Release into freedom 

There were an amazing experience at the Glide methodist church in San Francisco. A gay step up on stage and told us about his life. He had been involved in different churches and that had been good times, but he felt there were a missing part to get the perfect fit, but he couldn’t put his finger on it. A couple of years ago he joined the Glide family. Here he realized what was missing. The Glide family accept everybody as they are. Even though the other churches had accepted him as he was, there was a bracket because he felt he had to hide a part of himself that was not accepted. When he joined the Glide family he did not needed to hide parts of himself anymore and felt accepted unconditional whitout any brackets. The absence of brackets made him totally released to be exactly the one that he was born to be. The atmosphere and the members of the church accepted him including his step out of the closet and he is now living his life in full. The shining of his face confirmed his words. 

His story made me realized that we need to focus on the core message from God. It also gave me the insight, what really matters is how dedicated we are in what we are doing. 

Jesus is talking about the two most important commandments from God in Mark 12:28-31 New International Version (NIV); 29 “The most important one,” answered Jesus, “is this: ‘Hear, O Israel: The Lord our God, the Lord is one.[a] 30 Love the Lord your God with all your heart and with all your soul and with all your mind and with all your strength.’[b] 31 The second is this: ‘Love your neighbor as yourself.’[c] There is no commandment greater than these.”

There is a need of unconditional love to be shown to my neighbor. But if I put limitation in the love to myself, then I need to release myself otherwise I will love my neighbor with the same limitation as I love myself. I think that we are in a strong need of being released and let people free, so all of us are able to blossom. 

Col. 3:23 Whatever you do, work at it with all your heart. I wish we could release people to be free to make decisions and choices for themself of what to do and who to love and if having any requirement it would be, to work at it with all their heart, provided no one is hurt. 

Back to the gay, when he felt accepted unconditional, he was able to blossom. Therefore I am wondering, is it really our task to constrain and judge people and don’t giving them a chance to blossom? Isn’t that God’s task to judge? Otherwise, why do Jesus say in Matt 9:13 (New American Standard 1977) “But go and learn what this means, ‘I DESIRE COMPASSION, AND NOT SACRIFICE,’… ” The task should be, to release my neighbor into freedom, give love and also Dream for them and help them to dream, as the gay said.

Annan vinkling av film 🎥 

Liksom handlingen i filmen Moana, så handlar de flesta Disneyfilmerna om att tro på sig själv när den tilldelade eller självpåtagna uppgiften ska genomföras, vilken oftast har stor betydelse för många människor eller för den enskilde individen. Uppgiften är filmens handling. I början finns det en inspiration till uppgiften, men efter hand går tron på att klara av uppgiften över till tvivel på om man verkligen gör rätt eller kanske tillskriver sig själv för stor betydelse. Det kan också vara en misstro som t.ex, ska verkligen lilla jag utföra den här stora uppgiften? Är jag bäst lämpad? Borde inte någon annan ta sig an den här uppgiften? Uppgiften känns större än vad jag klarar av. En liten nyans av jantelagen med andra ord. Uppgivenhet präglar den här fasen ända till dess att huvudpersonen inser att det faktiskt inte finns någon annan som kan utföra just den här uppgiften. På samma sätt som jag inte kan överlämna mitt liv till någon annan att leva, eller lika lite som jag kan leva någon annan människa liv. Vid den insikten tar huvudpersonen ett djupt andetag och blicken domineras av beslutsamhet och sedan kör hon järnet. Oftast, om inte alltid, så slutar det med att huvudpersonen faktiskt klarar av den svåra uppgiften och ett stort välbefinnande infinner sig, eftersom man har gjort det som man var ämnad till att göra och besegrade det som nästan såg ut att vara omöjligt. 

Spontant kom jag här att tänka på något som står i Bibeln. Den här kopplingen eller associationen är helt ny för mig och jag har aldrig tänkt på filminnehåll och bibelbudskap på det här sättet tidigare. Men faktum är att de båda budskapen korrelerar över förväntan och upptäckten känns nästan magisk, därför att bibeln beskriver handlingen i många filmer, även om just Gud inte särskilt ofta är med i själva filmen. “Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.” (1 Kor 10:13 Bibel 2000)

Det är just det som händer i många filmer, att den uppgift eller prövning som ska tas itu med också klaras av. En av anledningarna till att uppgiften klaras av är att man är ämnad till att utföra den, för det är just det som huvudpersonen är, ämnad till just den uppgiften, även om det inte är uttalat. 

För länge sedan, läste jag i en tidning ungefär så här; Det är viktigt att göra det som jag är ämnad till att göra. För när jag gör det som jag är ämnad till att göra, då finner jag den rätta platsen för mig i mitt liv, där jag passar perfekt och dessutom tar jag ingen annans plats (där jag inte passar lika perfekt in). En effekt av att hitta det området där jag är ämnad till att vara, är att det ger mig en stabil grund att stå på som människa. 

Ett liknande tema finns i filmen “Sagan om ringen”, i slutet av 3:e filmen (finalen) är uppgivenhet, tvivel och mod en iterativ process. Men en annan sak som är intressant i upplösningen, är svårigheten att fatta ett beslut när det väl gäller. Det är lätt att ha en uppfattning om vilket beslut som ska tas, när beslutet inte behöver tas. Det märks på, hur målinriktade huvudpersonerna är under den 13 månader långa uppdraget/resan. Under hela resan genom de 3 filmerna råder det inte någon tvekan förrän på slutet, när det verkligen gäller att genomföra beslutet som är resans mål. Tidigare har det varit solklart vad som ska och bör göras, men när det faktum kommer, att beslutet måste verkställas då är det inte lika självklart längre. I slutet av filmen påbörjar därför huvudpersonen en analys av det självklara målet med hela resan, men nu när slutet är nära, börjar övertygelsen att krackelera. När Frodo (huvudpersonen) ska göra sig av med ringen (den genomgående handlingen i de 3 filmerna) en gång för alla, så uppstår tvivel på om han ska utföra elimineringen av ringen eller om han ska dra nytta av ringens kraft. Ringen elimineras, men det är mer på grund av ett olycksfall än på ett beslut, men effekten är positiv, vilket var syftet med hela resan. 

Hur kan det bli så här? Är det något som regissören lägger till för att öka spänningen? Jo, det är ett alternativ. Men gör jag en jämförelse med vardagen, så går det att konstatera att det är lättare att ha en åsikt om hur en vän ska agera i en viss situation, än när jag själv står i samma situation. Då är agerandet helt plötsligt inte lika självklart längre. Vad kan det bero på? Kanske för att jag ser ett större spektra av faktorer när jag själv ska ta beslutet jämfört med vad jag ser när en vän ska ta beslut i en liknande situation. Det är troligtvis det spektrat som Frodo också ser och gör en analys av. 

En summering, vad är budskapet från den här typen av filmer, eller kanske alla filmer? En förenkling är att det inte finns någon vinst med att undvika jobbiga situationer. Vi växer med utmaningar även om de kan verka vara för stora till en början. Problemen kommer att kvarstå även om vi tar en “genväg”. Vi kan aldrig blunda för våra egna liv. Det handlar om hur jag hanterar det som jag möter och hur jag bemöter de enskilda situationerna. Det är först när jag vågar ta hand om det som nästan kväver mig, som jag kommer att utvecklas som människa och finna min plats i mig själv. Under hela resan/livet behöver jag stöttning av familj och vän /vänner. För på ett sätt handlar det om att ha huvudrollen i sitt eget liv, precis som det finns en huvudrollsinnehavare i en film. En av vinsterna med att tackla de problem som jag möter är;

I de tuffaste situationerna har jag en unik möjlighet att lära mig något som jag aldrig skulle kunna ha fått möjlighet till att lära mig annars. (Ett Facebook citat). 

Resultatet ur den positiva synvinkeln, kan jämföras med kol. När kol utsätts för högt tryck och hög temperatur under en viss tid så förvandlas den till en diamant. Resultatet av att gå igenom svårigheter och ta om hand den erfarenheten som kommer ut av det, ger mig möjligheten till att förvandlas något vackert. 

Nyans av dimma 

Vid sjön var morgondimman kompakt och tät och siktsträckan var endast fram till strandkanten och horisonten syntes inte av den lilla sjön. Det gav en 2-dimensionell upplevelse, ungefär som kulisserna på en teater. Det var långt ifrån den vackra beskrivningen av älvor som dansar över sjön, som morfar använde för att beskriva dimman. Den typen av dimma infinner sig bara de dagar då sjön är varmare än luften. Då ser det verkligen ut som otroligt många älvor dansar elegant och graciöst över sjön. Den här morgonen var dimman snarare tjock än elegant och det fanns en kompakthet som på något sätt gjorde att luften stod stilla, allt stod stilla utom jag och kanske var det just det som skapde själva kulisskänslan? Den kompakta täta dimman skapade även ett tunt vackert lager av oräkneliga små droppar över hela jackan och vantarna. Det fick kläderna att stråla på ett matt sätt, ungefär som att kläderna hade varit täckta av oändligt många och små otroligt vackra pärlor. 

En annan nyans av dimma är den vackert vilande slöja som kan ligga över jorden. Då är det nästan som att molnen har lagt sig ner på jorden för att vila en liten stund. Dimman begränsar sikten så att jag bara ser det som är närmast och kontrasten mellan det som är nära och det som är på avstånd är så stor att det som är närmast blir så otroligt färgstarkt. I jämförelsen mellan det som är nära och det som finns på avstånd skapas känslan av att det som är nära är färgstarkt, även om det i sig inte är färgstarkt. 

Med den begränsade sikten minskar möjligheten till att se vad som finns längre bort, eftersom dimman skapar en fysisk omöjlighet till att se längre bort än det som är precis framför mig. Det ger en behaglig siktsträcka där distraktioner försvinner och ger en vila i att bara vara här och nu. 

Tänk på döden 

När en fd jämngammal arbetskamrat  G gick bort nyårsafton 2016, startade det upp många tankar, både om döden och livet. 

Hur kan någon gå bort så ung, eller medelålders? Men cancer är aggressivt och det finns inte mycket som rår på det, tyvärr. Man önskar ibland att man hade veto i den typen av frågor, men så är det inte. Man måste på något sätt “gilla läget”, även om det inte är något man gillar. Det kanske skulle vara mer rätt att säga att man får acceptera läget så som det är. Situationen kan kanske i sin mest positiva nyans, skapa något som man kanske kan lära sig av. Däremot ser man aldrig innebörden av en situation när man är mitt i den, men det kan klarna efter några år. Distans till en upplevelse är oftast det som skapar förståelse till den, alternativt en aha-upplevelse. 

Efter sorgen kom stressen och frågorna; ​Hur kan jag hitta harmonin? Vad är det som saknas? Varför den här stressen? Känslan var, att jag hade en begränsad tid kvar och sedan skulle det inte finnas några valmöjligheter kvar. Jag vill inte dö nu, jag har inte tid med det. Det kändes som att jag inte hade tid att arbeta längre heller, för att arbetet tog för mycket av min tid som jag behövde ha till andra, viktigare saker. Det är så mycket jag skulle vilja hinna att göra samt tankar och funderingar som jag skulle vilja formulera innan jag går bort och ändå är jag kärnfrisk och stark och är inte i närheten av ett dödsbesked, eller ens en förkylning. 

Över en av ingångarna till Stampens kyrkogård står det “Tänk på döden”. Poängen med att jag ska tänka på döden, är att jag ska få en större uppskattning till livet. Det här var nästa fas i samband med G’s bortgång. När jag tänkte på döden så började jag plötsligt lägga märke till detaljer runt omkring mig som jag tidigare inte hade sett. Ungefär som när man har en begränsad tid på sig att göra något, som t.ex. de 2 veckorna när man är bortrest på semester och då lägger märke till mycket mer detaljer än vad man gör när man är hemma i vardagen. Jag såg och noterade detaljer i min omgivning på ett nytt sätt jämfört med vad jag hade gjort förut. Jag blev alltså mer närvarande i mitt eget liv, så började harmonin komma tillbaka och stressen avta. I samband med att stressen flyttade ut och harmonin flyttade in, så fylldes tomrummet med det som jag tidigare saknade, harmonin. 

Jag tänkte visualisera närvaron till livet, genom att använda mig av min kusins beskrivning av sina känslor när han träffade sin blivande fru. Det finns en samklang i de båda upplevelserna till själva närvaron i livet. Kusinen är lite konstnärlig, vilket gör beskrivningen ännu starkare. Hans beskrivning är ungefär så här; Innan jag träffade dig så hade mitt liv en del av färgerna i färgskalan, men efter att jag har mött dig, så exploderade mitt liv i en så total färgprakt som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. 

När tomrummet fylldes av harmoni och jag blev närvarande i mitt liv, fick det konsekvensen att jag nu lever mer och intensivare på ett odefinierbart sätt. Kanske kan det förklaras med en mycket större närvaro till livet, där detaljerna har fått en mycket större innebörd. Det har gjort att jag lever nu och inte lever i längtan till nästa helg eller semester eller liknande, utan jag tar tillvara på den tiden som är nu och det är en helt fantastisk upplevelse. Min kollega F beskrev längtan till helgen eller semestern så här; Den som bara drömmer om framtiden och inte lever i nuet, drömmer om sin egen död. 

Det är en otrolig gåva och möjlighet att kunna njuta av allt det underbara som finns omkring mig just nu och det finns en fantastisk glädje i den möjligheten. 

💘 Kärlek 

En klar, solig och krispig höstdag när jag studerade människor på gymmet, kom en tanke till mig, om kärlek. De flesta av de människor som jag möter har skapats och fötts med kärlek  som drivkraft. Tyvärr finns det undantag, men jag tror eller hoppas ändå att kärlek som drivkraft gäller för majoriteten av de människor som blir till. Om det stämmer så borde det också innebära att jorden består av mer kärlek än hat och att de som hatar är i minoritet. Utifrån det här resonemanget, som kanske är väldigt förenklat, så borde det också finnas en kärleksfullhet som de flesta människor skulle kunna utstråla, men det verkar hända något på vägen genom livet som dämpar den utstrålningen. Jag tänker, utifrån mig själv, att när jag känner mig älskad, så känner jag mig glad och nöjd och sett från det perspektivet så möter jag människor som inte har den utstrålningen, även om det var kärlek som startade personens liv.

Varför märker vi hatet mer än kärleken? Kanske är det av samma anledning som vi märker av oroliga tankar mer än de glada, trevliga och harmoniska tankarna.

För att visualisera de oroliga tankarna och hatet, så tänkte jag ta en bild som stora L brukar använda. Tänk dig en hink full av bollar. De allra flesta bollarna är färgglada och lätta, ungefär som bollarna i ett bollhav. De symboliseras  av alla glada och positiva tankar och alla kärleksfulla människor som finns på jorden. Men så finns det oroliga tankar och hatet på jorden, det symboliseras  av några få enstaka mycket tyngre svarta bollar. Vad händer då när hinken skakas? De tyngre svarta bollarna får en högre fart och när de studsar mot hinken så är det bara de svarta bollarna som märks, eftersom det krävs mer styrka för att inte tappa hinken när de träffar hinkens väggar. De lätta färgglada bollarna får inte samma hastighet och märks inte på samma sätt som de svarta bollarna. 

Jag tror att de svarta bollarna, är en av anledningarna till att vi märker av det negativa mer än det positiva. Även om de är så otroligt mycket färre än de lätta färgglada bollarna, så påverkar de oss mer p.g.a. sin tyngd. 

Men oavsett förenklingen så gillar jag tanken om kärlek som den dominerande kraften på jorden 🌍. Bara tanken skapar en glädje i mig.

Luftsmak 

Jag fick erfara en helt ny, men mycket spännande och fascinerande upplevelse en tidig vintermorgon. Vid ett djupt andetag precis där sjön öppnar upp och blir synlig, så känner jag att luften som jag andas in smakar något alldeles speciellt. Det är första gången som jag känner smaken av luft, jag har aldrig gjort det någonsin tidigare. Tyvärr har jag svårt att beskriva de smaker som jag upplevde, för de smakerna finns inte definierade i vår kokkonst.

 Jag tar flera andetag för att kunna göra en definition av vad det är för smak. Om jag ska försöka att göra en beskrivning av det, så skulle det vara som en svag nyans av en specifik smak men samtidigt en otroligt fyllig höst-vintersmak.

Det intressanta i upplevelsen är att luften smakade någonting över huvud taget istället för att vara omärkbar. Det fanns inte heller någon lukt i luften den här morgonen, som det finns när man öppnar ett helt nytt paket kaffe. När kaffedoften sprider sig och uppfyller hela köket, då kan luften i köket även smaka kaffe. Ungefär så som köksluften kan smaka kaffe, var det men utan att det fanns en lukt, det fanns enbart smaken av luften. Smaken skapade också en närvaro av luften, som jag annars tar för givet att den bara ska finnas där till mitt förfogande.