Fr. förkyld t. likbil

I veckan var jag förkyld och hade ont i kroppen, liksom lite öm och frusen. Morgonen började med att jag kände en total matthet och frös. Bristen på energi gjorde att jag stannade hemma och sjukskrev mig. Tröttheten var så stor att jag nästan omgående somnade när jag försökte läsa en bok. Natten med sin bristande sömn p.g.a hosta och täppthet underlättade helt klart inte på vakenheten. Så jag lade mig och slappade i soffan och tände en brasa för att öka på värmespridningen och fick det riktigt skönt.

Jag hade dagen innan fått tips av en kollega att se Roslings värld. Jag letade upp det programmet och messade samtidigt en kompis att jag inte kunde hälsa på henne och grannen att jag inte orkade träna. Mitt i programmet, som för övrigt var väldigt intressant och sevärt, får jag ett sms från en av mina kusiner som undrade om jag var hemma. Jag skrev att jag var det, men att han fick hälsa på, på egen risk p.g.a förkylningen. Han lät sig inte avskräckas av en liten förkylning och tittade förbi med en lunchlåda som han åt, under tiden som jag tog mig en kopp te och vi småpratade om allt möjligt som hade hänt sedan sist vi sågs.

Eftersom han inte hade varit och hälsat på sedan farmor, eller hans mormor, flyttade så gick vi igenom rum för rum, på en liten guidad tur. När han fick se en bänkskiva i sten, lägger han båda händerna på stenskivan och håller händerna på ett sådant sätt att det ser ut som att han ömt försöker absorbera skivan. Han säger ungefär så här, jag tycker om sten, jag jobbar med sten, gravstenar.

Vilket osökt för oss in på anledningen till att han var i närheten, som var en begravning han hade hållit i kyrkan här, tillsammans med den avlidnes vänner, som bor här. Sedan skulle den döde begravas i Jönköpingstrakten, tror att det fanns en familjegrav där, varför kusinen hade med sig tjänstebilen.

När kusinen hade åkt fick jag ett mess från grannen högre upp på gatan, “Var det en begravningsbil hos er förut?” Jag skrev tillbaka att det stämde och att jag kände mig krasslig under dagen men att det allvarliga hade gått över. Grannen: “Ja asså de kändes som ett snabbt förlopp där. Vanligtvis brukar de komma ambulans först….” Jag: “Det här är ett effektivt sätt att korta sina ledtiderna.” Grannen: “Hahah ja fruktansvärt effektivt. Bårhuset direkt!” Den här grannen tog det hela med lite humor.

Dottern till grannen tvärsöver vägen hade börjat storgråta för hon trodde att någon av oss befann sig i bilen i ett kallt och stelt tillstånd.

L pratade lite med grannen längre ner på gatan som var väldigt upprörd över att en hare hade gnagt av barken på hans päronträd. Så när grannen tvärsöver gatan, pappan till den gråtande dottern, kommer ut, hör han bara slutet av det som den upprörda grannen med päronträdet säger: Nu kommer den att dööö. Varpå han frågar vem har dött? Mitt päronträd. Men päronträd körs väl inte i en likbil? Nu är förvirringen total, för grannen tvärsöver gatan, inget stämmer med hans logik, till dess att L förklarat sammanhanget.

Tänk att ett släktbesök kunde sätta igång en så stor process i grannskapet, men som min kusin sade om sin passagerare: Den här typen är ganska tacksamma, de gnäller aldrig på körningen.

Advertisements

Ondska

Under de 3-4 åren som jag var utsatt för mobbning mådde jag otroligt dåligt. Så här i efterhand ser det ut som att jag genomgick en slags personlighetsförändring till det sämre. En förändring som nu har gått tillbaka till den jag var innan och lite bättre och när jag menar lite bättre så gäller det min egen stabiltet och självkännedom som har blivit bättre. Under mobbningstiden försökte jag finna små guldkorn i vardagen, för att på något sätt överleva, vilket inte var så lätt. Men guldkornen som jag hittade var nya ord som mina dåvarande kollegor hittade på. Eller egentligen kanske de inte hittade på de nya orden, men de hade ett uttal på vissa ord som jag tyckte var roande.
Härarki – uttalet av hierarki.
Hillberries – det här uttalet kanske inte är så lätt att komma underfund med vad det är, om man inte hör det i sitt sammanhang. Uttalet härrör sig från hillbillies, vilket kan översättas till lantisar. Det har alltså inget att göra med varken bär eller kullar.
Abulans – här är m:et i ambulans uteslutet vilket ger en ny upplevelse av ordet.
Walking class hero – ett citat från John Lennon, där a working class hero kanske är lite mer bekant. Det intressanta med diskussionerna kring den här sångtexten är att vi hade lite olika åsikter om dess innehåll. Mina dåvarande kollegor ansåg att sångtexten var en hyllning till arbetarklassen. Jag kände att det var tvärtom, särskilt med tanke på strofen “they hate you if you’re cleaver and they despise a fool”, vilket jag tycker signalerar, om du avviker från mängden så är du rökt. Men som sagt ingen av oss är engelsktalande.
Klyven – det här kanske egentligen är en smart kombination av att vara kluven och att klyva.
Ettera – ordet används i ungefär samma sammanhang som orden antingen eller endera.
Hjärtinfrakt – man kan tro att hjärtan ska fraktas, men egentligen är det hjärtinfarkt.
Nu är råget måttat – en kul variant av nu är måttet rågat.

I en diskussion med mamma om de här orden, så menade hon att många av uttalen faktiskt skulle kunna vara dialektala. Så kanske det är också, men mest tror jag att hennes kommentar grundar sig i att hon gärna tror gott om andra. Det här var egentligen ingen språkvetenskap, utan bara ett försök till överlevnad under den perioden.

På vilket sätt hjälpte det här? Kanske var det ett sätt att hitta en svaghet hos en grupp människor som vände sig mot mig på ett elakt sätt. Ett sätt att se en möjlighet till försvar och kunna freda sig om det skulle bli om möjligt ännu mer outhärdligt, ett ess i rockärmen som aldrig användes.

I min värld förvandlades de här människorna från att vara trevliga kollegor till att bli onda varelser. Varelser som jag inte trodde kunde existera i min närvaro. De förvandlades till den typen av onda personer som man hör talas om och som alltid finns någon annanstans. Att jag upplever de här personerna som onda beror på att det var ett utstuderat och målmedvetet agerande med en egen vinning och exkludering som syfte.

Hannah Arendts definition av ondska baseras utifrån de dagarna när hon satt i Israel och lyssnade till förhöret av Adolf Eichmann, i början av 60-talet. Hon menar bl.a. att ondska varken är demonisk eller beror på illvilja. Radikal ondska för ondskans egen skull finns inte – bara självisk ondska finns. Det tycker jag stämmer bra in på min erfarenhet, där den drivande personen drevs av att styra andra. När någon inte längre gick att styra så mobbades den, till dess att konkurrensen av den personen var frånvarande. Det här blir sällan synligt eller man blir tyvärr inte medveten om det förrän man själv drabbas och jag var den 3:e personen som utsattes. Så här i backspegeln utkristalliseras ett mönster.

Kan det finnas något positivt med ondska? Är ondska till för att kunna hjälpa oss att bygga upp ett konsekvenstänk? Eller är det ett desperat behov av att hitta en mening med en tuff period?

Hannah Arendt menar också att ondskan undviker tänkande och döljer sig bakom klichéer. Här kan jag också hålla med, för det var ingen som verkade tänka eller reflektera över om det som sades var sant trots att vi hade arbetat ihop i flera år innan mobbningen drogs igång. Konsekvensen av att använda klichéer och undvika tänkande innebär också att de människorna som är allra ondast är de som varken tänker, ifrågasätter eller de som utför beslut och skyller på överordnad, för att slippa ta ett eget ansvar samt de som accepterar allt som sägs utan reflektion.

En annan intressant vinkling som Hannah Arendt har om ondskan är att den är ideologisk och att satan är idealist. Varför är det intressant? För det innebär att människor som är starkt uppfyllda av en ideologi ofta anser sig ha rätt och är beredda att gå ganska långt för att införa sina tankar och idéer. Oftast är de så begeistrade att de har svårt att ta in annan information eller att känna empati för andra som inte ingår i ideologin.

Det som Hannah Arendt kallar för den banala ondskan är den perfekta strategin för ondskan att etablera sig. Strategin behöver personer som är villiga att göra som ledaren säger, vilket oftast fungerar bra om ledaren tar på sig ansvaret för det som ska göras. Det ansvaret röjer oftast väg till att saken blir gjord och att agerandet inte ifrågasätts.

Nattljud

Ibland händer det att jag vaknar på natten. Jag vet inte varför jag vaknar alla gånger. Vakentiden på natten skiljer sig åt från vakentiden på dagen, vilket i och för sig är naturligt då de flesta sover på natten. Ibland ligger jag och lyssnar på nattljuden och jag känner en slags harmoni i att det bara är jag som är vaken i hela världen, vilket naturligtvis inte är sant, men känslan är så. Den känslan är stor och fri på något sätt. Kanske beror den känslan av att det inte är så många andra som inkräktar på min nattvakna tid.

Vad är karaktäristisk för nattljud? Först och främst skulle jag vilja säga tystnaden, den underbara omslutande tystnaden. Men efter att ha varit vaken en liten stund och lyssnat, så märker jag att det är inte en kompakt tystnad, utan en lugn tystnad, med små ljud som oftast drunknar i dagens lite högre ljudnivå.

Ibland kan hjärnan gå i spinn och börja fundera på olika saker. Det behöver inte vara jobbiga tankar, men det är ändå svårt att få stopp på hjärnans associationer, för att kunna få hela kroppen att varva ner och slappna av så mycket så att det går att somna om. För att kunna fokusera tankarna på att sova, brukar jag tänka på andningen. Jag skapar en medvetenhet om hur jag andas och utifrån det, så tar jag medvetet djupare och långsammare andetag, vilket för min del har en sövande effekt.

Under sommaren kan jag höra glada människor som är på väg hem från en sen fest, det är nog det vanligaste ljudet. De andra årstiderna är generellt tystare. Vintern kan bidra med ljud från snöröjning av gatorna, men har det snöat så är övriga ljud ganska dämpade från utsidan. På insidan kan det under vintern höras ett slags sus när temperaturen faller. Suset kommer från elementen, när värmesystemet får en indikation om att befintlig uppvärmning inte är tillräcklig i förhållande till utomhustemperaturen och behöver ökas på.

Ljudet av blodomloppet hörs som ett stilla vinande och bredvid hörs andningen av en tungt sovande människa. Den tunga andningen kan ibland brytas av, med en snarkning, vilken brukar avslutas efter en lätt knuff i sidan.

Om jag är vaken sent på natten eller om det är bättre att uttrycka det som extremt tidigt på morgonen, så hörs knastret från tidningsbudets däck när de möter asfalten men också när däcken lämnar asfalten. Härefter kommer ljudet av en dov duns när tidningen landar på botten av brevlådan. Det här brukar avlösas av fågelkvitter som avslutar natten och välkomnar morgonen.

Påsk

I Partille Tidning torsdag den 29 mars, svarar prästen Elin Lycklund på 5 snabba frågor om påsken. Den femte och sista frågan tycker jag är intressant. “Varför är påsken viktig för människor idag?” På den frågan svarar hon bland annat följande; “Påsken handlar om de stora livsfrågorna. Vad är död, vad är liv, vad är jag villig att offra för kärleken?”

Jag tror att det är just de frågorna som är viktiga för mig att besvara, för att få en rimlig distans till livet. När jag börjar fundera på den här typen av frågor känns det svindlande, som att jag tappar fotfästet. Det blir så stort att jag har svårt att veta var jag ska börja i min definition av liv, död och kärlek. Därför tror jag att det är bra att börja i en mindre skala, för att sedan översätta den definitionen till det större perspektivet.

När jag funderar på de stora frågorna, så får jag ett bra perspektiv till mitt eget liv. Oavsett vad jag kommer fram till för svar på de stora frågorna, så är det trots allt perspektivet som är det viktigaste. Perspektivet skapar en sund distans till det jag uppfattar som viktigt och ger mig en möjlighet till att fatta sunda beslut. Här blir de små sakerna som gnager plötsligt oväsentliga och lätta att sortera bort.

Men vad är död? Är det när hjärtat stannar och pulsens slag sinat ut? Eller när hjärnan har dött och jag inte kan formulera en tanke? Eller är det när jag har tappat lusten till allt och blivit apatisk?

Är liv, dödens motsats? Som elektroner och positroner som kompletterar varandra och skapar ett neutralt läge, men vad kallas motsvarande neutrala läge som omfattar hela cirkeln av liv och död? Är liv positivt och död negativt? Nej, jag tycker att det finns alltför många nyanser för att se död och liv i så svartvita kontraster. Vad är liv? Är det när jag är kreativ? Eller är det när, det jag gör, bär frukt? Är överlevnad, det som ligger mellan död och liv, när jag lever men inte mycket mer än så.

Årstidernas skiftningar visualiserar livet och döden på ett fantastisk sätt. Det är som en cirkel som börjar med att livet föds på våren, blommar upp på sommaren, bryts ner på hösten och dör eller ligger i dvala under vintern. Livet rör sig i en cirkelform som byggs på varje år som en spiral. Men om döden ingår i årets helhet, så innebär det att den kommer att bli toppen på spiralen. Skulle jag kunna se döden som julstjärnan i granen eller som spiran på tornet? Så att döden blir sammanfattningen av den enskildes liv?

Vad är jag villig att offra för kärleken? Jag vet inte och kanske beror det på att jag aldrig har ställts inför ett val eller varit tvungen att välja. Skulle jag kunna dö för någon annan? En otroligt svår fråga, särskilt då jag bara har ett liv som jag inte kan få tillbaka. Ska jag svara ärligt så tror jag inte att jag skulle kunna göra det. Men om jag skulle vara tvungen att välja i en kritisk situation, så kanske jag skulle göra en omvärdering. Men att ha en så osjälvisk kärlek till någon att jag skulle dö för en annan är så stort att det känns ofattbart. Så stort att det är svårt att ta in varken på ett intellektuellt eller känslomässigt vis.

Däremot upplever jag det som att kärleken skapar en meningsfullhet i livet. Det jag gör får en mening med kärlek. När kärleken försvinner eller dör ut, dör även glädjen och syftet med det jag gör.

Drömmar

Mia Törnblom citerar Thomas Kahn i sin bok Mera självkänsla! Där han i deras samtal säger så här;

Jag tror att alla människor kan nå sina drömmar – men det är inte säkert att man når exakt det man drömmer om. I min värld är drömmar mer metaforer som symboliserar någonting och dessa symboler är alltid förknippade med en speciell känsla. Jag tror att det är just den där känslan som är viktigast. Om vi strävar efter att låta våra drömmar guida oss mot att uppnå den speciella känslan som vi har i drömmen – då tror jag också att vi kommer att hamna helt rätt i den ‘verkliga världen’ – och uppnå vår dröm.

Jag tror att det är oerhört viktigt att vi vågar drömma. När jag slutar att drömma, tar jag automatiskt på mig offerkoftan, vilken begränsar mig till att se de möjligheter som jag faktiskt har. En offerkofta ska jag försöka undvika att använda och om jag känner att jag måste använda den så bör den tiden begränsas till max 1 timme om dagen. Många vågar inte drömma i en rädsla av att drömmen inte kommer att gå i uppfyllelse. När jag inte vågar drömma är sannolikheten att min dröm ska slå in enormt liten, vilket i sin tur leder till en självuppfyllande profetia, på ett negativt sätt.

Drömmar kan ha olika uttryck, som att hitta den perfekta växten till just den delen av trädgården, att besöka en viss plats, köra på en viss vägsträcka, bara hitta just den platsen där jag kan andas in och samla tankarna, att få möta en vän som jag inte har träffat på länge eller mer storslagna visioner där jag förändrar världen.

Jag har ibland märkt att en del människor ofta tar på sig offerkoftan vilket i sin tur leder till att de inte ser det som är roligt i en arbetsuppgift och därför skiter i att ens försöka utföra den eller att hitta det roliga guldkornet som gömmer sig. En trolig anledning till det, är att de känner sig kränkta av att ha blivit pådyvlade en uppgift utan att ha fått vara med och bestämma själva och tror att de i sin avoghet kan protestera. Tyvärr leder den här inställningen till att de underminerar sitt förtroende, vilket i sin tur bidrar till att de inte får uppgifter som de uppskattar.

Om vi då tänker oss att de här människorna har en dröm eller vision av vad de vill göra, så tror jag att de ändå kommer att utföra även tråkiga uppgifter som inte ingår i deras vision på ett bra och kvalitativt sätt. Anledningen till en förändrad inställningen beror på, enligt min teori, att det finns ett engagemang i den uppsatta visionen eller drömmen, vilket spiller över på andra uppgifter som är lite tråkiga. Det personliga engagemanget skapar kvalitet och den som lämnar ut uppgiften känner ett förtroende för den som utför arbetet, vilket i sin tur leder till roligare uppgifter och utrymme för att få vara med och bestämma.

Någonstans har jag läst att man går från att äga, göra, vara, till att vara, göra och äga. Vad menas med det? När jag börjar att bli den person som jag behöver vara, så gör jag de saker som jag behöver göra och i kraft av det börjar jag att äga de saker som jag vill ha. Det handlar alltså om att lägga sitt fokus där det är viktigast. När mitt fokus är inställt på det som, ur ett helhetsperspektiv är viktigast, då löser sig den ena saken efter den andra nästan per automatik. Vilket skapar ett bra flyt i mitt liv och här spelar mina drömmar en stor roll.

Drömmar är viktiga, de får oss att tänka stort och utanför boxen. De får oss att hitta guldkornen och se långt utanför oss själva och de skapar ett större perspektiv till våra liv. Det skapar ungefär samma känsla som när jag sitter på ett högt berg och betraktar den mäktiga utsikten, eller när jag njuter av att sitta vid havet och beundra dess storhet. Med ett stort perspektiv på mitt liv kan jag se andra möjligheter och till och med de möjligheterna som är lite dolda. Perspektivet gör också att jag lättare finner rätt fokus att lägga min energi på och låter det som är av mindre betydelse vara. Att finna det som är stort för mig, skapar en glädje och ett välbefinnande.

Våga drömma och våga tro att drömmen blir sann.

Att se med andras ögon 👀 👓

Det finns några människor som jag gillar och uppskattar att umgås med. Jag är enormt nöjd med de här kontakterna och anser att det här är en lagom dos av sociala kontakter för min del. Jag uppskattar att ha ett begränsat antal vänner, där det finns ett innehåll. Om jag skulle ha många ytliga kontakter, skulle jag bli energidränerad, då jag uppskattar att det finns kvalitet i mina relationer.

Jag har märkt, faktiskt nu det sista, att de här kvalitativa relationerna ger mig möjligheten till att se världen från andra perspektiv än mitt eget perspektiv. För mig är det här både en mycket intressant och spännande upptäckt.

Det innebär att när jag träffar mina vänner och umgås med dem och ibland med andra människor så öppnar det upp för nya infallsvinklar och synvinklar. Men det jag fascineras av, är att deras tankar och resonemang, ibland kan etsa sig fast på ett sådant sätt att när jag inte umgås med dem, så ser jag ändå världen genom deras ögon och hör deras resonemang i olika situationer. Det är som att jag satt inne i deras huvuden och med möjligheten till att se både det jag själv ser med mina och deras ögon samtidigt. Det är otroligt intressant att få möjlighet att se världen genom en annan människas perspektiv.

Bonusen i den här upplevelsen är enligt s. 124 i Inga-Lill Valfridssons bok “Mod att möta förändringar” att: Jag kan lära mig något om mig själv genom mina relationer till andra”. Här syftar hon i och för sig på alla mina relationer, inte bara de relationer som jag uppskattar.

Det finns något som är intressant i det, åtminstone om min teori stämmer att jag speglar mig i de människor som jag möter. Det innebär att jag har möjlighet att se både mina svaga och starka sidor i min spegling av den jag möter. Är jag lyhörd för det jag möter så har jag fantastiska förutsättningar att arbeta med mig själv och förändras till den som jag önskar bli.

Avtryck av spår

Varje morgon och varje dag skapas ett nytt otroligt vackert porträtt av naturen. Inget porträtt är lik det som har varit eller det porträtt som kommer att skapas. Varje porträtt varierar, men alla är lika otroligt vackra. Som den sobra eller ibland intensivt sprakande soluppgången eller den kraftigt eldiga solnedgången. Eller de olika färgteman som präglar de olika årstiderna. Vinterns pastellfärger, vårens skira grönska med ett otal nyanser av grönt, sommarens färgsprakande blomsterprakt eller höstens glödande färger. Skönheten i naturen är fantastiskt, med allt från de klara till de dovt trolska färgerna och växtlighetens utbredning tillsammans med stenarnas olika nyanser med bl.a den grå eller den röda bohusgraniten. De är alla vackra på olika sätt i sin naturlighet och det vackra skapar en harmoni och glädje.

Naturen lever i en ständig förändring, den är sig inte lik ens på ett intervall av 10 min. Men vi lever ett inrutat liv och är väldigt obenägna till förändringar. Visserligen blir vi äldre och förändras på det sättet, men vi åker oftast samma väg till jobbet och lagar oftast samma typ av maträtter. Är vi inskränkta? Frustrerade? Ofria? Eller är vi bara bekväma? Borde vi kanske lära oss lite av naturens formbarhet och lägga in en liten dos av nyfikenhet i våra liv?

Jag läste i Henry David Thoreau’s bok Walden and the civil disobidence, att det tar en vecka att trampa upp en stig i naturen om man bor i naturen. Vad säger det? En inkörd vana är svår att bryta. Vi går gärna på de vägar som vi är vana vid. Har jag väl börjat gå åt ett visst håll, så fortsätter jag gärna med det. Exemplet med stigen visar också hur otroligt formbar och lättpåverkad som naturen är och att vi påverkar vår omgivning och gör ett större intryck eller avtryck än vad vi tror. Det innebär att vi har ett ansvar för vårt agerande, eftersom det inte bara påverkar mig själv utan andra i min närhet och även hela min omgivning? Det jag gör spelar roll, det har betydelse. Det är som avslutningsraden i Tor Nörretranders’ bok “Märk världen”, där han skriver Märk världen. Den märker dig.

Är vi lika formbara som naturen? Eller lika receptiva för förändringar som naturen är? Eller stretar vi emot? Begränsar och stänger vi in oss för att slippa förändra oss själva eller utvecklas? Kan det vara en strategi därför att utveckling kräver att vi ger av vår energi och att inte utvecklas hjälper oss att spara på vår energi till alla de vardagliga sysslorna?

Jo, det kan nog vara så. Det dagliga livet med dess planering kräver en hel del av oss. Men vad måste jag göra av allt det jag gör? Någon har sagt att vi bara har 2 måsten i livet och det är dels att välja och dels att dö. Utöver det finns det inga fler måsten. För det ena måstet, så är valet det enda vi aktivt kan göra när vi lever. Det kanske är så att vi väljer att ha med lite för mycket ibland, som ska ingå kontinuerligt i våra liv, vilket i sin tur bidrar till att vi inte orkar utvecklas eller göra det som vi tycker är kul.

I spåret av att välja med, för mycket kommer mitt liv att kännas kravfyllt och kanske ibland också stressigt. Att välja bort det som är negativt för mig, gör att jag hittar tillbaka till kreativiteten och ser det vackra runt omkring mig. När jag väljer bort saker, ger jag mig själv möjlighet till att se också vilken typ av spår som jag lämnar bakom mig och det ger mig en möjlighet till att förändra mina avtryck, så att det porträtt som jag skapar av mig blir till något som jag uppskattar och som människor i min omgivning kommer att minnas.