De 7 dödssynderna – Högmod

Ur Wikipedia; De sju dödssynderna (latin septem peccata mortalia), huvudsynderna eller kardinalsynderna, är ett begrepp inom katolicismen. Dödssynder är ett från Nya testamentet hämtat uttryck, men de är inte explicit uppräknade där. Inom katolicismen är dessa de svårare synder som består i att människan med fullt vett och fri vilja överträder Guds bud i en viktig sak. Dessa synder gör henne skyldig till den eviga dödens straff och kan endast försonas genom botens sakrament.

Det var påve Gregorius I som utarbetade den nuvarande listan av dödssynderna:

Högmod (superbia)
Girighet (avaritia)
Vällust (luxuria)
Avund (invidia)
Frosseri (gula)
Vrede (ira)
Lättja (acedia)

Varför har det gjorts en lista över dödssynder? Finns det en funktion med dem? Det som jag först lägger märke till, är att t.ex mord eller rån eller andra lagöverträdelser inte är uppräknat bland dem. Mord tänker jag mig annars är något oförlåtligt eftersom en annan människa berövas sitt liv och rån för att en annan människa berövas på sin ägodelar eller allt hon hade att leva på. Dessa och andra lagöverträdelser begås oftast inte slumpmässigt utan med vett och vilja.

Lagöverträdelser ingår som en majoritet i 10 Guds bud, så jag undrar varför katolicismen har definierat ytterligare 7 saker som leder till evig död? Dödssynderna måste ha en annan typ av funktion, än 10 Guds bud, men frågan är vilken? Ett spontant svar är att dödssynderna inte innebär några lagöverträdelser vilka inte heller ger några rättsliga påföljder. Men annars är det ingen lätt fråga att besvara. Men jag tänkte att jag skulle fundera lite över det här och jag börjar överst i listan med högmod.

Högmod

Högmod går före fall, säger ett uttryck. Vad kan det handla om? Kanske att man tror lite för mycket om sig själv, så att man tappar fotfästet. Man tror att man är en obegränsad supermänniska och saknar en förankring i livet, kanske kan det gränsa till storhetsvansinne? Det kan nog finnas en stor tro, på att den egna personen är så viktig, och att ens egen position är orubblig, vilket kan leda till att man kanske börjar få en arrogant attityd gentemot andra. Denna attityd riktas i huvudsak till de personer som den högmodiga kanske ser ner på och tycker att de inte har någon ambition i eller med sitt liv, bara för att de inte har samma värderingar som den högmodiga.

I början är det kanske bara de personer som inte kan påverka positionen för den högmodiga, som råkar ut för dennes otrevliga attityd. Eftersom dessa personer inte kan påverka situationen som de utsätts för, så knyter de händerna i fickan vilket innebär att den högmodiga personen fortfarande sitter säkert i sin position. Detta bekräftar dennes outtalade teori eller känsla av att inneha en orubblig position. Men allt eftersom tiden går så är det fler och fler i liknande positioner som den högmodiga innehar, som också drabbas av dennes otrevligt arroganta attityd. Det är här som det börjar svaja och ett filmcitat passar bra in.

De som du klättrar på, på vägen upp är de som du möter när du faller på vägen ner.

Från filmen Philomena

Högmod innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, lite motsatsen till ödmjukhet.

Kanske kan det också vara så att mängden vi äger och vad vi äger gör att vi identifierar oss med det vi äger. Att vi är lika viktiga, fina och framgångsrika som den stora segelbåten, fjällstugan, lägenheten eller villan i det fina området i stan, sportbilen eller bilarna m.m. Kanske inte att vi medvetet gör våra ägodelar till gud, men framgången som har bidragit till att vi har haft möjlighet att förvärva dessa ägodelar, gör att vi förlitar oss på oss själva och det vi äger? Men ju fler saker som vi tillskansar oss materiellt, ju mer oberoende av gud gör vi oss och kanske kommer tanken upp att allt kan köpas? Men riktigt allt kan inte köpas. I den här turbulensen glömmer vi vårt eget ursprung, dödlighet och ödmjukhet inför livet. Kanske är det, detta som kallas för högmod? Jag undrar om det inte är så att det vi äger för oss längre bort ifrån livet och möjligheten till att kunna se det stora i det lilla och att känna förundran och glädje inför livet?

Så varför är högmod en dödssynd? Kanske för att andra kan bli drabbade negativt? Kanske för att den högmodiga just tappar fotfästet och i det, tappar bort sig själv? Den högmodiga blandar ihop sig själv med det fantastiska som den har åstadkommit och med det också vad som finns i dennes ägo, med konsekvensen att den har fått en övertro på sig själv. Att tro på sig själv är bra men att tro på sig själv så mycket att det saknas relevans, gör att beslut tas på fel grunder. Oftast med omedvetna risker som insats. Och det ökar risken för att korthuset / livet kan rasa på olika sätt. Om, eller när, det blir ett ras, så kommer många som har knutit handen i fickan, att känna en slags tillfredsställelse eller få en känsla av att rättvisa har skipats, över det inträffade och den högmodiga kommer att uppleva särskilt lite sympati.