Fördömande 

I blogginlägget “Stöld, beror på orsak?”, så har de som blivit bestulna en förutfattad åsikt om vad det är för person som har stulit bl.a trollet Ida. I sin åsikt tar de varken med att någon råkade få med sig trollet eller att någon tyckte att det var fult och försökte göra naturen till en vackrare plats genom att ta bort trollet. De förutsätter både, att de är offer för en girig omständighet och att alla andra tycker att trollen är lika fina som de tycker och dömer hårt utan att veta anledningen till Ida’s försvinnande. 

I samband med t.ex Idas försvinnande, skulle man kunna tänka sig att domen som önskas skulle vara förenad med hämnd? Den som har gjort fel ska inte kunna komma undan med det, utan att ha sonat sitt “brott”, rättvisa måste skipas och det ska svida för den som har utfört “brottet”. En rättvis dom måste dömas, men om vi inte har alla fakta i målet, så finns det en stor risk att vi dömer fel. Vi kanske i det fallet kommer att döma orättvist, p.g.a att vi saknar viktig information, men den delen finns sällan med i beräkningen. Oftast, inte alltid, så har vi ett egoperspektiv, vilket gör att de domar vi dömer andra med, sällan blir rätt, utan till vår egen fördel, utan att vi för den skull förtjänar den fördelen. På något sätt så tycker vi att det är som mest rättvist när vi har en liten vinstmarginal till vår fördel och inte när det är helt lika. När det gäller rättvisa, är ett straff ett alternativ till förlåt? Skulle jag be om förlåtelse, så är det inte tillräckligt för det svider inte lika ordentligt som ett “straff”, eller? 

Varför har vi lätt för att döma andra och även oss själva? Vad är det som triggar igång ett behov hos oss att utdela domar? Får det oss att må bra, även om vi långt ifrån har all information om vad som har hänt? Någonstans verkar det finnas ett behov av att döma och skapa rättvisa, trots att vi inte har tillgång till all information. Vad beror det på att vi inte kan slappna av och låta saken eller orättvisan bero? Är vi rädda för att ingen kommer att stå upp för det som är rätt i våra ögon och att det skapas en anarki om inte vi tar ett eget initiativ? Eller tror vi att en eventuell Gud inte ser eller hinner för att vi utgår från vår egen kapacitet och om Gud finns så borde Gud omgående skicka ner en blixt på den som gör något dumt, för att den ska minsann veta att det var dumt gjort, eller? Vår dom speglar kanske egentligen våra egna rädslor och den jag är som person mer än vad kritiken gör som är riktad mot den som blir dömd. När vi dömer, skapar det egentligen bara en temporär nöjdhet. För att uppnå en varaktig nöjdhet behöver vi släppa greppet om orättvisan, acceptera ett förlåt och gå vidare, för att inte hamna i ett ältande och i värsta fall en bitterhet. (Bitterhet gör ingen människa vacker). 

Men vi dömer även oss själva och den domen kan också vara ganska hård. Är det för att vi jämför oss med alla andra? Eller för att vi vet vilken kapacitet vi har, eller ännu värre vad vi önskade att vi hade? När det gäller vår egen kapacitet, så skulle vi må bättre av att kunna slappna av och tagga ner lite och se saken utifrån ett större perspektiv. När det gäller jämförandet så är det på förhand dömt till att misslyckas, av bl.a tidsmässiga skäl, då jag inte kommer att hinna göra något annat om jag ska hinna jämföra mig med resten av jordens dryga 7 miljarder invånare. Att jämföra någon som har en enastående unikitet med en annan unik person är också dömt att misslyckas, för vad kan jämföra? Finns det någon vinst med det? Nej, egentligen är det bara ett resursslöseri. 

Jag tror att domar får oss att temporärt må bra, det är därför vi är frikostiga med dem. Särskilt i de situationer där vi har som minst fakta och mest förutfattade meningar. Det får oss, både att känna att livet är rättvist, det går inte att bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser och kan skapa en “trygghet” när vi inte förstår det som är främmande. “Tryggheten” blir kanske tydligast när flera personer ansluter till en dom eller förutfattad åsikt. Men det skapas också en präktighet, där jag utdelar första pris till mig själv, av mig, för gott uppträdande. Jämfört med den som får skulden så är jag enormt mycket bättre, vilket också skapar en kortsiktig positiv känsla. Men vad är det som säger att mitt uppträdande är så mycket bättre än den som jag dömer? Tyvärr behöver den egokänslan när jag dömer underhållas för att jag ska må bra, vilket lätt gör att jag hela tiden behöver klanka ner på andra för att kunna upprätthålla ett välbefinnandet. Det ger en kortsiktig vinst men en långsiktig nedbrytning. 

Eller, kan en annan orsak till att vi är fördömande vara att vi är så påverkade av mediabruset och av vår omgivning att vi i allt det här bruset har glömt bort vilka vi är? I bruset finns ingen plats för egna tankar till att göra en reflektion och med en bristande reflektion är vi så otroligt mycket lättare att påverka, eftersom vi tappar bort känslan av att vara jag. Där jag-känslan försvinner in i en grupp-känsla p.g.a allt brus av vad som borde eller måste göras. Att missa chansen eller möjligheten till att reflektera kan få ödesdigra konsekvenser. Bl.a eftersom jag dels tappar bort vem jag är och dels varför jag får den informationen som jag får och av vem. Att veta vem som informerar är viktigt för att kunna urskilja vad syftet är med informationen. Är syftet med informationen att gå någon annans vägar, eller att smutskasta en tredje part, eller skapa möjlighet till att styra någon eller bara ett sätt att få kontakt? Det är lätt hänt att snabbt fälla en dom på information som kanske inte har någon grund, men med reflektion av informationens givare och budskapet, så ökar möjligheterna till att kanske inte döma alls. 
Kan det finnas en bakomliggande anledning till att den situation eller det agerandet som vi dömer ser ut som den gör? Det är klart att det finns en anledning, men i vår begränsning kan vi bara se toppen av isberget. Det gör att vi antar en hel del, som inte är helt sant, för att kunna bilda oss en helhet, som innefattar även det vi inte ser eller vet. Vi dömer utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter, vilket gör att vi skapar en norm som utgår från oss själva och inte utifrån den som vi dömer. Med tanke på att vi alla är unika och har vitt spridda erfarenheter så blir vår dom oftast baserad på lite sanning och mycket antagande, vilket inte är rättvist mot den som blir dömd. Att reflektera över vad som händer och varför på ett objektivt sätt utan rädslor och därtill göra en korrekt bedömning är en större möjligt för den som är trygg i sig själv. 

Kan vi lära oss något av resonemanget om domar? Jo, att fälla domar, oavsett om det är över andra eller mig själv, så är det ingen bra långsiktig investering. Vi behöver inse att vi har olika förutsättningar och tillkortakommanden, även om det inte är inom samma områden. Vi behöver se oss själva och situationen vi befinner oss i, utifrån ett större perspektiv. Med distans blir synen och vår bedömning klarare. Vi behöver ha lite mer tolerans, generositet och barmhärtighet gentemot varandra och oss själva, då det skapar en harmonisk och mer tolerant inställning. 

Avslutningsvis ett citat från nätet: Be kind for everyone you meet is fighting a hard battle. 

Vänskap 

I vintras var jag och pappa på filosofidagen och lyssnade på olika berättelser om hur man ser på vänskap. Det var väldigt intressant, på det sättet att jag fick nya infallsvinklar på vänskap, som jag inte har reflekterat över eller tänkt på. Nya infallsvinklar tycker jag alltid är intressanta eftersom jag känner att de motar bort stagnation. Från filosofidagen tänkte jag ta upp lite av det som sades och de olika funderingarna och definitionerna av vad vänskap är, som togs upp. Ibland har jag lagt till egna kommentarer och funderingar till det som sades. För säkerhets skull, är det bäst att säga, att jag kan ha missuppfattat, hört eller kommit ihåg fel. 

I en vän kan jag se ett annat jag, för att vi speglar varandra och det jag ser hos vännen hjälper mig att förstå sidor hos mig som jag kanske inte alltid är medveten om. Vill jag, så finns en möjlighet till att lära mig något om mig själv via det jag ser hos vännen. Vänner vill varandra ömsesidigt väl och det är det som skapar förutsättningar för mig att lära mig saker om mig själv.

Vänner tittar inte bara varandra i ögonen utan också åt samma håll. Vänskapsrelationer är olika eftersom grunden till vänskapen är olika och unik precis som de personer som ingår i vänskapen. Enligt Aristoteles finns det något som kallas karaktärsvänskap vilket grundar sig i att jag är vän med en person p.g.a den’s personlighet och så som den egentligen är och det vännen vågar visa av det som finns under ytan. I den här typen av vänskap så har vännerna förverkligat och förverkligar sig själva på ett intelligent sätt. 

Vänner bär spår i oss, som ett inbott hus, som bär spår av dem som bor där. Jag är på samma sätt en del i vännens berättelser liksom vännen är en del i mina berättelser. Vänskapen är en känsla av trygghet, där man vågar visa vem man är och vet att det håller ändå. Vänskapen jämnar ut skavanker med tiden och man ger och tar i en vänskapsrelation men inte på kronan. 

Vänskap utgörs av en vän som man skapar ett förhållande med, vilket är ett jämlikt förhållande. Vänskapen är bortanför egona som ingår i den och man kan också se de som deltar i vänskapen som själsfränder. Att ingå i en vänskapsrelation är att gå utanför sin egen bekvämlighetszon och vänskap är inte korrumperade.

Obesvarad kärlek är ett vanligt uttryck, både i filmer och musik, men mer ovanligt är obesvarad vänskap. Däremot är det en minimal gräns mellan vänskap och kärlek. Vänskap bidrar inte till konsumtion, vilket däremot kärleksrelationer gör, med t.ex barn och deras behov av mat och kläder, större bostad, större bil osv. Samhället ser på de människor som ingår i samhället som ekonomiska enheter och utifrån det perspektivet värderas vänskapsrelationer lågt jämfört med kärleksrelationer. Ett genomgående tema i många låtar är att de ofta handlar om bl.a obesvarad kärlek, otrohet, förälskelse och att dela resten av livet med varandra. Inte så många handlar motsvarande om vänskap. Musikens och filmernas påverkan på oss kan undermedvetet få oss att tro att kärlek måste se ut och vara på ett speciellt sätt vilket kan vara en begränsning. Den begränsningen finns inte på samma sätt i en vänskapsrelation, vilket också kan göra den mycket mer fri och obunden i förhållande till en medial uppfattning. 

🍃 Löv

När vintern har passerat, så kan man se en mångfald av färger på löven som trillat av och ligger på marken och väntar på att förmultna och återanvändas som jord. Under den här perioden innan våren tar sina försiktiga steg, speglas färgskalan på löven av bruna nyanser. Det är färger allt från ljust beige till mycket mörkt brun, ungefär som 90% choklad, beroende på hur blöta eller torra löven är. 

Under våren blir det en annan mångfald men nu går färgskalan i olika gröna nyanser. Våren präglas av en explosionen i mångfald av både färger och nyanser på alla nybildade löv. Bara antalet löv på ett enda träd är imponerande. Men nu finns det inte bara ett enda träd i kommunen utan många och därtill också otroligt många olika sorters träd. Det här ger ett överflöd av löv särskilt med tanke på att många blommor också bildar nya löv. I den gröna färgskalan tillkommer också olika nyanser och former av ris, gräs, ormbunkar, mossa och barrträd. 

Varje art, oavsett om det är ett träd, blomma eller annan växt representerar olika lövformationer som är specifika för just den växten, som tillsammans med olika nyanser av grönt skapar en otrolig rikedom som inspirerar till kreativitet. De otroligt många gröna nyanserna och formerna, som till sommaren går mot en mörkare grön skiftning, visar också på en kontinuerlig process av förändring. Oavsett om det gäller naturen eller människor, så består livet av en förändringsprocess. Förändringar eller om man använder ett modernare ord som uppdateringar, är en nyckel till utveckling och det bästa som vi kan göra är att tillåta den.

Färgerna till hösten har en annan variation, som går från grönt via gult till rött. En färgsprakande prakt som i specifika ljus kan upplevas som nästan självlysande. När solen går ner för dagen med dess rödorange strålar som enbart lyser upp trädtopparna med dess gula och röda löv, ser ut som att trädens löv bildar ett glödande tak. Höstlövens färger värmer under de vackert klara och kalla höstdagarna. Det finns en harmoni över att naturen förbereder sig för vintern och lägger sig ner för att vila på hösten. Lövens färger signalerar en förberedelse till vila, rekreation och nedvarvning. 

Frihet – behovsanpassat, eller? 

Frihet är att ha det jag behöver.

Hur väl stämmer det påståendet? Det kanske beror på vem man frågar. Men jag tror ändå att det finns ett universellt svar. Hur är det möjligt med ett universellt svar? Därför att vi innerst inne är lika varandra. Vi behöver ha samma saker tillgodosedda i alla fall om man utgår från Maslows behovstrappa. Den bygger på att vi har fysiologiska behov som bl.a. mat, hem och sex, på de fysiologiska behoven byggs trygghet, gemenskap, självkänsla och självförverkligande, där allt kan existera samtidigt men behov som självkänsla och självförverkligande blir inte viktiga om t.ex inte de fysiologiska behoven, trygghet och gemenskap är tillgodosedda. De här behoven är detsamma oavsett vilket land vi bor i och därav möjligheten till ett universellt svar.

Men att definiera frihet utifrån att mina behov är uppfyllda låter kanske lite för enkelt. Kanske är det just det som gör hela teorin smart. För om det jag behöver, inte är tillgängligt eller att jag saknar det, så kommer jag att använda min tid till att försöka fylla de behoven. Jag är då inte helt fri, eftersom jag strävar efter att fylla delar av mina behov, vilket gör att jag saknar friheten till att göra det jag skulle kunna ha gjort, om de behoven var tillgodosedda. Trygghet och gemenskap är behov som kan pendla beroende på vilken situation jag befinner mig i, vilka människor som just då är närvarande eller var i livet jag befinner mig. De fysiologiska behoven kanske är de som påverkar oss mest i form av hunger eller otryggheten i att inte ha ett fast ställe att bo på, att man måste flytta varje natt eller kvartal utan att vilja eller önska det och inte veta vart man ska ta vägen nästa gång. 

Om vi ser behoven utifrån en materiellt hög levnadsstandard, då jag inte saknar något för att överleva och dessutom har lite mer än vad jag behöver, så kanske en del skulle definiera det som att jag är helt fri. Men jag är inte helt säker på att det är så, därför att ägande förpliktigar. Som exempel, när vi flyttade till ett hus, så märkte vi snart att huset krävde uppmärksamhet i form av skötsel, som renovering och underhåll. Här finns i och för sig, också en typ av frihet i att kunna njuta av en trädgård, sola på altanen o.s.v. Om friheten med husägandet överstiger behovet av renovering och underhåll, då har man uppnått en frihet som är värd investeringen. Om det är tvärtom så blir jag slav under huset och huset äger min frihet och friheten har därmed fråntagits mig. 

Jag fick min frihetsteori bekräftad vid ett intressant samtal med S. Det är inte helt statistikt rätt med en verifiering från ett håll, men vi får se till principen. Där S drog paralleller till en bil som S hade ägt tidigare. Det var en jättesnygg bil som var otroligt rolig att köra, men den kostade att äga. Det bidrog till nedskärningar på andra områden och efter ett kort tag så var bilägandet inte värt de uppoffringar som S var tvungen att leva med p.g.a. den begränsade friheten och bilen såldes. Det kräver en klarsynthet att komma fram till rätt beslut, men när man gör det, så skapar det en befrielse. Ibland kan det också finnas en frihet i att veta, att det finns valmöjligheter. 

Man skulle kunna påstå att om jag hade råd, så skulle jag kunna anställa någon som skötte om underhållet och då behöver jag inte bry mig om det, utan jag kunde ägna mig åt t.ex. självförverkligande. Helt sant, men ju fler saker jag äger och personer som jag anställer, ju större krav får jag på mig, som förpliktigar och begränsar min frihet. Här tillkommer också att de saker som jag äger, kan vändas mot mig och när jag som minst anar det så tar sakerna kommandot och äger mig istället för tvärtom. När jag ägs av något eller någon, så har jag tappat min frihet och hamnat i ett slaveri, oavsett om jag är rik eller fattig. 

Min summering är, att jag är som mest fri när mina behov är uppfyllda, varken mer eller mindre. 

De kungliga berg-trollen

Som en association till trollen från förra veckan, så tänkte jag berätta om troll från min morfars synvinkel. Egentligen är det ett litet utdrag av vad han själv har skrivit och inte så mycket jag som berättar. Det är många mysiga minnen som ryms i de här verserna. Alla sommarloven som tillbringades i samma by som mormor och morfar innehöll mycket troll. Både i form av berättelser och nyfikna besök där trollen sades bo, men vi kusiner såg dem aldrig förutom i vår fantasi där bilderna var glasklara. Nedan är utdraget av morfars beskrivning men skillnaden var att när morfar berättade om trollen, så var det inte på vers.

Vad gömmer väl troll-bergets inre – vid tjärnen som speglar dess hjässa – vars väst-sida kliver mot skyar och hägnar en syd-sluttnings nejder. 

Fördolda – är troll-bergets skatter – som samlats från nära och fjärran.  Var hundraårs-fest samlas mera från lyd-bergens ymniga ådror. 

Väl skyddad är Berg-salens ingång – vars portar bär uråldrig mossa. Där vaktar sen fornminnes tider två Skräcködlors ångande käftar. 

De flesta av människo-barnen  –  de ser knappast – troll-bergs-mystiken. De hör inte berg-trollens trummor, som taktfast styr troll-dansens turer. 

Men den – som kan lyssna och ana – vars tankar kan sväva som skyar – kan se bortom timliga hinder och finna förborgade skatter. 

I berg-salens valv blinkar stjärnor som lyser upp berg-rummens stengolv – Och tak-kronan gungar visst ännu fast midvinter-festen är över. 

Den här delen av morfars text skapar mer en känsla än en berättelse, även om det finns en bakomliggande berättelse om man skulle läsa alla de 32 verserna. Berättelserna av morfar var ett av de tillfällen som vi kusiner var tysta och helt trollbundna. 

Stöld, beror på orsak? 

Under några veckors tid stod den här skylten utefter skogsvägen på väg till jobbet. På skylten står det så här:

Nu får det vara nog! Vem är du? Som tar våra troll, ett efter ett …  senast tog du IDA som stod här!!  Trollen finns här för att sprida glädje till både gammal som ung. De är fina när de står i små skrymslen och vrår. Om du har någon form av heder kvar, kom då till oss och lämna tillbaka dem och förklara varför du tar dem. 

Personalen Bertilssons Stuga 

PS. Försök om du kan låta skylten vara, eller tar du den med? 

Den här texten tycker jag är intressant. Dels för att skylten med texten står på allmän plats och dels för att de som har skrivit den utgår från att den som tar trollen har gjort det för att, som jag tolkar det, reta upp de som har ställt ut trollen och dels för att de utgår från att det är samma person och inte flera olika personer. Om jag skulle sätta ut små troll på allmän plats skulle jag ha räknat med att det som jag placerar där kan försvinna? Jag tycker att skylten är befogad om den hade stått på en privat tomt, men inte på allmän plats, ute i skogen. 

Men det viktigaste med hela situationen är, anser jag, vad själva orsaken är till att någon har tagit trollen. Det kan ju faktiskt ha varit så att det var ett barn som tyckte att trollet var fint och tog upp det för att titta på det och samtidigt säger föräldern att de ska fortsätta att gå och barnet glömmer bort att den håller ett troll i handen och rusar iväg till föräldern. Frågan är om distraktion är att stjäla? Ett annat alternativ är att den som tar trollet, tycker att trollet är fult och förstör den vackra naturen som trollet är placerad i. Är det stöld när trollet står på allmän plats och förstör upplevelsen av omgivningen i naturen? Det kan ju vara så att “stölden” är ett sätt att få omgivningen där trollet stod att bli lite finare? Skulle det kunna ses som ett förskönande av omgivningen, istället för stöld? Det finns också de som tar trollet för att de vill ha det hemma hos sig själva. Det är stöld enligt min uppfattning till skillnad från de två första exemplen. Av den anledningen så menar jag att det är viktigt att veta vad orsaken är till att något har hänt, för att utifrån det kunna göra rätt bedömning. 

Säg att barnet som råkade få med sig trollet skulle lämna tillbaka det och blir uppmanad att förklara varför den tog trollet. Vad ska barnet svara?  Jag glömde att jag höll i trollet och råkade få med mig det hem. Eller den som tyckte att trollet var fult, kommer att säga, trollet slängde jag för det var så ohyggligt fult. Det finns inte mycket motargument om heder, som biter på det. 

Vet man orsaken till ett agerande, har man mycket lättare att göra en relevant bedömning av händelsen eller agerandet. Vilken slutsats kan vi dra av det här? Dömandet av andra människor och deras agerande kan vi aldrig göra på ett relevant sätt, eftersom vi sällan vet orsaken till varför det gjordes eller varför en person har blivit till den som den är idag. Vi kan därför luta oss tillbaka och lugnt överlåta domen till den som vet orsaken bakom. 

Integritet 

Jag läste på nätet om privata zoner. Där säger man bl.a. att kollegor som man tycker om kan vistas på ett avstånd på mellan 0,45 – 1,2m ifrån oss och vi känner oss bekväma med det. Skulle en kollega som man trivs med komma närmare än 0,45m så skulle det skapa en mycket obekväm känsla i oss. En främling som befinner sig närmare än 1,2m skapar samma obekväma upplevelse. Men jag undrar om inte kollektivtrafik är undantaget som bekräftar regeln? Vissa yrken ingår i det undantaget som t.ex tandläkare, frisör, läkare eller massör. Ett citat från nätet om privata zoner, som beskriver själva känslan som vi upplever när någon kommer för nära oss rent fysiskt. “Man brukar säga att en förklaring till att vi reagerar med obehag om en person kliver oinbjuden allt för nära oss är att vårt intimaste revir, avsett endast för vänner och nära anhöriga (0 – 45 cm), invaderas. Det är en ganska stark krigsmetafor”.
Hur skulle vi reagera om en främling ställde sig mycket nära vårt barn, så nära att främlingen rent teoretiskt skulle kunna ta barnet under armen och gå? Skulle det starta en beskyddarinstinkt i oss? Troligtvis är det så och vi skulle nog också placera oss mellan främlingen och barnet. 

Hur ser det ut med våra privata zoner när de inte är fysiska? Hur hanteras det att främlingar kommer nära våra barn och familjer på sociala medier? Eftersom internet inte är fysiskt påträngande, som känslan när någon står inom den privata zonen? En del är enormt restriktiva med bilder och troligtvis har de en känsla av att en främling står obehagligt nära. För andra är det helt tvärtom och min upplevelse är att den kategorin representerar ett större antal på nätet än vad den representeras i en fysisk kontakt. Om vi skulle ställa oss mellan barnet och främlingen i en fysisk värld, så verkar det vara nästan tvärtom i de sociala medierna. Här putttas barn och familj fram och ingen beskyddarinstinkt gentemot familjen verkar finnas. Innebär det att när vi inte känner ett fysiskt “hot” så har vi svårt att föreställa oss ett “hot” från de sociala medierna, eftersom det inte blir lika fysiskt påtagligt? Har känslan för den privata zonen försvunnit i och med de sociala mediernas inträde? Hur har inträdet till de sociala medierna format barnens rättigheter till integritet? Finns det några riktlinjer för hur man bör hantera bilder på familjen i mediala sammanhang? Men visst är det kul som betraktare att se bilder på släkt och vänner och deras barn, men hur känner barnen det, inför att bli offentligt material, i alla möjliga olika situationer på sociala medier? En del bilder är på små barn som bara kan jollra och det är ju av naturliga skäl svårt att fråga och få ett svar på hur barnet ställer sig till att offentliggöras. Skulle det gå att få ett svar, så är det även svårt att begära av ett barn att den ska förstår hela betydelsen av att vara ofentliggjord. I vissa situationer borde det med andra ord, finnas en reflektion om vad bilden på barnet och familjen kan skapa. 

Vad händer t.ex. när barnet växer upp och kanske blir utsatt för kränkande särbehandling, hur lätt är det inte för mobbarna att utnyttja gamla bilder från föräldrarnas telefoner för att på ett ytterst negativt sätt fortsätta med en kränkande särbehandling? Eller när föräldrar uttrycker sina allra varmaste kärleksförklaringar till sina barn eller varandra på nätet och visst är det bra att visa kärlek, men ponera att en kollega har stört sig på föräldern och vill hämnas på föräldern och gör det via barn och familj?

Världen består av alla sorters människor, men det verkar finnas en naivitet hos de som lägger ut bilder. Skillnaden när jag växte upp är att foton på familjen fanns bara hos familjen. Idag finns familjefoton spridda över hela internet och har man otur, så är det inte bara vänner som har möjlighet att se fotona. 

Jag anser att det är viktigt att en reflektion görs av vilka bilder som läggs ut och även en fundering på vilka konsekvenser som kan skapas. En av anledningarna är mina upplevelser från mobbningstiden. Jag blev utsatt för en kränkande särbehandling som jag inte förstod fullt ut varför jag utsattes för. I efterhand kan jag förstå varför vissa saker hände, men aldrig det hat som var motorn. Här fanns hämnd, bitterhet, frustration en näst intill sjuklig vilja till att styra människorna i sin omgivning. Det behöver inte alltid vara en vad jag tror logisk förklaring till varför människor agerar som de gör och det behöver inte alltid vara det uppenbara som triggar igång ett handlade. Ibland finns det ingen förklaring tillgänglig på ytan, för det kan vara något i bakgrunden som triggar igång ett bisarrt agerande. 

Det absolut läskigaste var när personer som man tidigare har pratat med helt plötsligt utan att ett enda argt ord är uttalat, är helt iskall och ignorerande. Då vet man att någon har startat ett käringdrev och man inser att man kommer att få leva i total ovisshet om vem som är vän och vem som är fiende. Hela situationen skapar stora blåmärken i själen och nerverna sitter på utsidan. 

Som en summering av ämnena sociala medier och mobbning, var försiktig med inlägg på sociala medier för du vet aldrig vem som har gått på en lögn och var uppmärksam, så att du själv inte blir lurad att gå någon annans ärenden.