Vald begränsning

Jag har ibland undrat varför man begränsar sig själv och sina upplevelser genom förutfattade meningar? Handlar det om rädsla inför det okända? Eller vad är det som triggar? Jag har t.ex. hört olika uttalanden om invandrare, både på gymmet och på jobbet. Där varken gymmet eller jobbet är homogena ställen, med tanke på nationaliteter. 

Trots att en fd kollega till mig arbetade tillsammans med en som var från Makedonien, så säger kollegan ungefär: Det vet du väl varför alla invandrare är här? Det är inte för vädrets skull. Jag förstod inte exakt vad han menade, mer än att kollegan verkade tycka att invandrarna kom hit och snyltade. (Det var den känslan som signalerades under hela samtalet). Det är den inställningen som jag tycker är väldigt konstig, för kollegan verkar inte tycka att den makedonske kollegan snyltar. Vad beror det på? Är det för att de känner varandra och har samma humor eller är det för att makedonien har ett arbete? Tänk vad många underbara kontakter som den f.d. kollegan kommer att missa p.g.a sin inställning, som dessutom är ett medvetet ställningstagande. Jag tänker att en gång i tiden var makedonien också en nyanländ som fick en chans, borde inte de som kommer nu också kunna ges samma chans till att bidra med det som de är duktiga på? 

Här kommer jag osökt att tänka på David Batra, som skämtade om att vissa oroar sig för att invandrare kommer hit och tar våra jobb. Det här är en mycket ungefärlig återgivning. Hur gör man när man ska ta någon annans jobb? Följer man efter den personen i korridoren och ser var den sätter sig och sedan väntar man i smyg på att den utsedda personen ska gå på toaletten eller hämta kaffe och då skyndar man sig fram och sätter sig på den personen’s stol?

En annan arbetsrelaterad upplevelse var när jag och en kollega, som jag kallar D satt och åt lunch. Vi fick efter ett litet tag sällskap av två personer från HR, chef och assistent. De började småprata om allt möjligt och efter ett tag så frågade de var vi bodde. När de fick reda på att jag bodde öster om stan, så skickade de ut signaler om att det området där jag bor, där finns det personer som är okej, men det säger ändå inget om att jag som person skulle vara okej, men de gjorde den bedömningen i alla fall. När D berättade att D bodde nordväst om staden, D har flyttat därifrån nu, så signalerades det att de som bodde där inte var okej och det inkluderade även D som bodde där, även om det var outtalat. Även här begränsar man sig själv, genom att definiera människor utifrån de områden som de bor i, trots att ett bostadsområde aldrig kan definera en människa’s personlighet eller egenskaper. Förutfattade åsikter gör att jag inte möter människor som jag samtalar med där hon är utan där jag anser att hon är, utifrån min bedömning som är grundad på rykten och utifrån nyheter. 

Varför bedöms en person utifrån det området som den bor i? Eller varför buntas alla ihop som kommer från ett visst typ av land? Är det ett sätt att förenkla sin tillvaro, för att man trots allt vill ha en åsikt om ämnet? Eller göms den egna rädslan bakom det förutfattade och ibland anklagande? Det jag reagerar på är att det så enkelt fälls en åsikt som det inte finns tillräckligt med grund för att kunna stå för. Jag tror att om de personer som jag har hört, yttrat sig negativt mot bl.a. invandrare, eller specifika bostadsområden, skulle lära känna någon av dem, så skulle de genast byta åsikt. Det är samma sak med de lunchande från HR, om de visste vem D var och vilket stort innehåll som de gick miste om med sin förutfattade åsikt, så skulle de nog inte ha varit så tydliga i att visa vad de kände och istället ha varit nyfikna på att få reda på vem D är som person inklusive all den kunskap som var möjlig att få del av i ett samtalsutbyte. 

De beskrivna uttalandena ovan skapar begränsningar som vederbörande gör av fri vilja. Sett utifrån mitt perspektiv så är begränsningar något som ska, i allra möjligaste mån, rivas ner. Det ska definitivt inte byggas upp frivilligt. Uttalandena eller rättare sagt åsikterna, skapar en begränsning hos individen till att vidga sina vyer och perspektiv. Det skapar en begränsning till att lära sig något nytt och riva ner förutfattade meningar och åsikter. Det skapar en begränsning till att vilja och försöka att förstå andra och därmed byggs en nonchalant och respektlös mur upp. 

En annan typ av begränsning som också är frivillig och som jag tänkte på vid besöket på bokmässan, är när jag hellre väljer att lyssna på en person som är känd, bara för att den är känd och inte för det ämnesområde som tas upp och som intresserar mig. Vad jag menar är att människor behöver inte vara intressanta bara för att de är kända, det går att få uppleva något mycket intressant om jag är beredd att våga lyssna på en person som är helt okänd, men som tar upp ett intressant ämne. Det är en spännande utmaning att våga ta steget till det som inte är förutsägbart.

Det finns så många möjligheter i att få lära känna andra historier, människor och kulturer, men rädslan sätter upp begränsningar. 

Advertisements

Pensionerade troll 

Jag satt ensam i lugn och ro med mina tankar, på en eftermiddagsfika och tittade ut genom fönstret på jobbet. Utsikten bestod av en liten kulle med lite spridda träd på. Det såg ut som att en bäck en gång i tiden hade runnit runt den lilla kullen. 

Den dåvarande bäcken såg lite igenväxt ut. Här tog fantasin över, vilket den inte hade kunnat göra om vi var flera stycken som satt och pratade. Fantasin berättade att det bodde ett trollpar inuti kullen i ett mycket ombonat hem, med stor trivselkänsla och rustika möbler. Ett litet mysigt sovrum är inrett ganska djupt ner under marknivån, för att få det så tyst och lugnt som möjligt. Trollen vill helst inte vara ute under dagen, då det är för mycket liv och rörelse orsakat av människor som arbetar och kör bil, därav sovrummets placering. Resten av hemmet består av ett enda stort rum eller om kanske definitionen sal skulle vara mer i sin rätt att använda. Salen har flera gigantiska takkronor som lite lätt svajar när ett troll har hängt och dinglat, lite lätt överförfriskat. Under takkronorna finns ett långt bord med otroligt många stolar på vardera sidan om långbordet. Här har det under århundraden hållits många och stora fester. Nu för tiden används bara den ena änden av bordet och det är den delen som är närmast köket. De stolarna har fått avtryck efter de båda trollrumporna. De tusenåriga trollen är trötta och festandet har sinat de sista åren. 

De gamla trollen orkar inte upprätthålla den fina vallgraven som de en gång hade grävt tillsammans med släkt och vänner. Färdigställandet firades riktigt ordentligt med mycket mat och dryck av varierande sorter och storlekar under en veckas tid. Det hade verkligen varit värt att fira, då arbetet hade varit både tungt och skitigt. Det var tider det, tänkte de båda trollen, som nu satt ensamma då besökare inte längre kom förbi. Längs den längsta sidan av kullen hade människorna satt upp ett högt viltstängsel som följde utefter motorvägen. Det hade trollen inget emot för de hade efter mycket besvär fått reda på av en släkting, att det var för att skydda de vilda djuren från att springa ut på den snabbt trafikerade vägen och dö. De andra höga stängslen var de mindre förtjusta i, eftersom de stängslen kraftigt begränsade deras rörelsefrihet och deras möjlighet till att kunna ta emot besök. De stängslen skapar en triangel runt deras kulle med minimal åtkomst till den yttre världen. Det var företagen som låg utefter motorvägen och om båda sidor av kullen, som hade satt upp stängslen. Troliga orsaker till dess förekomst kunde vara trodde trollen, att hålla obehöriga på avstånd eller för att begränsa möjligheten för de som arbetade där att rymma från sina arbeten. Det som förbryllade trollen med den sistnämnda teorin, var att samma människor kom tillbaka dag efter dag, så det tycktes på något sätt vara en rätt så frivillig aktivitet trots att de var instängda innanför stängslet.

Trots sin höga ålder så kände sig trollen instängda och ville ut eller kanske rättare sagt de ville kunna gå ut när de ville och inte bara för att nivån av den mänskliga intensiteten hade sjunkit. Av den anledningen så hade de under en period av flera år haft mycket kontakt med sina släktingar runt om i världen, för att kunna finna en väg ut ur sin begränsning och instängdhet. 

En kväll när snön yrde i den kalla vinden kom det glädjande beskedet att det fanns en möjlighet till att flytta. De bestämde att flytten skulle ske vid en tid då flest människor var borta från jobbet. Saker och ting började packas ner och långa planeringslistor skrevs. Så äntligen efter flera års väntan, kom frihetens dag och trollen jublade. Nu skulle det inte finnas några begränsningar för trollen när de ville gå ut eller ta emot besök. Jublet visste inga gränser och trots trollens höga ålder vibrerade marken av glädjehoppen. Vibrationerna orsakde sättningar som fortfarande finns kvar i det närmast belägna företaget, men det var trollen lyckligt ovetande om. 

Föredöme i handling 

Jag var på ytterligare en begravning i fredags för 8 dagar sedan. Det var för släktingen som var ägare till kokböckerna. I bloggen “I väntan på döden”, skrev jag att hon uppskattade och var duktig på att hantera blommor. Utifrån det tänker jag att det som tilltalar i en blomrabatt är, förutom de vackra färgerna och formerna, att den faktiskt är levande. En rabatt stagnerar aldrig, den befinner sig hela tiden i en rörelse framåt och den rörelseriktningen är livgivande. Precis på samma sätt som hon värnade om livet på blommorna och olika katter, genom att vattna, mata och pyssla om katterna som kom förbi på besök. Hon brydde sig också om människor som spontant tittade förbi. Det serverades kaffe, te och någon eller några sorters kakor. En sensommar när vi hälsade på var det inte en enkel kaka som serverades, utan hon kommer ut i trädgården med en tårta och vi undrade om hon väntade fler besökare och vad det var som firades. Det visade sig att L hade namnsdag och jag tyckte att det var så otroligt gulligt av henne att ta sig den tiden att baka en tårta p.g.a namnsdagen. Hon visade sin omtanke på ett enormt praktiskt sätt. Namnsdagar har vi inte firat så högtidligt hemma. 
Det levande är, upplever jag det, som en röd tråd genom hennes liv, åtminstone den tiden som jag fick lära känna henne. I mina ögon levde hon i allra högsta grad, då hon stod upp för det hon trodde på och satte gränser mot det som hon ansåg inkräktade negativt på hennes liv. Den här tydligheten som fanns i hennes liv,  önskar jag att det skulle finnas hos fler människor och också hos mig själv i större utsträckning, eftersom det är ett bejakande av sig själv.

Ett annat karaktäristiskt kännetecken, var att hon gärna använde myskläder, vilket jag också gärna gör. Det hon signalerade med sitt klädval, var att det är mycket viktigare att må bra och trivas än vad det är att upprätthålla en fasad som jag inte trivs med. 

Det här gör att hon blir ett starkt föredöme för oss som lever kvar, eftersom hon i handling visade på det som är viktigt att fokusera på i ett liv. Det är att njuta, uppskatta, trivas och ha det bra i det liv jag lever samt att krydda det med så mycket skratt som jag kan knö in tillsammans med de människor som jag älskar, värnar och tycker om. 

Kokboken minns 

Det är intressant vilka avtryck en människa lämnar efter sig till den levande världen, när hon lämnar den. (Begravningen ägde rum igår och alla känslorna lämnade en trötthet efter sig). Jag tänkte på det när jag gick igenom kokböcker och kakrecept från en gammal släkting. Att gå igenom böcker som en annan människa har läst i, bläddrat i och sedan skapat något, utifrån den texten som står där, ger mig en stor vördnad inför kokböckerna. Böckerna luktar som den personen gjorde när de umgicks, dvs böckerna har fått en speciell karaktär. Den här karaktären kommer tyvärr att långsamt försvinna, nu när böckerna kommer att umgås med andra människor, som har en helt annan karaktär och luktar på ett helt annat sätt. Förutom den speciella karaktären som jag kan känna när jag öppnar böckerna, så kommer också en lukt av röd commerce. Det var den sortens cigaretter som röktes, men bara en halv åt gången. När jag tänker på det så var det aldrig en tät dimma av cigarettrök där böckerna bodde förut, utan bara den faktiska tobakslukten. 

Känslan av vördnad blir starkare när man ser hennes namn på insidan av bokpärmen och i en annan bok har hennes mamma skrivit sitt namn på insidan av pärmen. Det är några generationer bakåt i tiden. I ytterligare en annan kokbok så ser jag receptet på fiskpudding, det var både den första och andra maträtten som jag blev bjuden på. Den serveras med kokt potatis och skirat smör och smakade himmelskt. Den nu avlidna släktingen säger vid den andra middagen, “nu tror du nog att vi bara äter fiskpudding?”. Eftersom det har varit flera besök efter den andra fiskpuddingen, så kan jag intyga att de äter betydligt mer än bara fiskpudding, men det som är genomgående för maträtterna som serveras, är att de kommer från havet och alla smakar fantastiskt gott. 

Det fanns också en mycket speciell bok tillsammans med kokböckerna. Det var den kokboken som inhandlades med tomma sidor med bara radlinjer och ett register över olika kategorier. Det här är den mest spännande boken. Här finns vad jag antar favoriterna, som har blivit nedskrivna. Det finns inget slarv i dokumenteringen, handstilen är stadig och tydlig, för att det ska gå att läsa och göra recepten om och om igen. Det är ett arbete som är gjort med tålamod antar jag eftersom boken innehåller en ansenlig samling av recept. Det är också den boken som andas och utstrålar mest själ. Jag tror att det beror på att hon har delat med sig av sig själv, sin egen erfarenhet och kunskap på ett mycket vackert sätt i just den här boken. 

Tårarna tolkar känslorna 

Ibland känns det som att huvudet svämmar över av tankar, hjärnan är överfull och den stora mängden av tankar gör det svåra att organisera dem. Svårigheten i organiseringen är att alla ändå känns viktiga att hantera. Bland de här tankarna finns det några som inte går att sätta ord på. Det går inte att formulera deras innehåll eller innebörd. Det går inte heller att definiera dem som positiva eller negativa. De tankarna bara är. Och eftersom de är till eller finns till som odefinierbara, så tar de upp utrymme vilket i sin tur begränsar möjligheten till att göra en definition eller analys av dem. I det här läget finns det en möjlighet till att kunna tolka tankarna. Tolkningen görs med hjälp av tårar. Där tårarna hjälper till att hitta den formuleringen som jag intellektuellt har svårt att kunna formulera. Tårarna hjälper till att formulera de ord där jag ännu inte har egna ord som jag har tillgång till och kan använda.

J – G = 1

Igår var jag på begravning. Jag och grannen N gick upp till kyrkan tillsammans. En intressant promenad där N berättade om olika minnen som dök upp efter vägen. Många minnen var från skoltiden, vilket föll sig naturligt, då vi gick förbi skolan på väg till kyrkan. 

Det var en begravning med mycket tårar, trots att hon som hade levt klart, var 85 år. Jag berörs mycket av tårar och fast jag inte sörjer som en nära anhörig så rullar lite tårar nerför kinden. Jag kan få lite dåligt samvete för det eftersom jag inte är så ledsen som det ser ut och samtidigt så blir det ett tecken på empati. Att gå bort vid en hög ålder som 85 år gör att mycket erfarenhet, kunskap och personlighet försvinner från jorden. Kvar blir minnen av händelser, lukter och kanske något handskrivet med vacker skrivstil. Vi har förmånen att fortfarande ha kvar mannen som en av våra grannar, en mycket trevlig prick. 

Prästen som höll i begravningscermonin, hade tillsammans med grannen N, under låg och mellanstadietiden firat skolavslutningar i samma kyrka som han nu höll begravningen i. N säger till prästen att det trodde vi inte att du skulle hålla i begravningar här, när vi gick på skolans avslutningar tillsammans. De flesta av blommorna i kyrkan var gula, då hon tyckte om gula rosor. Familjen hade handbuketter med gula rosor, en kvist med vita små runda blommor samt med ett grönt inslag. Under kaffet kom det fram att prästens föräldrar bodde i Norsesund och att en annan granne J hade bott i Alingsås. Jag tycker om när mitt perspektiv på andra människor vidgar sig och jag kan lägga till ytterligare några pusselbitar, för att få en större helhetssyn. 

Förutom mycket god mat och tårta, så fastnade de ord som prästen sade inne i kyrkan. Han pratade om hur mångfacetterad en människa’s liv är. Beroende på vem jag umgås med så visar jag upp olika sidor av mig själv. Ingen sida är mer rätt än någon annan. En annan sak som spelar in i de olika sidorna är hur väl jag känner den andra människan, ju närmare och tryggare jag är med en annan människa ju fler sidor visar jag av mig själv. I det här fallet så hade hon olika sidor, som t.ex farmor, maka, svärmor och mamma. De olika sidorna som en människa bär med sig under sitt liv skapar en otroligt mångfacetterad individ och gör det svårt att se en människa’s totala spektrum av sidor och egenskaper. Den här upplysningen skapar en nyfikenhet hos mig till att intresserat finna mina medmänniskor’s andra sidor, än de som först visas på t.ex jobbet. Det som begränsar mig är konsten att kunna ställa rätt frågor. 

Men oavsett vilket intresse som jag har, så vill en del människor bara visa upp en sida av sig själv, eller så finns det inte något medvetenhet om de andra sidorna och då visas de upp utan en medveten handling.

Blodrött CV 

Förra veckan var jag på vårdcentralen för att ta några prover och när jag satt där och såg, vad som upplevdes som mycket blod, som strömmade ur mig och in i provrören, så började jag fundera på livsströmar. Curriculum [ku’ri:kulum] vitae [‘vi:ta] (CV) är latin för livsström. Det är en sammanfattning av det som har strömmat förbi mig som person under min livscykel både professionellt och privat. I ett CV beskrivs de samlade kompetenserna, kunskaperna, färdigheterna och erfarenheterna. 

Livsström behöver inte vara enbart det som karaktäriseras av erfarenheter och kunnande. Det kan också vara vatten som strömmar förbi och skapar liv eller bidrar till liv genom sina strömmar. Dels kan det strömmande vattnet skapa el som kan användas till livsuppehållande aktiviteter, som t.ex baka bröd i ugnen, belysning vid operation, hjärtstartare, bevattning och värme till hemmet. Vatten kan också användas till att frakta saker på, som t.ex en säng att sova på, koks eller pellets för uppvärmning, och att frakta saker skapar arbetstillfällen så att det går att införskaffa det som behövs till sitt liv. Golfströmmen används inte i första hand till att frakta saker på, men fyller en annan viktig funktion i form av uppvärmning. Den skapar för oss nordbor ett mycket behagligt klimat, som vi kan vara mycket tacksamma för. 

En mer intern ström som verkligen är och lever upp till att vara en livsström, för utan den hade jag inte levt och det är mitt blodomlopp. Det är en livsström som verkligen ger liv. Det var fysiskt påtagligt fyra provrör senare, när känslan av att blodet med nöd och näppe orkade sig upp till huvudet. Trots de fysiska känningarna, så har blodet en fantastisk färg. Det är en otroligt varm, mörk och vacker röd färg, men jag har fått för mig att det är mycket ljusare, vilket dementerades av det jag såg på vårdcentralen. Det är en vacker färg, men som ändå signalerar fara om den skulle bryta sig ut ur sitt omlopp. Blod är viktigt för överlevnaden och vid bristen på blod så märks det tydligt i form av trötthet, yrsel och huvudvärk. Det behövs en specifik nivå och tryck för att en människa ska kunna fungera normalt. 

Tack vare hjärtat så är min inre livsström i rörelse under hela mitt liv. Det stagnerar aldrig, förutom vid skador. Det är samma som en porlande fjällbäck den stagnerar inte heller och det är det som gör den drickbar och livgivande. Om fjällbäcken skulle bli stillastående, så skulle vattnet bli odrickbart. Det är samma sak med oss människor. När vi stannar av i vår utveckling och tappar nyfikenheten, då börjar vi bli mentalt döende. När en person missar allt det vackra som omger henne och fokuserar på det negativa så börjar den personen att bli som ett stillastående vatten, odrickbar. Livet är till för att levas inte för att leva halva tiden och under den andra halvan sitta och se tillbaka på minnen av vad som har åstadkommits. Jag har kollegor som ofta berättar historier om vad de åstadkom som unga, men det är mycket sparsamt med aktuella händelser. Det karaktäristiska för de här personerna är att de bl.a har en offermentalitet, är bittra eller tar varje tillfälle i akt till att berätta hur sopiga alla de övriga kollegorna är. Det är väldigt sällan som de berättar om något positivt, vilket resulterar i att en majoritet av dem ofta har ont i huvudet eller känner sig förkylda och hängiga. Nu är tre personer inte statistikt tillförlitligt, men det ger en indikation på vilken risk det finns med att oftare se bakåt än att leva närvarande i nuet. 

Alla typer av strömmar är och ger liv. De ger en färskhet och vitalitet. De förhindrar bitterhet och stagnation, då de hela tiden rör sig framåt. Det behöver inte gå fort i livet men jag behöver följa med i den rytmen som skapar och upprätthåller livet. Jag kan inte stanna tiden och jag kommer att bli enormt besviken om jag försökte, istället försöker jag att få ut det bästa av varje dag. Naturen visar mig vilket förhållningssätt jag behöver ha till livet genom att hela tiden förändras och växa. Den föregår som ett gott exempel genom att visualisera det med att gå från en livgivande sommar till en lugnare höst med möjlighet till att gå ner i varv. Hösten avlöses av vintern som ger vila, för att sedan vakna upp igen till våren. Den står aldrig stilla, men det rör sig framåt i olika tempon.