Mod 

För ett tag sedan fick jag möjligheten att få se en otroligt fascinerande tavla som min vän S har målat. Jag kommer inte att berätta om hur tavlan ser ut, eftersom den är den första tavlan som ingår i ett projekt vilket ännu inte är klart. Däremot tänker jag berätta lite om vilka tankar som tavlan bl.a. skapade. En del av de tankarna handlar om mod till att vara sig själv och den styrkan som både krävs och genereras av det. 

Jag upplever det som att det finns en lättsam inställning till färdigställande idag, där saker och ting aldrig slutförs om det uppstår för stora hinder. Det här inverkar på mitt sätt att se på mig själv och det jag gör. När det blir jobbigt så lägger jag av, eftersom jag är så van vid t.ex snabbkaffe, snabbmat och andra enkla lösningar. Om jag agerar utifrån de talanger som jag har men hör någon säga något negativt om det som genererades utifrån talangen, så skapar det lätt en känsla av att det är fel och att jag borde ägna mig åt något annat. Det beror till viss del på att vi vill att allt ska vara enkelt och ha enkla lösningar. Men så fort jag väljer en annan väg än den som jag är ämnad till att gå så misshandlar jag mig själv och konsekvenserna blir negativa. Precis som snabbmat är en enkel lösning på kort sikt, men har negativa effekter på lång sikt. 

Men i det här samhället som präglas av enkla snabba lösningar, så finns en fråga, hur ska jag kunna bli bättre om jag inte ger mig tid till att öva? För även om det finns en talang och dragningskraft till att göra något, så behöver jag ändå öva, eftersom ingen kan någonsin vara fullärd från början. Om jag gör en parallell mellan övning och slipning eller skärpning av en kniv, så krävs det  närkontakt och att ojämnheter slipas bort för att vässa kniven, för saknas närkontakten, blir den aldrig vassare. På samma sätt så slipar jag min talang genom övning. En övning som ökar på närkontakten med min talang, vilket behövs för att kunna utveckla den. Men när jag lägger av med något som jag innerst inne vet att jag är ämnad till att göra så är det på samma sätt som när jag försöker skärpa en kniv utan närkontakt, jag förblir den jag var innan och utvecklas inte och kniven förblir slö. 

När jag följer strömmen trots att jag innerst inne vet vad som är rätt för mig, så släpper jag taget och ansvaret för mitt liv. Inom elektronik är definitionen av att följa strömmen, minsta motståndets väg, vilket det också är för människor, men här innebär det att ta den kortsiktigt enkla vägen. Effekten blir som titeln på den sång som Louise Hoffsten sjöng för några år sedan i melodifestivalen “Only the dead fish follow the stream”. Genom att inte våga, tar jag död på det som jag har potential till att utveckla och när jag följer strömmen föder jag min rädsla inför att göra det som jag är ämnad till att göra och den rädslan driver mig sakta mot en mental och kreativ död. Den 11/11-17 skriver Alice Teodorescu i GP, till sitt ofödda barn om varför det är viktigt att vara modig och inte ge efter för rädslan:

Och glöm inte att omvandla rädslan till mod, ty enbart den som är annorlunda kommer att bli oersättlig.

Det Alice också säger i den här kärnfulla meningen är, vilket också stämmer mycket bra överens med Louise’s titel, att om du blir kvar som en i mängden och sakta tillåter dig att dö för att du inte vågar stå upp för din unikitet, så kommer du aldrig att bli den enastående individen som gör och är en skillnad vilken också kommer att vara oersättlig. Den vägen är inte enkel. Orsaken till det är jantelagen, tro inte att du är förmer än andra. Det jantelagen missar är att det är inte tron på att jag är förmer än någon annan, det är tron på mig själv enbart, utan jämförelse med någon annan, men även om jantelagen misstar sig och inte ser skillnaden, så orsakar den trots det negativa effekter. Det beror på att många människor klarar inte av att en individ tror på sig själv, därför att den personen är tillräckligt stark för att kunna simma mot strömmen. Den som simmar mot strömmen provocerar utan att vara provokativ. Här vill jag poängtera en viktig sak, lova att du bara umgås med de människor som lyfter upp och tror på dig. De som inte gör det, är inte värda att umgås med. 

I Mikael Andersson’s bok Armlös, benlös men inte hopplös citerar han Mary Anne Radmacher om mod, på sid 179: 

Mod är inte alltid något som ryter högljutt. Ibland är mod den stilla rösten som vid dagens slut säger: I morgon ska jag försöka igen. 

Visst är det underbart beskrivet om modet, som den lilla rösten som viskar, imorgon ska jag försöka igen. Hur många gånger sätter inte minnet käppar i hjulet och trycker ner modet till en bottennivå och hur svårt är det inte att ta sig upp därifrån trots försök till att utplåna och dränka minnet? 

Där du är just nu, kom ihåg att lyssna till den lilla rösten som i slutet av dagen säger, imorgon ska jag försöka igen. 

Advertisements

Friktion 

När man åker från Hisingen ner till Tingstadstunneln står det på en husvägg, på ett av husen som ligger på höger sida: 

​Låt ditt liv bli den friktion som stoppar maskineriet. 

Jag undrar vad den personen som har skrivit det, menar? Jag har funderat lite på det, men inte grubblat ihjäl mig. 

Min första tanke när jag läste texten var, att den var vänsterorienterad. Där det finns en önskan om att stoppa jakten på allt som t.ex reklamen triggar oss att tro att vi behöver och som vi sedan köper utan att vi behöver det. Ett stopp av maskineriet, skulle i så fall kunna vara att stoppa all onödig konsumtion, som gagnar affärer och shoppingcenter. Att det skulle vara vänsterorienterat, tänker jag därför att, genom min förutfattade åsikt, så tror jag inte att det finns så många som har ett varuhus och samtidigt röstar åt vänster, vilket låter som ett citat ur Karl-Bertil Jonssons julafton. Där texten skulle kunna vara ett upprop till att stoppa kapitalismen, vilken på något sätt har blivit en central del av det som styr vårt samhälle och ibland också vårt agerande och våra liv. 

Men det kan också finnas en nyttig friktion på andra områden. Då tänker jag på att kunna skapa en friktion till det som är ohälsosamt för mig, för att genom friktionen kunna bromsa upp lite grann och uppnå en hälsosammare tillvaro eller kanske att varva ner från ett uppskruvat livstempo som inte gagnar någon. Där jag skulle kunna skapa friktion, så att jag gjorde färre saker långsammare och noggrant. Alltså en nyttig friktion för mig själv eftersom en långsamhet hjälper mig att se detaljerna runt omkring mig, vilket i sin tur skänker mig en glädje till att se det vackra i just detaljerna. 

Skulle jag kunna skapa en friktion som hjälper andra människor att varva ner och se världen så som den är och inte genom en blästrad glasruta. Ibland inträffar den friktionen naturligt, vid t.ex. snökaos, eller vid en katastrof. Helt plötsligt uppmärksammas livets värden med dess omgivning och människor. De detaljerna syns inte när jag ser på livet genom en blästrad glasruta. När livet börjar se ut på det sättet, så är det ett resultat av ett liv i lite för högt tempo. Eller kanske, att mitt liv levs utan att jag ingår i det?

Reklam på gymmet 

Den här tiden på året präglas många gånger av löften om att göra något till det bättre. Det märktes ganska väl den här veckan när jag tränade. Det var enormt mycket människor som jag aldrig hade sett förut samt några som jag kände igen. Denna mängd med människor gjorde det ganska så trångt bland vikterna. Jag tror att de tänker att de ska skapa en positiv förändring i sina liv i form av hälsosammare vanor. Det är ett bra initiativ eftersom det är mycket svårt att bryta vanor som man lagt sig till med. T.ex. att svänga av ett kvarter tidigare när man ska hem och ta en parallellgata till den gatan som man brukar ta sig hem på. Många gånger kommer man på sig själv när man kommit hem att jag ändå tog samma väg som jag brukar. Ska man, angående gymmet, gå på erfarenhet, så kommer intensiteten att sjunka ungefär vid mars och då kommer allt att bli som vanligt på träningen, som det brukar vara de övriga tio månaderna efter löftesperioden vid årsskiftet. 

När träningen är klar så infinner sig den sköna eftertränings-tiden som ger möjlighet till att både varva ner och se detaljer, och det är under stretchningen. Där har jag lagt märke till vilken typ av kläder och färger som används. Svart dominerar i ackompanjemang med något färgglatt. Tjejerna är de som oftast matchar tröja, byxa och skor, vilket förstås inte utesluter att en del killar också matchar tröja, byxa och skor, men det är inte lika vanligt. Oavsett om du är tjej eller kille, nybörjare eller vältränad så kan jag konstatera att flertalet använder tajta byxor. Det intressanta med de tajta byxorna är, och här spelar det ingen roll hur vältränad personen är, utan mer om hur bekväm man är i de tajta byxorna, (som faktiskt ser påmålade ut), för de som inte är bekväma har alltid ett par stora shorts över. 

Jag har också lagt märke till att det förekommer en mängd olika firmanamn på kläderna. Oavsett om kläderna är gjorda för att träna i eller inte, så representerar de som använder kläderna flera olika firmor. Ett litet axplock av den tränande reklamen från gymmet kommer här, t.o.m. i bokstavsordning. 

​Adidas, AJ produkter, Asic, Better Bodies, Carlsberg, Casall, Cochlear, Consat, Converse, Dagab, DHL, Electrolux, Epsilon, Far away adventures, Ge Blod, Golds gym, Hexagon, ICA, Inter Sport, Lärarförbundet, MM Sports (Not here to talk), Mölnlycke Healthcare, Nike, Nordic Wellness, Peak Performance, Proteinbolaget, Puma, Reebook, Ruag, Saab Rosemont, Sandahl schakt och grus, SATS, Schenker, SKF, SOC, Söder & co, Umbro, Under Armour, Whurth och ÅF mm. 

De här företagen representerar och står för något som de vill bli ihågkommna för. Det ska räcka med att se en del av namnet eller loggan för att associationer kring varumärket ska startas upp i min hjärna. Här gäller det för respektive företag att marknadsföra sig på ett sådant sätt att de associationerna är positiva för betraktaren. 

Det här är också ett enkelt sätt för nämnda företag att få gratis reklamplats. Vilket också bl.a. för tankarna till vilken reklam jag gör för mitt eget varumärke, alltså mig själv eller vilka sidor jag väljer att visa upp av mig själv för andra? Det får mig också att tänka på vad jag sprider omkring mig, är det en väldoft av de olika sidorna som jag visar upp? Är jag medveten om hur jag agerar? Eller går det per automatik? 

En kollega sade en gång till mig, att han får ont i hela kroppen när jag skrattar, eftersom jag har ett ganska högt skratt. Det är något som jag brukar tänka på när vi sitter på samma möten. Jag skrattar lika många gånger, men försöker att dämpa det lite av hänsyn till kollegan. Jag tycker att det är bra när det går att ha en rak och ärlig dialog, för jag är inte särskilt medveten om mitt beteende, hur det uppfattas eller påverkar andra. För det verkar vara så, att även om jag uppfattar något som positivt, så är det inte säkert att andra har samma referenssystem. Skratt förknippar jag med något som är positivt, men det kan också innebära motsatsen, som erfarenheten nämnd ovan. Nu tycker jag kanske inte att man ska fundera för mycket på sitt beteende, så att man låser sig i den tanken och därför agerar onaturligt. 

Tillbaka till gymmet och ett av märkena Better Bodies, vad innebär det? Bättre än vad eller vem? Jag hoppas att det innebär bättre, friskare och starkare kropp än innan jag började träna, för det innebär att jag jämför mig med mig själv. 

Det bästa jag har sett på gymmet är texten på ett av träningsredskapen: Escape your limits. Vilken frihet det uttrycker, inget som begränsar eftersom jag har rymt från dem, eller uttryckt på ett annat sätt, brutit mig ut ur mina begränsningar eller vanor. Alternativt, åtminstone försökt bli medveten om mina begränsningar så att jag vet vad jag ska försöka bryta mig ut ifrån. 

Nytt år och gamla minnen 

Det närmar sig ett nytt år, ett år som ligger framför som ett blankt oskrivet blad. Ett nytt fräscht år som inte har hunnit få några skavanker än. Ett år att se fram emot och där det gamla lämnas bakom.

När jag tänker ett nytt år, så går tankarna automatiskt till något rent, i och med att det är ett nytt år och att nya saker oftast är rena och fräscha. Därför tänker jag att jag borde passa på att städa ut det jag inte behöver och därav började jag med att gå igenom handväskan. Det jag märkte när jag gick igenom väskan var att det som finns där, som borde rensas ut också bär på minnen. 

Ytterfacket mot insidan har en dragkedja och när den öppnas finns det en del hygienartiklar, men här finns också en bordsplacering från en av sommarfesterna med jobbet. Temat var superhjältar och när jag tackade ja, till festen så skulle jag skriva i en egenskap som jag önskade ha som kunde förknippas med en superhjälte. Här var det många som hade skrivit en önskan om att kunna flyga, precis som stålmannen. Eftersom jag har dålig koll på superhjältar så skrev jag tankeläsare, eftersom det skulle kunna ge mig ett försprång om någon har funderat ut något som jag skulle kunnat råka illa ut på. På placeringskortet står det därför mitt namn och under namnet i en mindre storlek på texten står det Mindreader. Det var en trevlig fest med god mat på Kajskjul 8. Jag råkade hamna i ett sällskap som pratade om racing, ett hyfsat tråkigt samtalsämne men eftersom jag var ensam tjej i den konstellationen innan middagen, så var de andra överrens om att det var ett kul samtalsämne. Jag gjorde därför ingen ansats till att byta samtalsämne. Under middagen satt jag bredvid en engelsktalande kollega som var ganska intressant men något svårpratad. På festen gjorde VD en mycket elegant räddning gentemot en hörselskadad amerikanska som uppmanades att komma upp på scenen. Konferencieren förstod inte att hon var hörselskadad och började prata med henne under tiden han letar efter något med ryggen vänd mot henne. Det gör det omöjligt för henne att kunna läsa på läpparna och hon ser villrådig ut. Då kliver VD upp på scenen, stöttar och förklarar för henne vad konferencieren säger. Jag tyckte att VD var en riktig gentleman. 

I det andra ytterfacket med ett lock som försluts magnetiskt ligger mina lurar till mobilen de funkar som antenn, vilka jag använde mig av en sommar när jag solade och lyssnade på sommarprataren Dolph Lundgren. Inser nu att jag inte har använt lurarna så värst ofta. I samma fack hittade jag också ett kvitto på en vinterjacka, vilken köptes på Kajs, Övre Husargatan 2015-01-16 kl.17.16. Otroligt vilken detaljerad information som kan fås utifrån ett kvitto. Här fanns också en vuxenbiljett till Bayeux museum, daterad till den 9/7-17 och den köptes kl.10.12. Ett lite färskare datum än vinterjackan. 

I det största facket återfinns näsdukar, ett paket som har krymt något för varje begravning, som jag har närvarat. Jag kan konstatera att jag har varit på fler begravningar än vad jag har varit förkyld i år, då begravningarna är det enda som har fått näsdukspaketet att krympa. Här finns också en hängare till handväskan, som går att veckla ut och hänga upp handväskan på vid restaurangbesök, en mycket praktisk liten sak, samt en lila reklamlypsyl från Aventis och fuktighetsbevarande creme från Rituals i en vårgrön tub.  I det här facket hamnar oftast kameran, plånbok, nycklar och mobil vilket stämmer även den här gången vid ett tredagars besök i Strömstad. 

I det sista facket som också har dragkedja och finns i det största facket fann jag programmet för en namngivningscermoni och bilnyckeln. Det jag tyckte var intressant med namngivningen, var att få höra varför just de utvalda namnen hade valts. Bilnyckeln användes flitigt under resan utefter den franska västkusten. Vi samlade på oss runt 900 foton, ett underbart minne att se tillbaka på eller associera till i olika sammanhang. 

Handväskan aktualiserar trevliga minnen som jag har upplevt och det nya året ligger spegelblank, som en is som ingen har skrinnat på. Det känns nytt och spännande, samma pirrande och förväntansfulla känsla som finns när något nytt ska testas. 

Jag önskar att du får ett riktigt underbart gott nytt år att se fram emot. 

Den slutna cirkeln 

Man säger att alla goda ting är tre. I torsdags var jag på årets tredje begravning. Finns det något gott i döden? Det beror på när den inträffar. De tre personerna som har begravts i år, dog efter en tids sjukdom. På det sättet kom döden som en befrielse för dem och i och med det skulle man kunna säga att de tre begravningarna var tre goda ting. Men även om döden kom till dem som en befrielse, så orsakar den ändå en stor saknad för dem som är kvar. 

I torsdags var det min ingifte farbror’s tur. Det var en konstig känsla att åka till den begravningen därför att det kändes för tidigt, vilket mer skapade en känsla av att åka dit för att hälsa på. Framme i Trollhättan’s pingstkyrka och i kapprummet, så kom en läskig känsla av att han helt plötsligt levde, vilket orsakades av att jag såg hans bror, som i mitt tycke är näst intill identisk trots att de inte är tvillingar. I övrigt var begravningscermonin väldigt ljus och vacker förutom pastorns forcerade sätt att tala på. 

Det som gör Trollhättan intressant, är att på den här orten blev det en växling i mitt liv. Här bodde jag ett år på internat i ett rum på 16 kvm som jag delade med en vän som jag fortfarande har kvar och hoppas att det ska förbli så många år framöver. Här utvecklade jag ännu en vänskap som fortfarande håller i sig och det är med mannen i mitt liv. 

I Trollhättan föddes två vänskapsrelationer till mig och i torsdags avslutades en, 27-28 år efter att de två andra relationerna hade skapats. Cirkeln har på sätt och vis slutits på den här orten och även här handlar Trollhättan om tre personer eller tre relationer bestående av min faster, min vän och min livskamrat. Livet blir otroligt intressant när det ses i det här perspektivet. 

Känslan som infinner sig inför situationen med den ingifte farbrorn’s bortgång som också var ett år yngre än min pappa är att varje år jag nu får med min familj är en tacksam bonus. Den bonusen blir till en glädje varje gång hela familjen eller delar av den har möjlighet till att träffas, vilket jag kommer att passa på att göra på både julafton och juldagen. 

Skuld stänger för frihet 

Skuld, varifrån kommer den känslan? Är det ordet borde som skapar den känslan? Eller är det mitt samvete som är roten till känslan av skuld? Eller kanske båda två, men i olika situationer? Finns det ett syfte med skuldkänslan? Skuldkänsla som är orsakat av samvetet, är ett sätt att hjälpa mig att förstå vad som är rätt och fel. Vi har olika känsliga samveten men det innebär inte att någon av oss behöver ha fel, (så länge en annan människa inte blir skadad). Vi har alltså olika referenssystem, precis som vi har olika storlekar på kläder. Rätt storlek är för mig behöver inte vara rätt storlek för en person som är större eller mindre än mig. 

Men skuldkänslor som är orsakade av ordet borde, vilken funktion fyller det? Spontant skulle jag säga att det inte fyller någon funktion alls, utan bara bidrar med en belastning. Men om jag funderar lite på ordet borde, så skulle jag kunna säga att funktionen är att passa in i en grupp eller ett sammanhang. En homogen grupp som har samma värderingar och där jag inte utgör ett hot mot gruppen, på det sättet att jag är annorlunda eller skiljer mig från gruppen. Det är en likhet eller likriktning som skapar en bekvämlighet inom gruppen, men orsakar oförståelse inför andra grupper. (Politiska partier tycker jag är ett bra exempel om man kraftigt förenklar bilden av en homogen grupp, eftersom de ofta förmedlar känslan av vi i vårt parti mot de övriga). Borde, är ett sätt att acklimatisera sig och passa in. Är jag stark i den jag är själv så minskar skuldkänslan som borde skapar i det här sammanhanget och jag har möjlighet att befria mig men också vara kvar i gruppen, under förutsättning att gruppen är bekväm med att jag skiljer mig något från de andra, annars blir jag solitär. 

Står jag i skuld, minskar min frihet. Tar jag ett lån, så står jag i skuld till långivaren. Jag undrar om inte det här är en bidragande orsak till starten av #Metoo kampanjen. Där kvinnan som står i skuld till en man som gör henne en tjänst är ofri. Här tillkommer en berusningseffekt hos mannen, som är maktfaktorn. Det är  effekten av att han tror sig ha en viss makt eller i värsta fall ett ägarskap över kvinnan som står i skuld till honom. Egentligen är det inte tjänster och gentjänster som är problemet, utan att mannen tar sig friheter som han tror att han har, men som bara finns i hans huvud och inte är överenskommet mellan de båda parterna. Sanningen är här en väg till befrielse. I kvinnans fall så är det sanningen om att hon är fri från skam, trots mannens agerande. Det är inte på henne som ansvarsskulden ligger, vilket givetvis bör avgöras i respektive fall. I mannens fall så är det sanningen om att han faktiskt inte har den rätt som han tror att han har och också tar sig rätten till. 

Kan skuld vara så stark att det finns en vinst med att vara kvar i den? Det är en fråga som jag och vännen S har diskuterat vid ett tillfälle. För att försöka förklara den ungefärliga tankegången som jag har i ämnet, men är osäker på hur S formulerade det, så jag gör en liten egen tolkning. Jag kommer att använda mig av en kollega A. A har ibland fått mig att tänka på den här skuldtanken, i samband med när A berättar om sin familj och sin partner. Allting som händer i A’s familjeliv är alltid såååå enormt fantastiskt. Det är så fantastiskt att det låter osannolikt och mer som att hon försöker att dölja något som håller på att krackelera eller inte riktigt hålla ihop. A skapar en känsla i sin beskrivningen av sitt liv, som att hon berättar om hur hon vill ha det men inte så som det ser ut i verkligheten. Jag vet inte om A’s låga självkänsla spelar in här eller om det har att göra med att A känner en skuld gentemot sitt unga jag om något som A har lovat sig själv när A växte upp? T.ex. skulle det kunna vara att en kvinna ska vara stark, fri och ingen får ta sig friheten att sätta sig på henne. Jag tänker mig då att hon lever i en skuld gentemot sitt unga jag, när hon inte känner sig stark till att vara den hon är. Om A skulle leva utifrån sina värderingar som det unga jaget har som preferenser så skulle det skapa för stora konsekvenser i A’s liv. Att den tanken kom upp, beror till viss del av att en annan kollega vid ett tillfälle nämnde till teamledaren D att A’s parter B hade bett denne att täcka upp för B, när B ville bli bekräftad på annat håll. 

Teorin är att om A inte vet om incidenten med B, så skulle A vara skuldfri och inte överdriva sitt familjeliv. Men eftersom A överdriver sitt familjeliv så vet A om det. A har med stor sannolikhet i så fall förlåtit B, sin utsvävade bekräftelse, men det är här som A’s skuld gentemot sitt unga jag kommer in i bilden. Den unga A skulle aldrig tolerera ett sådant övertramp, men med åren facetteras livet av fler nyanser än när man är ung. Det innebär att det finns fler aspekter att ta hänsyn till som äldre än vad det finns när man är ung. I A’s fall så är det bl.a. att familjen inte enbart består av A och B. Det som också behöver tas hänsyn till, är boendet, B’s lön, A’s låga självkänsla och förnyelsebehov som enkelt löses med shopping mm. Det här tror jag bl.a bidrar till att A har svårt att befria sig från sin skuldkänsla, men finns det en vinst för A att vara kvar i skulden? Nej, egentligen inte, men jag tror också att A ser som enda utväg från skulden till sitt unga jag, att skilja sig från B. För det alternativet blir vinsten att vara kvar i skulden både praktisk och ekonomisk. Den andra lösningen för A att komma ut ur skulden till sitt unga jag är att förlika sig med sitt unga jag. En sådan förlikning kan uppnås när A ärligt inser sanningen om sig själv, sina värderingar och accepterar dem genom att förlåta sig själv. Det här kommer att leda A till befrielse från sitt unga jag’s värderingar. 

Vägen till frihet går från insikt via acceptans till en ärlig förlåtelse. 

Följ ♥ hjärtat’s väg 

Att cykla i mörker skapar en annan känsla och andra formationer av omgivningen än cykling i dagsljus. Mörkret dämpar kontrasterna vilka blir tydligare i slutet av skogen när jag närmar mig bebyggda trakter. De ljusstrimmor som orkar tränga sig in mot och till viss del igenom skogen, ökar de förut så dämpade kontrasterna och lyser upp skogens yttersta träd.

På den mörka vägen, eftersom det inte finns annan belysning än från cykeln, så märkte jag en morgon att min väg lystes upp av ett hjärta. Det lysande hjärtat, som jag följde genom hela skogen, gav mig en värme och glädje. Uppkomsten av hjärtat var helt logisk, då cykellampans något ovala ljus i kombination med vägens nedåtgående lutningar från mitten och nedmot dikena vid sidan av vägen formade ett hjärta.

När jag kommer ut ur skogen har vägen en helt annan form tillsammans med den starkare upplysningen från omvärlden och hjärtat försvinner. Upplevelsen från skog till bebyggelse, går från att bara ha sig själv och sina egna tankar och tystnaden i den sovande skogen där hänsyn bara behöver tas gentemot mig själv, till att träda in i en livligare miljö där hänsyn behöver tas till det sammanhang som jag går in i. 

Den fysiska upplevelsen med hjärtat, är väldigt konkret och talande. Att följa sitt hjärta, är den enda vägen som är helt sann och riktig. När jag gör avsteg från hjärtat’s väg, vilket är lätt hänt vid de tillfällen då jag distraheras av yttre faktorer, eftersom de faktorerna skapar, att jag hamnar i otakt med mitt liv. 

Det är på samma sätt som när jag ser det avbildade hjärtat från cykellampans ljus på grusvägen, då är det lätt att följa. När cykellampans ljus distraheras av annat ljus och en annan formation av vägen, då är hjärtat’s väg inte så tydlig längre. 

Jag har märkt mer och mer, att det är enormt viktigt för mig att ta mig in i de situationer som skapar kreativitet och undvika situationer som dränerar energin. Tyvärr är det inte alltid så lätt att ta de besluten, som gör att jag kommer in i kreativiteten. Omgivningen distraherar och det inträffar saker som jag aldrig trodde skulle kunna inträffa. Händelser som jag inte kan värja mig mot och som bländar mig, så att jag varken kan se helheten eller detaljerna. Det är händelser som dränerar energin genom att jag måste kisa in i motljuset och ändå ser jag inte tillräckligt mycket för att förstå varken omfånget eller detaljerna i situationen.