Jag läste på nätet om privata zoner. Där säger man bl.a. att kollegor som man tycker om kan vistas på ett avstånd på mellan 0,45 – 1,2m ifrån oss och vi känner oss bekväma med det. Skulle en kollega som man trivs med komma närmare än 0,45m så skulle det skapa en mycket obekväm känsla i oss. En främling som befinner sig närmare än 1,2m skapar samma obekväma upplevelse. Men jag undrar om inte kollektivtrafik är undantaget som bekräftar regeln? Vissa yrken ingår i det undantaget som t.ex tandläkare, frisör, läkare eller massör. Ett citat från nätet om privata zoner, som beskriver själva känslan som vi upplever när någon kommer för nära oss rent fysiskt. ”Man brukar säga att en förklaring till att vi reagerar med obehag om en person kliver oinbjuden allt för nära oss är att vårt intimaste revir, avsett endast för vänner och nära anhöriga (0 – 45 cm), invaderas. Det är en ganska stark krigsmetafor”.
Hur skulle vi reagera om en främling ställde sig mycket nära vårt barn, så nära att främlingen rent teoretiskt skulle kunna ta barnet under armen och gå? Skulle det starta en beskyddarinstinkt i oss? Troligtvis är det så och vi skulle nog också placera oss mellan främlingen och barnet.
Hur ser det ut med våra privata zoner när de inte är fysiska? Hur hanteras det att främlingar kommer nära våra barn och familjer på sociala medier? Eftersom internet inte är fysiskt påträngande, som känslan när någon står inom den privata zonen? En del är enormt restriktiva med bilder och troligtvis har de en känsla av att en främling står obehagligt nära. För andra är det helt tvärtom och min upplevelse är att den kategorin representerar ett större antal på nätet än vad den representeras i en fysisk kontakt. Om vi skulle ställa oss mellan barnet och främlingen i en fysisk värld, så verkar det vara nästan tvärtom i de sociala medierna. Här putttas barn och familj fram och ingen beskyddarinstinkt gentemot familjen verkar finnas. Innebär det att när vi inte känner ett fysiskt ”hot” så har vi svårt att föreställa oss ett ”hot” från de sociala medierna, eftersom det inte blir lika fysiskt påtagligt? Har känslan för den privata zonen försvunnit i och med de sociala mediernas inträde? Hur har inträdet till de sociala medierna format barnens rättigheter till integritet? Finns det några riktlinjer för hur man bör hantera bilder på familjen i mediala sammanhang? Men visst är det kul som betraktare att se bilder på släkt och vänner och deras barn, men hur känner barnen det, inför att bli offentligt material, i alla möjliga olika situationer på sociala medier? En del bilder är på små barn som bara kan jollra och det är ju av naturliga skäl svårt att fråga och få ett svar på hur barnet ställer sig till att offentliggöras. Skulle det gå att få ett svar, så är det även svårt att begära av ett barn att den ska förstår hela betydelsen av att vara ofentliggjord. I vissa situationer borde det med andra ord, finnas en reflektion om vad bilden på barnet och familjen kan skapa.
Vad händer t.ex. när barnet växer upp och kanske blir utsatt för kränkande särbehandling, hur lätt är det inte för mobbarna att utnyttja gamla bilder från föräldrarnas telefoner för att på ett ytterst negativt sätt fortsätta med en kränkande särbehandling? Eller när föräldrar uttrycker sina allra varmaste kärleksförklaringar till sina barn eller varandra på nätet och visst är det bra att visa kärlek, men ponera att en kollega har stört sig på föräldern och vill hämnas på föräldern och gör det via barn och familj?
Världen består av alla sorters människor, men det verkar finnas en naivitet hos de som lägger ut bilder. Skillnaden när jag växte upp är att foton på familjen fanns bara hos familjen. Idag finns familjefoton spridda över hela internet och har man otur, så är det inte bara vänner som har möjlighet att se fotona.
Jag anser att det är viktigt att en reflektion görs av vilka bilder som läggs ut och även en fundering på vilka konsekvenser som kan skapas. En av anledningarna är mina upplevelser från mobbningstiden. Jag blev utsatt för en kränkande särbehandling som jag inte förstod fullt ut varför jag utsattes för. I efterhand kan jag förstå varför vissa saker hände, men aldrig det hat som var motorn. Här fanns hämnd, bitterhet, frustration en näst intill sjuklig vilja till att styra människorna i sin omgivning. Det behöver inte alltid vara en vad jag tror logisk förklaring till varför människor agerar som de gör och det behöver inte alltid vara det uppenbara som triggar igång ett handlade. Ibland finns det ingen förklaring tillgänglig på ytan, för det kan vara något i bakgrunden som triggar igång ett bisarrt agerande.
Det absolut läskigaste var när personer som man tidigare har pratat med helt plötsligt utan att ett enda argt ord är uttalat, är helt iskall och ignorerande. Då vet man att någon har startat ett käringdrev och man inser att man kommer att få leva i total ovisshet om vem som är vän och vem som är fiende. Hela situationen skapar stora blåmärken i själen och nerverna sitter på utsidan.
Som en summering av ämnena sociala medier och mobbning, var försiktig med inlägg på sociala medier för du vet aldrig vem som har gått på en lögn och var uppmärksam, så att du själv inte blir lurad att gå någon annans ärenden.
maskrosljus 