I väntan på döden 

Sista veckan på semestern fick vi cancerbesked som rörde nära släktingar. En av dem hälsade vi på i maj. Det fanns ingen känsla över, eller indikation på att något skulle vara annorlunda. Hon låg i och för sig i soffan med en tjock filt över sig, så det gick inte att se något av den lilla kroppen. Samtalet pågick som vanligt men det kan ha varit en eller två gånger som det blev lite ihoprört, vilket jag inte såg som något konstigt, då hon ändå är över 80 år. Det är lätt hänt även i yngre åldrar att det rör ihop sig. Samtalet rörde sig om en av de saker som hon uppskattar mycket och det är blommor. Vi pratade om vilka blommor som fanns i vår trädgård just då och jag nämnde iris och scilla men att rosorna var sena i år. Hon brukade bl.a ha flera olika balsaminer i krukor i fönstren och en lång rabatt med tagetes och vid lillstugan brukade det finnas luktärtor som klättrade upp via ett fiskenät. Det var så vackert att komma hem till henne och se alla blommor med sina respektive färger och kanske det mest imponerande, inget ogräs i rabatterna. Vid vårt besök fanns inga av de blommor kvar som brukade vara där. 

Sista veckan av semestern var hon tvungen att åka in på sjukhus. Hon var då undernärd och uttorkad med en vikt av 31kg. Sköterskorna skötte om henne och ordnade till hennes vackra hår. Hon har ett tjockt vitt hår med gråa slingor i. När jag blir gråhårig skulle jag gärna vilja ha de färgerna. Efter några veckor på sjukhuset hade hon ätit upp sig några kilo och fått rosiga kinder. Krafterna återvände och det började planeras för att flytta till ett korttidsboende. 

Rummet på korttidsboende har en otroligt vacker utsikt över havet och man ser båtar och havsfåglar av olika slag utanför. Utsikten är både storslagen och rogivande på samma gång och hon kunde inte ha fått ett bättre rum. Även om hon kanske ligger för det mesta, så finns det en otroligt vacker utsikt när hon önskar. Det märks också på att hon nästan alltid tittar mot ljuset från fönstret och den personen som befinner sig på den sidan av sängen. Sköterskorna är väldigt trevliga och pratsamma och det finns en brunett och en blondin. Brunetten berättade om en släkting till sig, det kan ha varit en morfar eller farfar, jag kallar honom V, vilken var känd av en kusin till vår släkting på korttidsboende. Brunetten visade en liten film från när V fyllde 85år. Han var väldigt flirtig och kramig särskilt med de kvinnliga firarna. Blondinen berättade att när hon var runt 10 år gammal och sålde majblommor och turen hade kommit till V, så hade han inga pengar, utan hade erbjudit henne sillrens eftersom han höll på att rensa sill när hon kom. Hon kallar honom fortfarande för sillrensaren efter det besöket som hon inte kände sig så bekväm med.

För en liten tid sedan så var det ett möte med det palentativa teamet, läkare och anhöriga. En person ur det palentativa teamet försökte förklara hur länge man trodde att livet skulle vara. Med tanke på att cancern har utvecklat metastaser som har spridit sig i hela kroppen, så handlar det inte om år, inte heller om månader, utan det rör sig snarare om veckor. Det var ett besked som kändes som en avrättning och det mest troliga utifrån den prognosen, är att hon inte kommer att uppleva november månad. 

Det känns konstigt att få ett så tidsbegränsat svar på ett liv. Även om man vet att ingen lever för evigt så blir det så definitivt att utgången är mycket nära, trots att den exakta tidpunkten är oviss. Den typen av besked skapar en känsla av att vilja snabba på processen eftersom det inte finns något hopp om att hon ska bli bättre, men samtidigt vill man inte snabba på processen, eftersom det skulle ta livet av henne, så känslan är väldigt kluven. Det är en känsla av att befinna sig i ett väntrum bestående av ett vakuum, med en enda utgång genom bakdörren. Det finns inget som man kan göra åt det, mer än att hälsa på, så att hon inte känner sig ensam. 

Onsdag den 13 september kom döden på besök och lät henne få somna in klockan fyra på eftermiddagen. Beskedet skapar en märklig känsla av tomhet, saknad och lättnad. Samtidigt finns det en ljus, harmonisk och vacker känsla i uttrycket “att somna in”.

Advertisements

Skuldens otaktade känsla 

En strof som har bubblat upp då och då den sista tiden är från George Michael’s låt “Careless whisper” från -84. Strofen som jag har skapat funderingar är “Guilty feets have got no rythm”. Låten går väl kanske egentligen under kategorin radioskval och den typen av låtar brukar inte vara värda att fundera över, men just den här strofen har fastnat. 

Strofen skapar associationer till två olika gamla upplevelser eller händelser från jobbet, som på ett sätt kan hjälpa till att få ljus över George Michael’s text. Den ena upplevelsen är från en situation där vi hade en teamledare, som min kollega, som vi kan kalla för A, störde sig på. Mer ofta än vad det var hälsosamt, tog A tillfället i akt och beskrev vad teamledaren inte gjorde. Det gjordes när teamledaren var frånvarande ur rummet, på t.ex ett möte eller utredde en avvikelse eller något annat som ingick i arbetsuppgifterna. A’s version var ofta att teamledaren bara gick runt och pratade och aldrig gjorde något, vilket det inte fanns något belägg för. A gick på känsla i sin argumentation och därmed fanns det mycket få detaljer som var faktabaserade. Det gjorde det också svårt att argumentera emot, vilket inte heller gjordes av någon i gruppen på 3-4 personer. A’s ständiga argumentationer skapade en olustig känsla i rummet, som var svår att sätta fingret på. När teamledaren kom in i rummet efter att A hade hävt ur sig ett och annat om teamledaren’s arbetsinsats, eller enligt A frånvaron av arbetsinsats, så var A den enda som agerade som vanligt eftersom A var nöjd med sin kräksejour, medan resten av personerna i rummet stelnade till och atmosfären blev väldigt konstgjord. Den reaktionen skickar direkt signaler till teamledaren att någon har snackat skit. Men varför reagerar man på det sättet, alltså att man stelnar till? Jag tror att om någon hade argumenterat emot, så hade reaktionen varit mer normal. När inte någon eller jag heller för den delen, argumenterade emot så skapades ett dåligt samvete hos mig gentemot teamledaren, att jag på något sätt accepterade det som A hade sagt, eftersom A inte blev konfronterad av mig eller någon annan. Mitt dåliga samvete säger då till kroppen att agera normalt så att det inte märks att jag tyst tog ställning mot teamledaren och för A, på så sätt att jag inte ifrågasätte A. 

Här kommer jag osökt in på ett sidospår, för någonstans har jag läst följande: Utan ansvar – ingen skuld, Utan skuld – inget brott, Utan brott – inget offer. I det här fallet så kände jag att jag hade ett ansvar till att få en balans mellan A’s känslor och fakta, ett ansvar jag inte tog. Då skapade samvetet en skuld som läggs på mig. Skulden erkänner att ett brott har begåtts och brottet blir att hela gruppen mår dåligt av att lyssna på A’s ältande och en indirekt uppmuntran till A att fortsätta. Offret är både teamledaren och mig själv, därför att jag inte står upp för det jag tror på. 

Tillbaka till det stela beteendet när teamledaren kommer in i rummet. När samvetet aktiveras, då börjar problemet, för kroppen är inte medveten om hur ett normalt beteende är. Därför att mitt normala beteende är styrt undermedvetet och när det ska göras på ett medvetet sätt, så blir kroppen helt ställd, eftersom den aldrig har reflekterat över hur man agerar normalt. Det är något som man bara gör, utan någon medveten tanke och att då medvetet agera normalt, skapar en situation som blir totalt onormal. 

När jag själv blev utsatt för samma sak, också av A, så var det en fördel för min del. Fördelen låg i att jag direkt kunde se på de personer’s kroppspråk vilka A oftast pratade med, vad som var på gång. Det gjorde att jag kunde förbereda mig och vara beredd. Det var i och för sig väldigt energidränerande, men känslan av att ha möjlighet att parera kändes bra. 

Det är ungefär det här jag tror att George Michael menar med texten att “guilty feets have got no rythm”. Fötterna och hela kroppen hamnar i otakt med både musiken och livet. Skuld ger mig inte utrymme eller frihet till att kunna vara mig själv. Den begränsar mig till något som jag inte är. 

Gränsbyggd 

Gränser mellan olika länder är inte så skarpa i verkligheten som de är på en karta. Åtminstone inte om man lyssnar till det dialekta uttalet. Det märktes vid ett besök i Strömstad nyligen. Accenten på uttalet är åt det norska hållet, men orden är svenska. I Strömstad finns det väldigt många norrmän och enligt en sköterska som vi pratade med så hade hon träffat på en person för någon dag sedan, som uppriktigt var väldigt osäker på om Strömstad tillhörde Sverige eller Norge. Det som kan bidra till förvirringen är förutom mängden norrmän, också att alla affärsskyltar skrivs på norska, t.ex står det tilbud och salg och inte rea, eller hur man ska översätta det. När det blir en majoritet av en annan nation på ett ställe, så kan det skapa en känsla av att vara undanskuffad hos ursprungsbefolkningen. Det spelar ingen roll i vilket land som det inträffar.

Vid gränsen mellan Tyskland och Frankrike kan man se ett annat fenomen och det är att väldigt många franska städer utmed gränsen mot Tyskland, har tyska namn. En del av de människor som vi mötte i Frankrike mot den tyska gränsen, föredrog tyska framför franska, antagligen pendlade de till Frankrike från Tyskland för att arbeta. 

En orsak till bl.a de tyska namnen i Frankrike, kan vara att gränsen över en lång tid har flyttat sig fram och tillbaka i de här gränsområdena, en språklig anledning kan vara att gränshandeln bidrar till att det finns en stor fördel till att kunna grannlandets språk. 

Kartans distinkta gräns finns alltså inte hos människorna som bor där, utan då är det en mer utsmetad gräns, åtminstone språkligt. Då menar jag inte de faktiska gränsskyltarna, utan mer på den nationalistiska mänskliga gränsen, vilken egentligen inte är en gräns utan en linje som flyter ihop med bakgrunden. 

Vem bryr sig om gränserna? Spontant tror jag att det är de personer som sitter och styr ett land som bryr sig om dem. Människorna som bor runt eller vid gränsen bryr sig inte så mycket om det, utan de bryr sig mer om att deras vardag fungerar. Gör den det så spelar gränsen inte så stor roll, åtminstone inte i de fall där det finns en någorlunda jämn fördelning av samhällets resurser. 
Däremot spelar gränser stor roll när det handlar om att exkludera vissa människor från att komma in i ett land eller komma ut ur ett land. Ibland sätts det upp gränser i ett land, där det markeras var olika människor får lov att vara. Det kan vara vissa områden som är inhägnade eller privatpersoner’s egendom. För de privata egendomarna på Haiti, var det väldigt påtagligt var olika gränser gick. Om man hade lite mindre pengar, så planterade man kaktusen high chaparall runt tomten. Den häcken går man inte självmant igenom. Där det fanns lite mer pengar, hade man byggt en hög mur på en höjd av ca 3 meter runt tomten. Det räckte inte med att bara bygga en hög mur, utan den måste krönas med något högst upp. Kronan på verket var oftast krossat glas som hade satts fast i murbruket. Det såg inte heller så värst inbjudande ut. 

Den här typen av exkludering gentemot andra människor i samma befolkning är inget som finns i närheten av där jag bor, så jag har ingen erfarenhet av det, förutom enbart den resan och i och för sig Berlinresan innan muren föll. En hög mur med krossat glas ovanpå skickar ut signaler, som jag tolkar som rädsla. Att det finns en rädsla för att andra skulle vilja ha det som jag har innanför muren. Trots att de potentiella personerna inte kan se eller ha en susning av vad de skulle vilja ha, eftersom muren är så hög. Men en hög mur i sig, signalerar också, att eftersom vi har råd att sätta upp en hög mur, så har vi också något innanför som är värt att försvara. Men det handlar om materiella ting som ska försvaras, inte om psyket’s harmoni eller insikt om sig själv. Visst är det så att om jag har arbetat hårt och mycket för att få råd att köpa en sak, så är man oftast mer rädd om den saken än om sig själv. Vilket innebär att det finns en drivkraft att näst intill gå in i väggen för att bibehålla det sken som man vill att andra ska se. Dyr egendom väcker också ett ha-begär hos en del, som i sin tur suddar ut gränsen om vad som är mitt och ditt. Men det är osäkert om rädslan innanför muren är befogad. De som befinner sig utanför kanske inte alls är så intresserade som de innanför tror, det är bara deras egen värdering av ägodelarna som skapar den känslan hos dem. (Här går det att dra paralleller till Franz Kafka’s Boet). Känslan skapas av att det finns stora skillnader i samhället. Jämför man Haiti med stora sociala skillnader, med Strömstad som har en mer lika befolkning i förhållande till de sociala skillnaderna, så är där inte samma typ av rädsla, utan mer en känsla av att den andra befolkningen är för stor i förhållande till de bofasta. 

Vilka slutsatser kan jag dra av det här? Dels går det att konstatera att ju mer lika tillgångar vi har desto mindre intressant blir det att ha det som någon annan har. Ur ett politiskt perspektiv blir det att ju mer vi närmar oss kommunismen ju mindre attraktiv blir den enskildes egendom. Ju mer jag samlar på mig av det som jag tror har värde för andra desto mer ökar min rädsla för att bli av med det. Här finns ytterligare en aspekt, att de människor som är nöjda med det som de har och sina egna liv, kommer aldrig att utgöra ett hot för någon annan människa. Att vara nöjd, är att vara bekväm med sitt umgänget med sig själv och att vara ett med nuet. Det är också att höra tystnaden och njuta av den. 

Perspektiv 

Filmen “Into the wild” öppnade mina ögon, så att jag fick en harmonisk distans till arbetet. Filmen triggade igång mig till att börja försöka svara på frågor som, vad är egentligen viktigt i mitt liv och varför är det viktigt för mig? Hur mycket energi är det värt att lägga på jobbet? Är det värt att jobba hysteriskt mycket för att göra karriär? (Karriär är i och för sig, kanske inte det ord som passar bäst beskriver mig som person). Däremot har jag på avstånd studerat mina kollegor och märkt att en del har arbetat sönder sina äktenskap och i ett fall tog den processen mindre än 4 år. Min fundering har varit om arbetet kan vara så mycket viktigare och mer värt än den eller de man älskar, eller åtminstone gjorde innan arbetet tog ett järngrepp om sitt offer? Hur mycket värderar jag friheten och att få ork till mina sociala kontakter? Gör jag prioriteringar som är positiva på både lång och kort sikt? Filmen “Into the wild” skapade många frågor och många av dem var långt ifrån lätta att besvara och kanske fortfarande inte är besvarade. 

En kort beskrivning av filmen “Into the wild”, är att den handlar om en kille som precis har slutat skolan, motsvarande gymnasiet. Han reser runt i USA och på en del ställen stannar han längre för att arbeta, för att sedan fortsätta sin resa. Målet är Alaska och om jag kommer ihåg rätt, så är det att insupa harmonin från naturen och lära känna sig själv. I Alaska finner han “The magic bus” där han bosätter sig några månader. Genom hela resan, så är hans inspirationskälla Henry David Thoreau, vilken har skrivit boken “Walden and the civil disobedience”, från 1849. Den boken är mycket läsvärd och man omges av harmoni när man läser den. Kanske inte från alla sidor men helt klart från majoriteten av sidorna. 

När jag vet vad som är viktigt för mig så har jag ingen stress eller krav på mig att uppnå något oväsentligt. Det som är viktigt att uppnå blir kärnfullt och inte så brett. Det finns ett fokus som är avslappnande och det är lättare att ta rätt beslut, som gör att jag mår bra.

För min egen del, när jag började att hitta mitt rätta fokus, så sjönk stressen och prestationskraven på arbetet som jag hade satt på mig själv. Jag började att till och med få riktigt roligt på arbetsplatsen. Nu har arbetsuppgifterna utvecklats till min fördel och är enormt intressanta och utvecklande. Så här bra har jag aldrig haft det tidigare. 

Med rätt fokus, så har jag också på köpet kan man säga, fått ett annat perspektiv på alla de delar som ingår i mitt liv. Till stor del har jag lyckats mota bort närsyntheten och det har skapat en större harmoni och fördragsamhet både gentemot mig och andra, vilket dramatiskt har minskat rädslan och oron för vad andra ska tycka eller tänka om mig.  Även om livet inte går att planera så är det positivt att fundera igenom hur jag vill ha mitt liv i stort och absolut inte på detaljnivå. En detaljerad planering av livet kan lätt generera att livet glöms bort att levas och bara innefattar planering, vilket i sin tur kan orsaka att livet blir en besvikelse, när livet inte sammanfaller med min planering. Fördelen med att skapa ett övergripande perspektiv på sitt liv är också, att jag sätter mina kortsiktiga prioriteringar utifrån de långsiktiga. Det i sin tur gör att jag med stor sannolikhet kommer att göra val som kvalitetsmässigt är mycket bättre för mig. Därför är det positivt att ha den långsiktiga planeringen i bakhuvudet när de kortsiktiga besluten ska tas. 

En visualisering kan vara en biltur där målet är bestämt. På bilturen behöver man stanna och äta eller fika. När målet är klart så tar man de pauserna utefter vägen mot målet, istället för att köra en lång omväg för att ta paus. En omväg gör att tiden förkortas mycket för mig på det stället som är målet. Jag lägger då inte min tid på det som är mitt fokus utan på detaljer som i och för sig kan vara trevliga, men långt ifrån värdeskapande. 

Jag avslutar den här texten med ett citat från Abraham Lincoln, som skapar möjligheter. 

“The best way to predict your future is to create it.”

Golem 

För några år sedan när vi var i Prag, träffade vi på berättelsen om Golem. Eftersom mitt minne avtar lite med åren, så har jag kopierat stora delar av texten från Ny Teknik på nätet. Det jag fastnade för var att Golem fick liv när Guds hemliga namn trycktes i pannan. Vi köpte en liten Golem där Guds hemliga namn stod på magen, för att pannan var för liten och det återkommer jag till efter inlägget från Ny Teknik. 

Omkring år 1580 levde många tusen judar i Prags ghetto. De var förbjudna att syssla med hantverk eller att äga jord, och fick därför ägna sig åt sådant som ansågs vara ovärdigt för kristna, däribland pengautlåning. Nu visade det sig att denna syssla kunde bli mycket inkomstbringande, vilket väckte ont blod hos fattiga kristna. Allt som oftast blev det bråk där judarna trakasserades.

En av pengautlånarna i Prag hette Reb Eliezer Polner. Han hade lånat ut pengar till en slarver till adelsman vid namn Jan Bratislavski, vilken omedelbart spenderat alltsammans på vällustigt leverne, spel och dobbel. När Bratislavski nekades att få låna ytterligare pengar blev han rasande. Han svor på att hämnas och tänkte ut en djävulsk plan.

Han lät spärra in sin egen dotter i källaren, och påstod därefter att Reb Eliezer hade mördat flickan för att stryka hennes blod på sina dörrposter under den judiska påsken (för att dödsängeln ska passera, en gammal judisk tradition med anor från uttåget ur Egypten). Så mutade han två vittnen att påstå att de sett bankiren begå det rysliga brottet.

Reb Eliezer arresterades och ställdes inför rätta. Att han skulle bli fälld och dömd till döden var självklart. Nu var goda råd dyra, och man sökte råd hos rabbinen. Han beslöt sig för att skapa en Golem.

På natten gick rabbi Löw ned till floden Vltavas strand. Där grävde han upp lera som han formade till en människokropp. Så skrev rabbinen Guds hemliga namn på en liten sten som han tryckte in i pannan på lergestalten.

Nu fick gestalten liv. Den hade blivit en Golem, en tjänare, och den reste sig upp och väntade på befallningar från rabbinen.
– Leta reda på den försvunna flickan och för henne till domstolen, sa rabbinen. Golem bugade sig och gick.

Nästa dag när domaren skulle börja förhandlingarna fördes flickan, till allas förvåning in i rättssalen.
– Var har du varit, lilla flicka? frågade domaren.
– Jag har suttit inspärrad i källaren i min fars hus, svarade flickan.

– Vem låste in dig där?
– Det gjorde de där båda, sa flickan och pekade på de två vittnena som intygat att de sett henne mördas.

Vittnena erkände då att de handlat på order av flickans far. Nu blev Bratislavski häktad medan den gamle bankiren återfick friheten.

Golem hjälpte till med allehanda sysslor alla dagar i veckan utom under sabbaten. Då klättrade han upp på synagogans vind, rabbinen tog ut stenen med Guds namn från Golems panna, varvid Golem åter förvandlades till livlös lera. När sabbaten var över satte rabbinen tillbaka stenen, och Golem fick liv igen.

Golem var stor och kraftig, och han växte och blev starkare för varje dag. Men han kunde inte tala. Ingen visste vad Golem egentligen tänkte eller kände inne i sin lerkropp. Ingen visste att Golem hade börjat hata människorna för att han upptäckt att han aldrig kunde bli som dem.
En sabbat glömde rabbinen bort att ta ut stenen ur Golems panna innan han började gudstjänsten. När han läst några böner inför församlingen hörde man ett förfärligt liv och folk som skrek ute på gatan. Alla rusade ut för att se vad som pågick.

Det var Golem som blivit galen, och nu löpte amok. Han fäktade med armarna och slog sönder allt han kom åt där han gick fram. Rabbinen skyndade fram och lyckades få Golem under kontroll. Han fick Golem att åter klättra upp på synagogans vind. Där uppe tog han för sista gången ut stenen och förstörde den.

Det sägs att resterna av Golem fortfarande finns däruppe under taket. Leran har vittrat ner till ett fint stoft, men det påstås att man ännu kan urskilja konturerna av en stor kropp på vindsgolvet.

Ett sätt att se på berättelsen är att på den Golemfiguren som vi köpte i Prag står det 3 hebreiska bokstäver som bildar ordet Emet vilket betyder ungefär sannhet, riktigt och äkta. Om vi tänker oss att sanning är Guds hemliga namn, som nämndes tidigare i texten, så är det sanningen som ger liv till Golem, men det är också insikten i sanningen om sina egna brister som gör att Golem börjar att hata människorna. Men det finns också en aspekt utifrån Bibeln, där Jesus säger att sanningen ska göra er fria. Vid en första anblick verkar det snarare som att sanningen fyller Golem med hat, snarare än att han blir befriad. Varför blir det så? Jag tror att det beror på att den sanningen som Golem har insikt om är inte hela sanningen om sig själv och det är det som skapar hatet i honom. Hade han sett hela sanningen om sig själv på det sätt som Gud ser på honom, så hade Golem sett sina unika möjligheter som något positivt och inte fokuserat på sina brister, vilket man lätt gör när man jämför sig med någon annan. Då hade Guds hemliga namn sanningen, befriat Golem istället för att fylla honom med hat. 

Fortsättningen på en befrielse genom sanningen, vilket Golem aldrig kom till, är att se alla sina sidor så som de är, utan att försköna eller förminska vissa sidor. Det är när jag accepterar samtliga av mina sidor, både bra och dåliga, som jag närmar mig befrielsen. Det handlar på sätt och vis om att bli medveten om hur jag är och vem jag är. Först då kan jag vända mina dåliga sidor till något positivt, något som skapar en styrka i mig. Det är ett ganska långt och ihärdigt arbete som jag har att ta itu med. Sanningen om mig själv är inte så enkel att finna, men det ger på lång sikt ett mycket positivt resultat, bl.a i form av att den inre styrkan stärks och kontakten med andra människor blir roligare och mer intressant. En anledning är att jag bemöter andra människor för att de är just människor och inte för att de är barn, chefer eller hemlösa. Statustänket har försvunnit och jag värderar både mig själv och andra på ett mer rätt sätt än tidigare. 

Hörselns möjligheter 👂 

Runt den här tiden börjar många att arbeta efter en underbar semester. Jag har också börjat arbeta och är mycket nöjd med det här årets sommarsemester. Att komma tillbaka till arbetet innebär att det är mycket som jag borde ha kommit ihåg eller åtminstone ha skrivit upp på något bra ställe för att komma ihåg. 

    Jag åkte till min första arbetsdag utan varken mitt passerkort eller arbetstelefon. Vad det gäller arbetstelefonen, så var det inte på något sätt kritiskt eftersom få av kollegorna hade börjat arbeta. Angående passerkortet så kunde det ha varit kritiskt, men tur i oturen så fungerarade inte systemet för kortläsarna särskilt bra den dagen och jag hade möjlighet att smita in via lagret. 

    En längre frånvaro som en sommarsemester innebär ungefär samma problem för inloggningen till datorn. Det minnet var helt blankt, d.v.s. mitt minne, inte datorn’s och jag fick pinsamt nog besöka IT – avdelningen runt 6 gånger för att få ordning på det, då syftar jag på inloggningen, för mitt minne kunde de inte åtgärda. En av orsakerna var att eftersom datorn inte var uppkopplad till nätet, så hade den inte uppfattat ändringen av lösenordet. Det positiva med IT – besöken, var att jag fick tips på en enligt utsago fantastiskt god engelsk våffelliknande rätt som kallas crumpets. De är väldigt goda att rosta och sedan ha sylt på, smör passar också, men sylt är bäst enligt min kollega. 

    Efter en lyckad inloggning, så inser jag att det är enorma mängder mail, där ett fåtal är viktiga eller intressanta. Oavsett hur viktiga eller intressanta de är så innebär de en skön mjukstart på arbetet att i lugn och ro få läsa igenom dem. Det näst intill folktomma kontoret är också en skön mjukstart. Det är så tyst och stilla att det enda som väsnas är städerskan som går runt och dammar och ibland tömmer papperskorgar.

    Det var mycket omkringinformation, men det är mailen som jag ska komma till. Vi får många mail som handlar om hur livet förändras när en människa får tillbaka hörseln, i form av en hörapparat, eftersom det är sådana som vi bygger och säljer på mitt arbete. Det är fantastiska berättelser där användaren beskriver hur hörseln försvann, hur livet var i tystnaden och förändringen som inträffade när de fick hörseln tillbaka via en hörapparat, som i vårt fall är förankrad i skallbenet. Det som berättas är fantastiska livsöden och alla sprudlar av glädje och det är enormt uppskattande att få lyssna till de här berättelserna. Efter att ha lyssnat på flera stycken av dem så slog det mig att tack vare ett inträde från den tysta världen till den ljudliga världen, så har det för majoriteten av de som berättar öppnats upp fantastiska möjligheter. En del har börjat läsa på högskola för att de nu har möjlighet att höra vad läraren säger. En del har börjat ta danslektioner, då de har fått tillbaka möjlighet att höra musiken. En del har fått ett drömjobb, då de kan höra och argumentera i en rättssal m.m.

    Det finns så otroligt mycket positivt som vi har tillgång till om vi bara stannar upp och inser vilka fantastiska resurser som vi har inom oss. Möjligheterna är enorma, men vi har lättare att fokusera på begränsningarna än vad vi har för att fokusera på våra möjligheter. Istället för att prata om det som vi tror att vi skulle kunna klara av, så borde vi prata om det som vi har ambition och vill klara av. När vi fokuserar på visioner och möjligheter så kommer vi att på ett positivt sätt få hjälp till att ta rätt beslut långsiktigt och på kort sikt ger det enormt mycket glädje. 

    Krig på stranden

    Under semestern besökte vi ett museum på Utah beach. Det var kanske inte mitt favorittema på museum, då det handlade om USA’s landstigning på Dagen D, under 2:a världskriget. Men det var en del av upplevelserna under semestern, i och med att det tillhör Frankrike’s historia, precis som t.ex medeltida städer, romerska lämningar och franskt vin. Utah beach ligger mellan Bayeux och Cherbourg i nordvästra delen av Frankrike och har en fantastisk sandstrand. Just att det är en strand, vilket lätt förknippas med semester och lata dagar skapar en grov kontrast till att det en gång har pågått ett krig där. Krig förknippar jag med skador, död, grova kängor och tung utrustning som vanligtvis inte används på en sandstrand. Visserligen har en del med sig väldigt mycket utrustning till stranden, i form av uppblåsbara leksaker, kylväska med mat i, sandaler, bad-lakan och -kläder. Men utrustningarna skapar i sina olikheter en markant kontrast när de möts. De möts egentligen inte fysiskt, utan bara geografiskt, d.v.s att båda aktiviteterna utspelar sig på samma ställe men tidsmässigt långt ifrån varandra. 

    Vad är det som fascinerar med det här krigsmuseet, att det är värt att skriva om? Krig är inget fascinerande i sig, men det jag fastnade för, var en monter med ett brev i, som var titulerad “Letter to an American”. Det är skrivet av författaren Antoine de Saint-Exupery och är ett långt brev, så jag berättar lite kortfattat om det innan jag kommer till det jag vill säga. 

    I brevet beskriver han, att i april 1943 seglade han med den amerikanska flottan till Nordafrika. Det var en stor och kraftfull konvoj bestående av 30 krigsfartyg. Det gav en mäktig upplevelse och i samband med det, tar han också upp att det kan finnas en risk att amerikanarna drar fördel av sin materiella styrkan på ett orättvist sätt. Det jag tycker om i brevet är det han skriver, som har motiverat de amerikanska soldaterna att ställa upp i kriget och varför de amerikanska mödrarna lät sina söner rycka in. Motivet är inte att försvara landet, för då skulle propagandan betona bl.a oljefälten och plantagen. Han skriver så här:

    “And what were they told that could motivate them to sacrifice their lives? They were told of hostages hanged in Poland. They were told of prisoners shot in France. They were told that a new form of slavery threatened to extinguish a part of Humanity. They were told not about themselves, but of others. That gave them a sense of solidarity with all mankind. 

    The fifty thousand soldiers in my convoy went to war not to save American citizens, but rather for Man himself, respect for Mankind, liberty for all men, the greatness of Man… “

    Det är det mäktiga slutet jag tycker om, att de drog ut i strid för att försvara mänskligheten’s storhet och att försvara respekten för mänskligheten. Det blir större när han lägger till friheten för alla människor och människas storhet. Jag känner att de här raderna skänker hopp och glädje. En av orsakerna till det, är att han inte beskriver olika etniska grupper eller nationsgränser, utan alla är inkluderade. Att försvara mänskligheten den enda orsaken som kan motivera till ett krig. Det beror på att människan är värd att försvara, därför att hon är en fantastisk skapelse och i det här fallet görs det också av solidaritet. Solidaritet är också ett ord som kanske skulle fridlysas, för det verkar vara på väg att dö ut.

    I vårt många gånger, självförverkligande och egoistiska samhälle, så är solidaritet och respekt för varandra något som har minskat med åren, upplever jag. Utifrån det skulle jag vilja säga, att det är värt att ta strid för att vi ska börja respektera varandra, inte på grund av hur vi är eller presterar utan på grund av att vi är människor. Genom solidariteten och respekten gentemot varandra skapar vi ödmjukt möjligheter till frihet, dels åt varandra men också för oss själva. Vi skapar möjligheter och förutsättningar till att ge frihet till, att få vara den du och jag är ämnad till att vara, med våra olikheter och där mångfalden både kan premieras och växa.