetar och kör bil, därav sovrummets placering. Resten av hemmet består av ett enda stort rum eller om kanske definitionen sal skulle vara mer i sin rätt att använda. Salen har flera gigantiska takkronor som lite lätt svajar när ett troll har hängt och dinglat, lite lätt överförfriskat. Under takkronorna finns ett långt bord med otroligt många stolar på vardera sidan om långbordet. Här har det under århundraden hållits många och stora fester. Nu för tiden används bara den ena änden av bordet och det är den delen som är närmast köket. De stolarna har fått avtryck efter de båda trollrumporna. De tusenåriga trollen är trötta och festandet har sinat de sista åren. 

De gamla trollen orkar inte upprätthålla den fina vallgraven som de en gång hade grävt tillsammans med släkt och vänner. Färdigställandet firades riktigt ordentligt med mycket mat och dryck av varierande sorter och storlekar under en veckas tid. Det hade verkligen varit värt att fira, då arbetet hade varit både tungt och skitigt. Det var tider det, tänkte de båda trollen, som nu satt ensamma då besökare inte längre kom förbi. Längs den längsta sidan av kullen hade människorna satt upp ett högt viltstängsel som följde utefter motorvägen. Det hade trollen inget emot för de hade efter mycket besvär fått reda på av en släkting, att det var för att skydda de vilda djuren från att springa ut på den snabbt trafikerade vägen och dö. De andra höga stängslen var de mindre förtjusta i, eftersom de stängslen kraftigt begränsade deras rörelsefrihet och deras möjlighet till att kunna ta emot besök. De stängslen skapar en triangel runt deras kulle med minimal åtkomst till den yttre världen. Det var företagen som låg utefter motorvägen och om båda sidor av kullen, som hade satt upp stängslen. Troliga orsaker till dess förekomst kunde vara trodde trollen, att hålla obehöriga på avstånd eller för att begränsa möjligheten för de som arbetade där att rymma från sina arbeten. Det som förbryllade trollen med den sistnämnda teorin, var att samma människor kom tillbaka dag efter dag, så det tycktes på något sätt vara en rätt så frivillig aktivitet trots att de var instängda innanför stängslet.

Trots sin höga ålder så kände sig trollen instängda och ville ut eller kanske rättare sagt de ville kunna gå ut när de ville och inte bara för att nivån av den mänskliga intensiteten hade sjunkit. Av den anledningen så hade de under en period av flera år haft mycket kontakt med sina släktingar runt om i världen, för att kunna finna en väg ut ur sin begränsning och instängdhet. 

En kväll när snön yrde i den kalla vinden kom det glädjande beskedet att det fanns en möjlighet till att flytta. De bestämde att flytten skulle ske vid en tid då flest människor var borta från jobbet. Saker och ting började packas ner och långa planeringslistor skrevs. Så äntligen efter flera års väntan, kom frihetens dag och trollen jublade. Nu skulle det inte finnas några begränsningar för trollen när de ville gå ut eller ta emot besök. Jublet visste inga gränser och trots trollens höga ålder vibrerade marken av glädjehoppen. Vibrationerna orsakde sättningar som fortfarande finns kvar i det närmast belägna företaget, men det var trollen lyckligt ovetande om. 

Föredöme i handling 

Jag var på ytterligare en begravning i fredags för 8 dagar sedan. Det var för släktingen som var ägare till kokböckerna. I bloggen “I väntan på döden”, skrev jag att hon uppskattade och var duktig på att hantera blommor. Utifrån det tänker jag att det som tilltalar i en blomrabatt är, förutom de vackra färgerna och formerna, att den faktiskt är levande. En rabatt stagnerar aldrig, den befinner sig hela tiden i en rörelse framåt och den rörelseriktningen är livgivande. Precis på samma sätt som hon värnade om livet på blommorna och olika katter, genom att vattna, mata och pyssla om katterna som kom förbi på besök. Hon brydde sig också om människor som spontant tittade förbi. Det serverades kaffe, te och någon eller några sorters kakor. En sensommar när vi hälsade på var det inte en enkel kaka som serverades, utan hon kommer ut i trädgården med en tårta och vi undrade om hon väntade fler besökare och vad det var som firades. Det visade sig att L hade namnsdag och jag tyckte att det var så otroligt gulligt av henne att ta sig den tiden att baka en tårta p.g.a namnsdagen. Hon visade sin omtanke på ett enormt praktiskt sätt. Namnsdagar har vi inte firat så högtidligt hemma. 
Det levande är, upplever jag det, som en röd tråd genom hennes liv, åtminstone den tiden som jag fick lära känna henne. I mina ögon levde hon i allra högsta grad, då hon stod upp för det hon trodde på och satte gränser mot det som hon ansåg inkräktade negativt på hennes liv. Den här tydligheten som fanns i hennes liv,  önskar jag att det skulle finnas hos fler människor och också hos mig själv i större utsträckning, eftersom det är ett bejakande av sig själv.

Ett annat karaktäristiskt kännetecken, var att hon gärna använde myskläder, vilket jag också gärna gör. Det hon signalerade med sitt klädval, var att det är mycket viktigare att må bra och trivas än vad det är att upprätthålla en fasad som jag inte trivs med. 

Det här gör att hon blir ett starkt föredöme för oss som lever kvar, eftersom hon i handling visade på det som är viktigt att fokusera på i ett liv. Det är att njuta, uppskatta, trivas och ha det bra i det liv jag lever samt att krydda det med så mycket skratt som jag kan knö in tillsammans med de människor som jag älskar, värnar och tycker om.