Bemötande 

Jag fortsätter på temat från förra veckans blogginlägg, om Mikael Andersson’s bok. Dels för hans mycket intressanta tankar och dels för att han har satt ord på mina egna tankar som jag själv inte har hittat rätt formulering på förrän jag läste hans bok. Han tar bl.a upp hur mycket min egen syn på mig själv präglar hur andra ser på mig. Det spelar även en stor roll för hur deras bemötande är mot mig. Det blev en aha-upplevelse att jag själv har så stor möjlighet till att påverka den situationen jag befinner mig i och hur jag blir bemött. 

Det finns bl.a två exempel som jag har upplevt själv. Där jag befann mig på kalas vid två olika tillfällen men på samma adress och med samma människor inblandade. Jag hade olika känslor innan jag klev in i sammanhangen och det blev en stor skillnad, beronde på mig. 

I den nyaste händelsen var tant röd på besök, vilket alltid skapar en stark olustkänsla hos mig. Att ta med den olustkänslan till ett kalas, gör mig stel som en pinne och med en stram eller sval attityd. Jag inbjuder inte till kramar eller avslappnade samtal. Då är det inte så konstigt att min framtoning skapar distans och en krystad konversation med de andra som är med och firar. 

Kalaset året innan var helt annorlunda. Visserligen var jag ganska trött innan vi åkte och tog därför en kopp kaffe. Kaffe har en mycket stark effekt på mig, då jag otroligt sällan dricker kaffe. Effekten på mig blev att jag hamnade i ett mycket uppspelat tillstånd. Jag pratade mycket och obehindrat. Det skapade lättsamma och roliga samtal med mycket skratt. 

Efter att ha funderat lite över bemötande, har jag märkt att effekten är väldigt tydlig när jag träffar nya människor. När jag känner mig trygg i mig själv och avslappnad, så tycker jag att det är otroligt roligt och spännande med nya kontakter. Jämfört med när jag känner mig osäker, trött och spänd, då blir mina möten med andra människor mest en belastning för mig och med stor sannolikhet är det ömsesidigt. Jag tror att både de positiva och negativa signalerna är ömsesidiga, vilket kan vara bra att ha med sig in i mötet. 

Det Mikael beskriver på ett mycket bra sätt på sidan 250 i boken “Armlös, benlös men inte hopplös”, är just hur mitt bemötande spelar en ganska stor roll i min relation till andra människor. Jag har ibland gjort reflektioner av olika sammanhang där jag har funderat över varför det har varit så olika känslor över sammanhangen, trots att det har varit samma typ av människor med, men när jag läste citatet nedan så förstår jag till stor del varför.

Jag tror att människors syn på mig är beroende av hur jag ser på mig själv. Min egen självbild och det jag utstrålar har stor betydelse för min omgivnings sätt att betrakta mig och min situation. Vilket i samma stund påverkar deras bemötande av mig. När jag inte var tillfreds med mig själv som person och skämdes för min funktionsnedsättning,  min kropp, ja allt som var förknippat med mig, då var det sådana signaler jag sände ut till omgivningen. Min egen osäkerhet smittade av sig på människor som mötte mig och det underlättade ju inte för någon av oss. Då är det enkelt att hänvisa till människors fördomar och bristande kunskap som skäl till att de bemöter mig fel. Men jag tror att det många gånger handlar om mig själv, hur jag mår och vad jag utstrålar.

Murar, gränser och begränsningar

Mikael Andersson skriver om fysiska gränser, som han övervinner på olika sätt. Han visar på ett enormt driv och det beror också på att varje fysiskt hinder som övervinns är ytterligare ett steg mot en ökad frihet. Det är lättare att förstå om man vet om att Mikael har väldigt korta armar, utan fingrar och korta ben utan tår. Hade vi med alla armar och ben i behåll haft samma engagemang när det gäller vår egen frihet, vilket kanske skulle vara på en mental nivå istället för en fysisk, så hade vi haft en svindlande frihet som i dagsläget skulle vara svår att greppa. När Mikael skriver om hur friheten utökas med att bl.a att kunna gå på toa och flyga själv så förstår man att det är inget som sker av sig själv, det är flera år av mycket arbete som ligger bakom. Ett citat från hans bok “Armlös, benlös men inte hopplös” från sidan 261; “Till sist hade jag nog inte kunnat låta bli att förklara för dem att tankens kraft är en av människans största resurser. Med den har jag övervunnit begränsningar bortom allas förväntningar. Det har blivit ett slags fundament i mitt liv och jag har fortsatt bygga upp min tillvaro genom att fokusera på min inneboende mentala kraft och min fysiska kapacitet istället för att fastna i det som råkar saknas på min kropp.”

Berlin är ett annat intressant exempel på fysiska och psykiska gränser. Innan 9 november 1989 var Berlin starkt berört av fysiska gränser eller begränsningar, ungefär som Mikael. Efter november -89, befriades Berlin från alla fysiska gränser. Det kan tänkas att befrielsen kom för fort, jämfört med Mikael som under nästan en livstid övervann den ena gränsen efter den andra. Berlin befriades från gränser på ganska kort tid, vilket dels var efterlängtat, men också lite oförberett. Ett besök i Berlin idag visar på en stad med ärr från muren i form av bl.a gatstenar i andra färger än den övriga gatan. Ärr är viktiga, för de påminner om vad som har varit och att man inte ska göra om felaktigheter som historiskt var orsak till ärren. Ärr kan också skapa gränser mentalt, vilket jag fick erfara efter att jag hade vurpat med cykeln i en liten nerförsbacke. Det tog flera månader innan jag vågade ta mig nedför den backen igen, utan att bromsa hysteriskt eller leda cykeln. Det förhindrade på så vis en total frihet i att kunna cykla obehindrat. Ett ärr som har skapat även en mental gräns, kan anas i Berlin, där det enda från öst är ampelman, motsvarigheten till vår gröna gubbe som ger klartecken att det är okej att gå över vägen och de maffigt breda avenyerna i det som en gång representerades av öst, resten är väst-inspiretat. Det som blir en mental mur, är att västsidan i stort sätt, bara har integrerat ampelman från öst och jag kan tänka mig, att det kan upplevas som en “nedvärdering” av forna östberlin’s samhälle och kultur när det, på det sättet, blir en obalans i integrationen. Den dåliga integrationen kan skapa mindervärdighetskomplex hos forna östberlin, där de kan känna sig lite kuvade i att deras forna levnadssätt på något sätt, kanske omedvetet, inte accepteras. Där det mentalt inte finns den frihet som man hade hoppats på p.g.a den begränsade acceptansen gentemot forna östberlin’s samhälle, kultur och traditioner. Acceptans bör ske på lika villkor och ömsesidigt och inte som i Berlin, på övervägande forna västberlin’s villkor. På så sätt finns det en mental berlinmur kvar, som till viss del hindrar integration. 

Ett sista citat av Mikael från sidan 267 i hans bok; “Jag fick återigen bekräftat att de mentala hindren varit betydligt större att övervinna än de verkliga fysiska hindren. När jag raserat barriärerna inne i mitt huvud var det ganska enkelt att även eliminera de praktiska hinder och problem som stod i vägen.”

Det ligger mycket i det han skriver om mentala hinder och det indikerar också att det är en längre väg att gå för berlinarna att riva den mentala muren än vad det tog att riva den fysiska muren. 

Brorsan hade ett citat på väggen när vi bodde hemma, som lät ungefär så här; “Den som aldrig känner på stängda dörrar, kan hållas instängd i ett olåst rum.” Det krävs mod till att våga bli fri, eftersom det är lättare att göra som alla andra gör. Men för att kunna leva sin potential fullt ut, är det ändå viktigt att våga ta steget. 

Fördömande 

I blogginlägget “Stöld, beror på orsak?”, så har de som blivit bestulna en förutfattad åsikt om vad det är för person som har stulit bl.a trollet Ida. I sin åsikt tar de varken med att någon råkade få med sig trollet eller att någon tyckte att det var fult och försökte göra naturen till en vackrare plats genom att ta bort trollet. De förutsätter både, att de är offer för en girig omständighet och att alla andra tycker att trollen är lika fina som de tycker och dömer hårt utan att veta anledningen till Ida’s försvinnande. 

I samband med t.ex Idas försvinnande, skulle man kunna tänka sig att domen som önskas skulle vara förenad med hämnd? Den som har gjort fel ska inte kunna komma undan med det, utan att ha sonat sitt “brott”, rättvisa måste skipas och det ska svida för den som har utfört “brottet”. En rättvis dom måste dömas, men om vi inte har alla fakta i målet, så finns det en stor risk att vi dömer fel. Vi kanske i det fallet kommer att döma orättvist, p.g.a att vi saknar viktig information, men den delen finns sällan med i beräkningen. Oftast, inte alltid, så har vi ett egoperspektiv, vilket gör att de domar vi dömer andra med, sällan blir rätt, utan till vår egen fördel, utan att vi för den skull förtjänar den fördelen. På något sätt så tycker vi att det är som mest rättvist när det finns en liten vinstmarginal till vår fördel och inte när det är helt lika. När det gäller rättvisa, är ett straff ett alternativ till förlåt? Skulle jag be om förlåtelse, så är det inte tillräckligt för det svider inte lika ordentligt som ett “straff”, eller? 

Varför har vi lätt för att döma andra och även oss själva? Vad är det som triggar igång ett behov hos oss att utdela domar? Får det oss att må bra, även om vi långt ifrån har all information om vad som har hänt? Någonstans verkar det finnas ett behov av att döma och skapa rättvisa, trots att vi inte har tillgång till all information. Vad beror det på att vi inte kan slappna av och låta saken eller orättvisan bero och överlämna domen till Gud? Är vi rädda för att ingen kommer att stå upp för det som är rätt i våra ögon och att det skapas en anarki om inte vi tar ett eget initiativ? Eller tror vi att en eventuell Gud inte ser eller hinner för att vi utgår från vår egen kapacitet och om Gud finns så borde Gud omgående skicka ner en blixt på den som gör något dumt, för att den ska minsann veta att det var dumt gjort, eller? Vår dom speglar kanske egentligen våra egna rädslor och den jag är som person mer än vad kritiken gör som är riktad mot den som blir dömd. När vi dömer, skapar det egentligen bara en temporär nöjdhet. För att uppnå en varaktig nöjdhet behöver vi släppa greppet om orättvisan, acceptera ett förlåt och gå vidare, för att inte hamna i ett ältande och i värsta fall en bitterhet. (Bitterhet gör ingen människa vacker). 

Men vi dömer även oss själva och den domen kan också vara ganska hård. Är det för att vi jämför oss med alla andra? Eller för att vi vet vilken kapacitet vi har, eller ännu värre vad vi önskade att vi hade? När det gäller vår egen kapacitet, så skulle vi må bättre av att kunna slappna av och tagga ner lite och se saken utifrån ett större perspektiv. När det gäller jämförandet så är det på förhand dömt till att misslyckas, av bl.a tidsmässiga skäl, då jag inte kommer att hinna göra något annat om jag ska hinna jämföra mig med resten av jordens dryga 7 miljarder invånare. Att jämföra någon som har en enastående unikitet med en annan unik person är också dömt att misslyckas, för vad kan jämföra? Finns det någon vinst med det? Nej, egentligen är det bara ett resursslöseri. 

Jag tror att domar får oss att temporärt må bra, det är därför vi är frikostiga med dem. Särskilt i de situationer där vi har som minst fakta och mest förutfattade meningar. Det får oss, både att känna att livet är rättvist, det går inte att bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser och kan skapa en “trygghet” när vi inte förstår det som är främmande. “Tryggheten” blir kanske tydligast när flera personer ansluter till en dom eller förutfattad åsikt. Men det skapas också en präktighet, där jag utdelar första pris till mig själv, av mig, för gott uppträdande. Jämfört med den som får skulden så är jag enormt mycket bättre, vilket också skapar en kortsiktig positiv känsla. Men vad är det som säger att mitt uppträdande är så mycket bättre än den som jag dömer? Inget och tyvärr behöver den egokänslan när jag dömer underhållas för att jag ska må bra, vilket lätt gör att jag hela tiden behöver klanka ner på andra för att kunna upprätthålla ett “välbefinnandet”. Det ger en kortsiktig vinst men en långsiktig nedbrytning. 

Eller, kan en annan orsak till att vi är fördömande vara att vi är så påverkade av mediabruset och av vår omgivning att vi i allt det här bruset har glömt bort vilka vi är? I bruset finns ingen plats för egna tankar till att göra en reflektion och med en bristande reflektion är vi så otroligt mycket lättare att påverka, eftersom vi tappar bort känslan av att vara jag. Där jag-känslan försvinner in i en grupp-känsla p.g.a allt brus av vad som borde eller måste göras. Att missa chansen eller möjligheten till att reflektera kan få ödesdigra konsekvenser. Bl.a eftersom jag dels tappar bort vem jag är och dels varför jag får den informationen som jag får och av vem. Att veta vem som informerar är viktigt för att kunna urskilja vad syftet är med informationen. Är syftet med informationen att gå någon annans vägar, eller att smutskasta en tredje part, eller skapa möjlighet till att styra någon eller bara ett sätt att få kontakt? Det är lätt hänt att snabbt fälla en dom på information som kanske inte har någon grund, men med reflektion av informationens givare och budskapet, så ökar möjligheterna till att kanske inte döma alls. 
Kan det finnas en bakomliggande anledning till att den situation eller det agerandet som vi dömer ser ut som den gör? Det är klart att det finns en anledning, men i vår begränsning kan vi bara se toppen av isberget. Det gör att vi antar en hel del, som inte är helt sant, för att kunna bilda oss en helhet, som innefattar även det vi inte ser eller vet. Vi dömer utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter, vilket gör att vi skapar en norm som utgår från oss själva och inte utifrån den som vi dömer. Med tanke på att vi alla är unika och har vitt spridda erfarenheter så blir vår dom oftast baserad på lite sanning och mycket antagande, vilket inte är rättvist mot den som blir dömd. Att reflektera över vad som händer och varför på ett objektivt sätt utan rädslor och därtill göra en korrekt bedömning är en större möjligt för den som är trygg i sig själv. 

Kan vi lära oss något av resonemanget om domar? Jo, att fälla domar, oavsett om det är över andra eller mig själv, så är det ingen bra långsiktig investering. Vi behöver inse att vi har olika förutsättningar och tillkortakommanden, även om det inte är inom samma områden. Vi behöver se oss själva och situationen vi befinner oss i, utifrån ett större perspektiv. Med distans blir synen och vår bedömning klarare. Vi behöver ha lite mer tolerans, generositet och barmhärtighet gentemot varandra och oss själva, då det skapar en harmonisk och mer vidsynt inställning. 

Avslutningsvis ett citat från nätet: Be kind for everyone you meet is fighting a hard battle. 

Vänskap 

I vintras var jag och pappa på filosofidagen och lyssnade på olika berättelser om hur man ser på vänskap. Det var väldigt intressant, på det sättet att jag fick nya infallsvinklar på vänskap, som jag inte har reflekterat över eller tänkt på. Nya infallsvinklar tycker jag alltid är intressanta eftersom jag känner att de motar bort stagnation. Från filosofidagen tänkte jag ta upp lite av det som sades och de olika funderingarna och definitionerna av vad vänskap är, som togs upp. Ibland har jag lagt till egna kommentarer och funderingar till det som sades. För säkerhets skull, är det bäst att säga, att jag kan ha missuppfattat, hört eller kommit ihåg fel. 

I en vän kan jag se ett annat jag, för att vi speglar varandra och det jag ser hos vännen hjälper mig att förstå sidor hos mig som jag kanske inte alltid är medveten om. Vill jag, så finns en möjlighet till att lära mig något om mig själv via det jag ser hos vännen. Vänner vill varandra ömsesidigt väl och det är det som skapar förutsättningar för mig att lära mig saker om mig själv.

Vänner tittar inte bara varandra i ögonen utan också åt samma håll. Vänskapsrelationer är olika eftersom grunden till vänskapen är olika och unik precis som de personer som ingår i vänskapen. Enligt Aristoteles finns det något som kallas karaktärsvänskap vilket grundar sig i att jag är vän med en person p.g.a den’s personlighet och så som den egentligen är och det vännen vågar visa av det som finns under ytan. I den här typen av vänskap så har vännerna förverkligat och förverkligar sig själva på ett intelligent sätt. 

Vänner bär spår i oss, som ett inbott hus, som bär spår av dem som bor där. Jag är på samma sätt en del i vännens berättelser liksom vännen är en del i mina berättelser. Vänskapen är en känsla av trygghet, där man vågar visa vem man är och vet att det håller ändå. Vänskapen jämnar ut skavanker med tiden och man ger och tar i en vänskapsrelation men inte på kronan. 

Vänskap utgörs av en vän som man skapar ett förhållande med, vilket är ett jämlikt förhållande. Vänskapen är bortanför egona som ingår i den och man kan också se de som deltar i vänskapen som själsfränder. Att ingå i en vänskapsrelation är att gå utanför sin egen bekvämlighetszon och vänskap är inte korrumperade.

Obesvarad kärlek är ett vanligt uttryck, både i filmer och musik, men mer ovanligt är obesvarad vänskap. Däremot är det en minimal gräns mellan vänskap och kärlek. Vänskap bidrar inte till konsumtion, vilket däremot kärleksrelationer gör, med t.ex barn och deras behov av mat och kläder, större bostad, större bil osv. Samhället ser på de människor som ingår i samhället som ekonomiska enheter och utifrån det perspektivet värderas vänskapsrelationer lågt jämfört med kärleksrelationer. Ett genomgående tema i många låtar är att de ofta handlar om bl.a obesvarad kärlek, otrohet, förälskelse och att dela resten av livet med varandra. Inte så många handlar motsvarande om vänskap. Musikens och filmernas påverkan på oss kan undermedvetet få oss att tro att kärlek måste se ut och vara på ett speciellt sätt vilket kan vara en begränsning. Den begränsningen finns inte på samma sätt i en vänskapsrelation, vilket också kan göra den mycket mer fri och obunden i förhållande till en medial uppfattning. 

🍃 Löv

När vintern har passerat, så kan man se en mångfald av färger på löven som trillat av och ligger på marken och väntar på att förmultna och återanvändas som jord. Under den här perioden innan våren tar sina försiktiga steg, speglas färgskalan på löven av bruna nyanser. Det är färger allt från ljust beige till mycket mörkt brun, ungefär som 90% choklad, beroende på hur blöta eller torra löven är. 

Under våren blir det en annan mångfald men nu går färgskalan i olika gröna nyanser. Våren präglas av en explosionen i mångfald av både färger och nyanser på alla nybildade löv. Bara antalet löv på ett enda träd är imponerande. Men nu finns det inte bara ett enda träd i kommunen utan många och därtill också otroligt många olika sorters träd. Det här ger ett överflöd av löv särskilt med tanke på att många blommor också bildar nya löv. I den gröna färgskalan tillkommer också olika nyanser och former av ris, gräs, ormbunkar, mossa och barrträd. 

Varje art, oavsett om det är ett träd, blomma eller annan växt representerar olika lövformationer som är specifika för just den växten, som tillsammans med olika nyanser av grönt skapar en otrolig rikedom som inspirerar till kreativitet. De otroligt många gröna nyanserna och formerna, som till sommaren går mot en mörkare grön skiftning, visar också på en kontinuerlig process av förändring. Oavsett om det gäller naturen eller människor, så består livet av en förändringsprocess. Förändringar eller om man använder ett modernare ord som uppdateringar, är en nyckel till utveckling och det bästa som vi kan göra är att tillåta den.

Färgerna till hösten har en annan variation, som går från grönt via gult till rött. En färgsprakande prakt som i specifika ljus kan upplevas som nästan självlysande. När solen går ner för dagen med dess rödorange strålar som enbart lyser upp trädtopparna med dess gula och röda löv, ser ut som att trädens löv bildar ett glödande tak. Höstlövens färger värmer under de vackert klara och kalla höstdagarna. Det finns en harmoni över att naturen förbereder sig för vintern och lägger sig ner för att vila på hösten. Lövens färger signalerar en förberedelse till vila, rekreation och nedvarvning. 

Frihet – behovsanpassat, eller? 

Frihet är att ha det jag behöver.

Hur väl stämmer det påståendet? Det kanske beror på vem man frågar. Men jag tror ändå att det finns ett universellt svar. Hur är det möjligt med ett universellt svar? Därför att vi innerst inne är lika varandra. Vi behöver ha samma saker tillgodosedda i alla fall om man utgår från Maslows behovstrappa. Den bygger på att vi har fysiologiska behov som bl.a. mat, hem och sex, på de fysiologiska behoven byggs trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande, där allt kan existera samtidigt men behov som självkänsla och självförverkligande blir inte viktiga om t.ex inte de fysiologiska behoven, trygghet och gemenskap är tillgodosedda. De här behoven är detsamma oavsett vilket land vi bor i och därav möjligheten till ett universellt svar.

Men att definiera frihet utifrån att mina behov är uppfyllda låter kanske lite för enkelt. Kanske är det just det som gör hela teorin smart. För om det jag behöver, inte är tillgängligt eller att jag saknar det, så kommer jag att använda min tid till att försöka fylla de behoven. Jag är då inte helt fri, eftersom jag strävar efter att fylla delar av mina behov, vilket gör att jag saknar friheten till att göra det jag skulle kunna ha gjort, om de behoven var tillgodosedda. Trygghet och gemenskap är behov som kan pendla beroende på vilken situation jag befinner mig i, vilka människor som just då är närvarande eller var i livet jag befinner mig. De fysiologiska behoven kanske är de som påverkar oss mest i form av hunger eller otryggheten i att inte ha ett fast ställe att bo på, att man måste flytta varje natt eller kvartal utan att vilja eller önska det och inte veta vart man ska ta vägen nästa gång. 

Om vi ser behoven utifrån en materiellt hög levnadsstandard, då jag inte saknar något för att överleva och dessutom har lite mer än vad jag behöver, så kanske en del skulle definiera det som att jag är helt fri. Men jag är inte helt säker på att det är så, därför att ägande förpliktigar. Som exempel, när vi flyttade till ett hus, så märkte vi snart att huset krävde uppmärksamhet i form av skötsel, som renovering och underhåll. Här finns i och för sig, också en typ av frihet i att kunna njuta av en trädgård, sola på altanen o.s.v. Om friheten med husägandet överstiger behovet av renovering och underhåll, då har man uppnått en frihet som är värd investeringen. Om det är tvärtom så blir jag slav under huset och huset äger min frihet och friheten har därmed fråntagits mig. 

Jag fick min frihetsteori bekräftad vid ett intressant samtal med S. Det är inte helt statistikt rätt med en verifiering från ett håll, men vi får se till principen. Där S drog paralleller till en bil som S hade ägt tidigare. Det var en jättesnygg bil som var otroligt rolig att köra, men den kostade att äga. Det bidrog till nedskärningar på andra områden och efter ett kort tag så var bilägandet inte värt de uppoffringar som S var tvungen att leva med p.g.a. den begränsade friheten och bilen såldes. Det kräver en klarsynthet att komma fram till rätt beslut, men när man gör det, så skapar det en befrielse. Ibland kan det också finnas en frihet i att veta, att det finns valmöjligheter. 

Man skulle kunna påstå att om jag hade råd, så skulle jag kunna anställa någon som skötte om underhållet och då behöver jag inte bry mig om det, utan jag kunde ägna mig åt t.ex. självförverkligande. Helt sant, men ju fler saker jag äger och personer som jag anställer, ju större krav får jag på mig, som förpliktigar och begränsar min frihet. Här tillkommer också att de saker som jag äger, kan vändas mot mig och när jag som minst anar det så tar sakerna kommandot och äger mig istället för tvärtom. När jag ägs av något eller någon, så har jag tappat min frihet och hamnat i ett slaveri, oavsett om jag är rik eller fattig. 

Min summering är, att jag är som mest fri när mina behov är uppfyllda, varken mer eller mindre. 

De kungliga berg-trollen

Som en association till trollen från förra veckan, så tänkte jag berätta om troll från min morfars synvinkel. Egentligen är det ett litet utdrag av vad han själv har skrivit och inte så mycket jag som berättar. Det är många mysiga minnen som ryms i de här verserna. Alla sommarloven som tillbringades i samma by som mormor och morfar innehöll mycket troll. Både i form av berättelser och nyfikna besök där trollen sades bo, men vi kusiner såg dem aldrig förutom i vår fantasi där bilderna var glasklara. Nedan är utdraget av morfars beskrivning men skillnaden var att när morfar berättade om trollen, så var det inte på vers.

Vad gömmer väl troll-bergets inre – vid tjärnen som speglar dess hjässa – vars väst-sida kliver mot skyar och hägnar en syd-sluttnings nejder. 

Fördolda – är troll-bergets skatter – som samlats från nära och fjärran.  Var hundraårs-fest samlas mera från lyd-bergens ymniga ådror. 

Väl skyddad är Berg-salens ingång – vars portar bär uråldrig mossa. Där vaktar sen fornminnes tider två Skräcködlors ångande käftar. 

De flesta av människo-barnen  –  de ser knappast – troll-bergs-mystiken. De hör inte berg-trollens trummor, som taktfast styr troll-dansens turer. 

Men den – som kan lyssna och ana – vars tankar kan sväva som skyar – kan se bortom timliga hinder och finna förborgade skatter. 

I berg-salens valv blinkar stjärnor som lyser upp berg-rummens stengolv – Och tak-kronan gungar visst ännu fast midvinter-festen är över. 

Den här delen av morfars text skapar mer en känsla än en berättelse, även om det finns en bakomliggande berättelse om man skulle läsa alla de 32 verserna. Berättelserna av morfar var ett av de tillfällen som vi kusiner var tysta och helt trollbundna.