Perspektiv 

Filmen “Into the wild” öppnade mina ögon, så att jag fick en harmonisk distans till arbetet. Filmen triggade igång mig till att börja försöka svara på frågor som, vad är egentligen viktigt i mitt liv och varför är det viktigt för mig? Hur mycket energi är det värt att lägga på jobbet? Är det värt att jobba hysteriskt mycket för att göra karriär? (Karriär är i och för sig, kanske inte det ord som passar bäst beskriver mig som person). Däremot har jag på avstånd studerat mina kollegor och märkt att en del har arbetat sönder sina äktenskap och i ett fall tog den processen mindre än 4 år. Min fundering har varit om arbetet kan vara så mycket viktigare och mer värt än den eller de man älskar, eller åtminstone gjorde innan arbetet tog ett järngrepp om sitt offer? Hur mycket värderar jag friheten och att få ork till mina sociala kontakter? Gör jag prioriteringar som är positiva på både lång och kort sikt? Filmen “Into the wild” skapade många frågor och många av dem var långt ifrån lätta att besvara och kanske fortfarande inte är besvarade. 

En kort beskrivning av filmen “Into the wild”, är att den handlar om en kille som precis har slutat skolan, motsvarande gymnasiet. Han reser runt i USA och på en del ställen stannar han längre för att arbeta, för att sedan fortsätta sin resa. Målet är Alaska och om jag kommer ihåg rätt, så är det att insupa harmonin från naturen och lära känna sig själv. I Alaska finner han “The magic bus” där han bosätter sig några månader. Genom hela resan, så är hans inspirationskälla Henry David Thoreau, vilken har skrivit boken “Walden and the civil disobedience”, från 1849. Den boken är mycket läsvärd och man omges av harmoni när man läser den. Kanske inte från alla sidor men helt klart från majoriteten av sidorna. 

När jag vet vad som är viktigt för mig så har jag ingen stress eller krav på mig att uppnå något oväsentligt. Det som är viktigt att uppnå blir kärnfullt och inte så brett. Det finns ett fokus som är avslappnande och det är lättare att ta rätt beslut, som gör att jag mår bra.

För min egen del, när jag började att hitta mitt rätta fokus, så sjönk stressen och prestationskraven på arbetet som jag hade satt på mig själv. Jag började att till och med få riktigt roligt på arbetsplatsen. Nu har arbetsuppgifterna utvecklats till min fördel och är enormt intressanta och utvecklande. Så här bra har jag aldrig haft det tidigare. 

Med rätt fokus, så har jag också på köpet kan man säga, fått ett annat perspektiv på alla de delar som ingår i mitt liv. Till stor del har jag lyckats mota bort närsyntheten och det har skapat en större harmoni och fördragsamhet både gentemot mig och andra, vilket dramatiskt har minskat rädslan och oron för vad andra ska tycka eller tänka om mig.  Även om livet inte går att planera så är det positivt att fundera igenom hur jag vill ha mitt liv i stort och absolut inte på detaljnivå. En detaljerad planering av livet kan lätt generera att livet glöms bort att levas och bara innefattar planering, vilket i sin tur kan orsaka att livet blir en besvikelse, när livet inte sammanfaller med min planering. Fördelen med att skapa ett övergripande perspektiv på sitt liv är också, att jag sätter mina kortsiktiga prioriteringar utifrån de långsiktiga. Det i sin tur gör att jag med stor sannolikhet kommer att göra val som kvalitetsmässigt är mycket bättre för mig. Därför är det positivt att ha den långsiktiga planeringen i bakhuvudet när de kortsiktiga besluten ska tas. 

En visualisering kan vara en biltur där målet är bestämt. På bilturen behöver man stanna och äta eller fika. När målet är klart så tar man de pauserna utefter vägen mot målet, istället för att köra en lång omväg för att ta paus. En omväg gör att tiden förkortas mycket för mig på det stället som är målet. Jag lägger då inte min tid på det som är mitt fokus utan på detaljer som i och för sig kan vara trevliga, men långt ifrån värdeskapande. 

Jag avslutar den här texten med ett citat från Abraham Lincoln, som skapar möjligheter. 

“The best way to predict your future is to create it.”

Advertisements

Golem 

För några år sedan när vi var i Prag, träffade vi på berättelsen om Golem. Eftersom mitt minne avtar lite med åren, så har jag kopierat stora delar av texten från Ny Teknik på nätet. Det jag fastnade för var att Golem fick liv när Guds hemliga namn trycktes i pannan. Vi köpte en liten Golem där Guds hemliga namn stod på magen, för att pannan var för liten och det återkommer jag till efter inlägget från Ny Teknik. 

Omkring år 1580 levde många tusen judar i Prags ghetto. De var förbjudna att syssla med hantverk eller att äga jord, och fick därför ägna sig åt sådant som ansågs vara ovärdigt för kristna, däribland pengautlåning. Nu visade det sig att denna syssla kunde bli mycket inkomstbringande, vilket väckte ont blod hos fattiga kristna. Allt som oftast blev det bråk där judarna trakasserades.

En av pengautlånarna i Prag hette Reb Eliezer Polner. Han hade lånat ut pengar till en slarver till adelsman vid namn Jan Bratislavski, vilken omedelbart spenderat alltsammans på vällustigt leverne, spel och dobbel. När Bratislavski nekades att få låna ytterligare pengar blev han rasande. Han svor på att hämnas och tänkte ut en djävulsk plan.

Han lät spärra in sin egen dotter i källaren, och påstod därefter att Reb Eliezer hade mördat flickan för att stryka hennes blod på sina dörrposter under den judiska påsken (för att dödsängeln ska passera, en gammal judisk tradition med anor från uttåget ur Egypten). Så mutade han två vittnen att påstå att de sett bankiren begå det rysliga brottet.

Reb Eliezer arresterades och ställdes inför rätta. Att han skulle bli fälld och dömd till döden var självklart. Nu var goda råd dyra, och man sökte råd hos rabbinen. Han beslöt sig för att skapa en Golem.

På natten gick rabbi Löw ned till floden Vltavas strand. Där grävde han upp lera som han formade till en människokropp. Så skrev rabbinen Guds hemliga namn på en liten sten som han tryckte in i pannan på lergestalten.

Nu fick gestalten liv. Den hade blivit en Golem, en tjänare, och den reste sig upp och väntade på befallningar från rabbinen.
– Leta reda på den försvunna flickan och för henne till domstolen, sa rabbinen. Golem bugade sig och gick.

Nästa dag när domaren skulle börja förhandlingarna fördes flickan, till allas förvåning in i rättssalen.
– Var har du varit, lilla flicka? frågade domaren.
– Jag har suttit inspärrad i källaren i min fars hus, svarade flickan.

– Vem låste in dig där?
– Det gjorde de där båda, sa flickan och pekade på de två vittnena som intygat att de sett henne mördas.

Vittnena erkände då att de handlat på order av flickans far. Nu blev Bratislavski häktad medan den gamle bankiren återfick friheten.

Golem hjälpte till med allehanda sysslor alla dagar i veckan utom under sabbaten. Då klättrade han upp på synagogans vind, rabbinen tog ut stenen med Guds namn från Golems panna, varvid Golem åter förvandlades till livlös lera. När sabbaten var över satte rabbinen tillbaka stenen, och Golem fick liv igen.

Golem var stor och kraftig, och han växte och blev starkare för varje dag. Men han kunde inte tala. Ingen visste vad Golem egentligen tänkte eller kände inne i sin lerkropp. Ingen visste att Golem hade börjat hata människorna för att han upptäckt att han aldrig kunde bli som dem.
En sabbat glömde rabbinen bort att ta ut stenen ur Golems panna innan han började gudstjänsten. När han läst några böner inför församlingen hörde man ett förfärligt liv och folk som skrek ute på gatan. Alla rusade ut för att se vad som pågick.

Det var Golem som blivit galen, och nu löpte amok. Han fäktade med armarna och slog sönder allt han kom åt där han gick fram. Rabbinen skyndade fram och lyckades få Golem under kontroll. Han fick Golem att åter klättra upp på synagogans vind. Där uppe tog han för sista gången ut stenen och förstörde den.

Det sägs att resterna av Golem fortfarande finns däruppe under taket. Leran har vittrat ner till ett fint stoft, men det påstås att man ännu kan urskilja konturerna av en stor kropp på vindsgolvet.

Ett sätt att se på berättelsen är att på den Golemfiguren som vi köpte i Prag står det 3 hebreiska bokstäver som bildar ordet Emet vilket betyder ungefär sannhet, riktigt och äkta. Om vi tänker oss att sanning är Guds hemliga namn, som nämndes tidigare i texten, så är det sanningen som ger liv till Golem, men det är också insikten i sanningen om sina egna brister som gör att Golem börjar att hata människorna. Men det finns också en aspekt utifrån Bibeln, där Jesus säger att sanningen ska göra er fria. Vid en första anblick verkar det snarare som att sanningen fyller Golem med hat, snarare än att han blir befriad. Varför blir det så? Jag tror att det beror på att den sanningen som Golem har insikt om är inte hela sanningen om sig själv och det är det som skapar hatet i honom. Hade han sett hela sanningen om sig själv på det sätt som Gud ser på honom, så hade Golem sett sina unika möjligheter som något positivt och inte fokuserat på sina brister, vilket man lätt gör när man jämför sig med någon annan. Då hade Guds hemliga namn sanningen, befriat Golem istället för att fylla honom med hat. 

Fortsättningen på en befrielse genom sanningen, vilket Golem aldrig kom till, är att se alla sina sidor så som de är, utan att försköna eller förminska vissa sidor. Det är när jag accepterar samtliga av mina sidor, både bra och dåliga, som jag närmar mig befrielsen. Det handlar på sätt och vis om att bli medveten om hur jag är och vem jag är. Först då kan jag vända mina dåliga sidor till något positivt, något som skapar en styrka i mig. Det är ett ganska långt och ihärdigt arbete som jag har att ta itu med. Sanningen om mig själv är inte så enkel att finna, men det ger på lång sikt ett mycket positivt resultat, bl.a i form av att den inre styrkan stärks och kontakten med andra människor blir roligare och mer intressant. En anledning är att jag bemöter andra människor för att de är just människor och inte för att de är barn, chefer eller hemlösa. Statustänket har försvunnit och jag värderar både mig själv och andra på ett mer rätt sätt än tidigare. 

Hörselns möjligheter 👂 

Runt den här tiden börjar många att arbeta efter en underbar semester. Jag har också börjat arbeta och är mycket nöjd med det här årets sommarsemester. Att komma tillbaka till arbetet innebär att det är mycket som jag borde ha kommit ihåg eller åtminstone ha skrivit upp på något bra ställe för att komma ihåg. 

    Jag åkte till min första arbetsdag utan varken mitt passerkort eller arbetstelefon. Vad det gäller arbetstelefonen, så var det inte på något sätt kritiskt eftersom få av kollegorna hade börjat arbeta. Angående passerkortet så kunde det ha varit kritiskt, men tur i oturen så fungerarade inte systemet för kortläsarna särskilt bra den dagen och jag hade möjlighet att smita in via lagret. 

    En längre frånvaro som en sommarsemester innebär ungefär samma problem för inloggningen till datorn. Det minnet var helt blankt, d.v.s. mitt minne, inte datorn’s och jag fick pinsamt nog besöka IT – avdelningen runt 6 gånger för att få ordning på det, då syftar jag på inloggningen, för mitt minne kunde de inte åtgärda. En av orsakerna var att eftersom datorn inte var uppkopplad till nätet, så hade den inte uppfattat ändringen av lösenordet. Det positiva med IT – besöken, var att jag fick tips på en enligt utsago fantastiskt god engelsk våffelliknande rätt som kallas crumpets. De är väldigt goda att rosta och sedan ha sylt på, smör passar också, men sylt är bäst enligt min kollega. 

    Efter en lyckad inloggning, så inser jag att det är enorma mängder mail, där ett fåtal är viktiga eller intressanta. Oavsett hur viktiga eller intressanta de är så innebär de en skön mjukstart på arbetet att i lugn och ro få läsa igenom dem. Det näst intill folktomma kontoret är också en skön mjukstart. Det är så tyst och stilla att det enda som väsnas är städerskan som går runt och dammar och ibland tömmer papperskorgar.

    Det var mycket omkringinformation, men det är mailen som jag ska komma till. Vi får många mail som handlar om hur livet förändras när en människa får tillbaka hörseln, i form av en hörapparat, eftersom det är sådana som vi bygger och säljer på mitt arbete. Det är fantastiska berättelser där användaren beskriver hur hörseln försvann, hur livet var i tystnaden och förändringen som inträffade när de fick hörseln tillbaka via en hörapparat, som i vårt fall är förankrad i skallbenet. Det som berättas är fantastiska livsöden och alla sprudlar av glädje och det är enormt uppskattande att få lyssna till de här berättelserna. Efter att ha lyssnat på flera stycken av dem så slog det mig att tack vare ett inträde från den tysta världen till den ljudliga världen, så har det för majoriteten av de som berättar öppnats upp fantastiska möjligheter. En del har börjat läsa på högskola för att de nu har möjlighet att höra vad läraren säger. En del har börjat ta danslektioner, då de har fått tillbaka möjlighet att höra musiken. En del har fått ett drömjobb, då de kan höra och argumentera i en rättssal m.m.

    Det finns så otroligt mycket positivt som vi har tillgång till om vi bara stannar upp och inser vilka fantastiska resurser som vi har inom oss. Möjligheterna är enorma, men vi har lättare att fokusera på begränsningarna än vad vi har för att fokusera på våra möjligheter. Istället för att prata om det som vi tror att vi skulle kunna klara av, så borde vi prata om det som vi har ambition och vill klara av. När vi fokuserar på visioner och möjligheter så kommer vi att på ett positivt sätt få hjälp till att ta rätt beslut långsiktigt och på kort sikt ger det enormt mycket glädje. 

    Krig på stranden

    Under semestern besökte vi ett museum på Utah beach. Det var kanske inte mitt favorittema på museum, då det handlade om USA’s landstigning på Dagen D, under 2:a världskriget. Men det var en del av upplevelserna under semestern, i och med att det tillhör Frankrike’s historia, precis som t.ex medeltida städer, romerska lämningar och franskt vin. Utah beach ligger mellan Bayeux och Cherbourg i nordvästra delen av Frankrike och har en fantastisk sandstrand. Just att det är en strand, vilket lätt förknippas med semester och lata dagar skapar en grov kontrast till att det en gång har pågått ett krig där. Krig förknippar jag med skador, död, grova kängor och tung utrustning som vanligtvis inte används på en sandstrand. Visserligen har en del med sig väldigt mycket utrustning till stranden, i form av uppblåsbara leksaker, kylväska med mat i, sandaler, bad-lakan och -kläder. Men utrustningarna skapar i sina olikheter en markant kontrast när de möts. De möts egentligen inte fysiskt, utan bara geografiskt, d.v.s att båda aktiviteterna utspelar sig på samma ställe men tidsmässigt långt ifrån varandra. 

    Vad är det som fascinerar med det här krigsmuseet, att det är värt att skriva om? Krig är inget fascinerande i sig, men det jag fastnade för, var en monter med ett brev i, som var titulerad “Letter to an American”. Det är skrivet av författaren Antoine de Saint-Exupery och är ett långt brev, så jag berättar lite kortfattat om det innan jag kommer till det jag vill säga. 

    I brevet beskriver han, att i april 1943 seglade han med den amerikanska flottan till Nordafrika. Det var en stor och kraftfull konvoj bestående av 30 krigsfartyg. Det gav en mäktig upplevelse och i samband med det, tar han också upp att det kan finnas en risk att amerikanarna drar fördel av sin materiella styrkan på ett orättvist sätt. Det jag tycker om i brevet är det han skriver, som har motiverat de amerikanska soldaterna att ställa upp i kriget och varför de amerikanska mödrarna lät sina söner rycka in. Motivet är inte att försvara landet, för då skulle propagandan betona bl.a oljefälten och plantagen. Han skriver så här:

    “And what were they told that could motivate them to sacrifice their lives? They were told of hostages hanged in Poland. They were told of prisoners shot in France. They were told that a new form of slavery threatened to extinguish a part of Humanity. They were told not about themselves, but of others. That gave them a sense of solidarity with all mankind. 

    The fifty thousand soldiers in my convoy went to war not to save American citizens, but rather for Man himself, respect for Mankind, liberty for all men, the greatness of Man… “

    Det är det mäktiga slutet jag tycker om, att de drog ut i strid för att försvara mänskligheten’s storhet och att försvara respekten för mänskligheten. Det blir större när han lägger till friheten för alla människor och människas storhet. Jag känner att de här raderna skänker hopp och glädje. En av orsakerna till det, är att han inte beskriver olika etniska grupper eller nationsgränser, utan alla är inkluderade. Att försvara mänskligheten den enda orsaken som kan motivera till ett krig. Det beror på att människan är värd att försvara, därför att hon är en fantastisk skapelse och i det här fallet görs det också av solidaritet. Solidaritet är också ett ord som kanske skulle fridlysas, för det verkar vara på väg att dö ut.

    I vårt många gånger, självförverkligande och egoistiska samhälle, så är solidaritet och respekt för varandra något som har minskat med åren, upplever jag. Utifrån det skulle jag vilja säga, att det är värt att ta strid för att vi ska börja respektera varandra, inte på grund av hur vi är eller presterar utan på grund av att vi är människor. Genom solidariteten och respekten gentemot varandra skapar vi ödmjukt möjligheter till frihet, dels åt varandra men också för oss själva. Vi skapar möjligheter och förutsättningar till att ge frihet till, att få vara den du och jag är ämnad till att vara, med våra olikheter och där mångfalden både kan premieras och växa. 

    Långsamheten i livsresan 

    Under semestern slog det mig att olika människor packar olika mycket, vilket till stor del beror på var man reser och hur länge man har tänkt att vara borta. Vad svaret blir på var och hur länge är beroende av, var resan är ämnad och utifrån det väljs också färdsätt. Vilket färdsätt som väljs är också beroende av vad man vill uppleva med resan. Karin Boye skriver i andra versen, men också i hela sin dikt I rörelse, om resan vi gör i livet. 

    Den mätta dagen, den är aldrig störst.
    Den bästa dagen är en dag av törst.

    Nog finns det mål och mening i vår färd –
    men det är vägen, som är mödan värd.

    Det bästa målet är en nattlång rast,
    där elden tänds och brödet bryts i hast.

    På ställen, där man sover blott en gång,
    blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

    Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
    Oändligt är vårt stora äventyr.

    Karin Boye beskriver vår färd och resa genom livet och att det är just själva resan som är meningen eller syftet med eller t.o.m. själva livet. Även om det finns ett mål med resan, så kan man inte bara sätta sig ned och vänta på att livet ska passera för att komma till målet i slutet av resan, då väntar man bara på sin egen död. Vilket man i och för sig också gör när man aldrig är närvarande i nuet. I den sista versen finns det en enorm livsglädje i det äventyr som finns i livets möjligheter och är tillgänglig varje ny dag. Det är upptäkterna under resans gång som skapar och formar livet. Ju mer vi upplever desto mer berikar det livet. Dikten heter I rörelse, men hon säger inget om hastigheten, vilket jag upplever som behagligt, eftersom det då skapas en frihet till att uppleva livet i den hastighet som passar mig allra bäst. Titeln på dikten ger en indikation på att rörelsen är det viktiga, vilket jag håller med om. Rörelse förhindrar stagnation, ungefär som stillastående vatten inte rekommenderas att dricka, men däremot går vattnet som rinner, i t.ex en fjällbäck, mycket väl att dricka. Eftersom livet består av olika faser, så är det skönt att kunna variera hastigheten mellan långsam och snabb, beroende på i vilken fas som man befinner sig i. Att färdas långsamt är ett bra sätt att låta själen hinna ikapp och få ro. I och med att vi själva bestämmer hastigheten, så behöver det också finnas en lyhördhet gentemot sig själv för att känna av vilken hastighet som jag ska anpassa mig till, där jag just nu befinner mig i mitt liv. 

    Utifrån de förutsättningarna, väljer jag det ressätt som passar bäst för ändamålet och anpassar mängden bagage utifrån resans längd. Sett från perspektivet livet, så blir bagaget erfarenheterna som jag samlar på mig och i vissa situationer behöver vi använda mer av vårt erfarenhetsbagage, än i andra situationer. 

    Vid ett tillfälle fick jag en tepåse där det stod “Live light, travel light, spread the light, be the light.” Vad handlar det om? Jag skulle vilja beskriva det som att det finns en fördel i att leva och resa lätt. Att leva lätt är att inte samla på sig väldigt mycket saker, utan att man har det som man behöver, för att undvika att bli ägd av materiella ting. Att resa lätt om vi associerar det till min livsresa, så är det att kunna förlåta för att undvika att dra på sig bitterhet, ånger, aggression och liknande upplevelser som tynger. Istället borde man ägna sig åt det som befriar vilket bl.a. är att kunna förlåta, eftersom förlåtelse befriar och hjälper mig att lämna kvar betungande bagage för att kunna resa vidare i ett lättare tillstånd. Det här innebär att en stor livserfarenhet, inte nödvändigtvis behöver vara tung att bära, och tvärtom. Att sprida och vara ljuset innebär inte att vara befriad från det som är tungt, jobbigt och arbetsamt, utan det grundar sig snarare i, vad jag tror, att ha rätt inställning och rätt fokus till livet och sig själv.

    Hastigheten har en sekundär betydelse, men den har fortfarande en betydelse. Men det är också intressant att det finns ett kreativt helande i det långsamma, även om man själv tycker att det periodvis kan stå still, så gör det sällan det, utan det rör sig i mycket små steg framåt. Det märker man när kreativiteten blommar upp på nytt igen, att det finns så otroligt mycket mer än det som man trodde att man skulle kunna finna av kreativitet. 

    Låt de positiva och ljusa tankarna forma dig och ditt liv, utan stress. 

    Bemötande 

    Jag fortsätter på temat från förra veckans blogginlägg, om Mikael Andersson’s bok. Dels för hans mycket intressanta tankar och dels för att han har satt ord på mina egna tankar som jag själv inte har hittat rätt formulering på förrän jag läste hans bok. Han tar bl.a upp hur mycket min egen syn på mig själv präglar hur andra ser på mig. Det spelar även en stor roll för hur deras bemötande är mot mig. Det blev en aha-upplevelse att jag själv har så stor möjlighet till att påverka den situationen jag befinner mig i och hur jag blir bemött. 

    Det finns bl.a två exempel som jag har upplevt själv. Där jag befann mig på kalas vid två olika tillfällen men på samma adress och med samma människor inblandade. Jag hade olika känslor innan jag klev in i sammanhangen och det blev en stor skillnad, beronde på mig. 

    I den nyaste händelsen var tant röd på besök, vilket alltid skapar en stark olustkänsla hos mig. Att ta med den olustkänslan till ett kalas, gör mig stel som en pinne och med en stram eller sval attityd. Jag inbjuder inte till kramar eller avslappnade samtal. Då är det inte så konstigt att min framtoning skapar distans och en krystad konversation med de andra som är med och firar. 

    Kalaset året innan var helt annorlunda. Visserligen var jag ganska trött innan vi åkte och tog därför en kopp kaffe. Kaffe har en mycket stark effekt på mig, då jag otroligt sällan dricker kaffe. Effekten på mig blev att jag hamnade i ett mycket uppspelat tillstånd. Jag pratade mycket och obehindrat. Det skapade lättsamma och roliga samtal med mycket skratt. 

    Efter att ha funderat lite över bemötande, har jag märkt att effekten är väldigt tydlig när jag träffar nya människor. När jag känner mig trygg i mig själv och avslappnad, så tycker jag att det är otroligt roligt och spännande med nya kontakter. Jämfört med när jag känner mig osäker, trött och spänd, då blir mina möten med andra människor mest en belastning för mig och med stor sannolikhet är det ömsesidigt. Jag tror att både de positiva och negativa signalerna är ömsesidiga, vilket kan vara bra att ha med sig in i mötet. 

    Det Mikael beskriver på ett mycket bra sätt på sidan 250 i boken “Armlös, benlös men inte hopplös”, är just hur mitt bemötande spelar en ganska stor roll i min relation till andra människor. Jag har ibland gjort reflektioner av olika sammanhang där jag har funderat över varför det har varit så olika känslor över sammanhangen, trots att det har varit samma typ av människor med, men när jag läste citatet nedan så förstår jag till stor del varför.

    Jag tror att människors syn på mig är beroende av hur jag ser på mig själv. Min egen självbild och det jag utstrålar har stor betydelse för min omgivnings sätt att betrakta mig och min situation. Vilket i samma stund påverkar deras bemötande av mig. När jag inte var tillfreds med mig själv som person och skämdes för min funktionsnedsättning,  min kropp, ja allt som var förknippat med mig, då var det sådana signaler jag sände ut till omgivningen. Min egen osäkerhet smittade av sig på människor som mötte mig och det underlättade ju inte för någon av oss. Då är det enkelt att hänvisa till människors fördomar och bristande kunskap som skäl till att de bemöter mig fel. Men jag tror att det många gånger handlar om mig själv, hur jag mår och vad jag utstrålar.

    Murar, gränser och begränsningar

    Mikael Andersson skriver om fysiska gränser, som han övervinner på olika sätt. Han visar på ett enormt driv och det beror också på att varje fysiskt hinder som övervinns är ytterligare ett steg mot en ökad frihet. Det är lättare att förstå om man vet om att Mikael har väldigt korta armar, utan fingrar och korta ben utan tår. Hade vi med alla armar och ben i behåll haft samma engagemang när det gäller vår egen frihet, vilket kanske skulle vara på en mental nivå istället för en fysisk, så hade vi haft en svindlande frihet som i dagsläget skulle vara svår att greppa. När Mikael skriver om hur friheten utökas med att bl.a att kunna gå på toa och flyga själv så förstår man att det är inget som sker av sig själv, det är flera år av mycket arbete som ligger bakom. Ett citat från hans bok “Armlös, benlös men inte hopplös” från sidan 261; “Till sist hade jag nog inte kunnat låta bli att förklara för dem att tankens kraft är en av människans största resurser. Med den har jag övervunnit begränsningar bortom allas förväntningar. Det har blivit ett slags fundament i mitt liv och jag har fortsatt bygga upp min tillvaro genom att fokusera på min inneboende mentala kraft och min fysiska kapacitet istället för att fastna i det som råkar saknas på min kropp.”

    Berlin är ett annat intressant exempel på fysiska och psykiska gränser. Innan 9 november 1989 var Berlin starkt berört av fysiska gränser eller begränsningar, ungefär som Mikael. Efter november -89, befriades Berlin från alla fysiska gränser. Det kan tänkas att befrielsen kom för fort, jämfört med Mikael som under nästan en livstid övervann den ena gränsen efter den andra. Berlin befriades från gränser på ganska kort tid, vilket dels var efterlängtat, men också lite oförberett. Ett besök i Berlin idag visar på en stad med ärr från muren i form av bl.a gatstenar i andra färger än den övriga gatan. Ärr är viktiga, för de påminner om vad som har varit och att man inte ska göra om felaktigheter som historiskt var orsak till ärren. Ärr kan också skapa gränser mentalt, vilket jag fick erfara efter att jag hade vurpat med cykeln i en liten nerförsbacke. Det tog flera månader innan jag vågade ta mig nedför den backen igen, utan att bromsa hysteriskt eller leda cykeln. Det förhindrade på så vis en total frihet i att kunna cykla obehindrat. Ett ärr som har skapat även en mental gräns, kan anas i Berlin, där det enda från öst är ampelman, motsvarigheten till vår gröna gubbe som ger klartecken att det är okej att gå över vägen och de maffigt breda avenyerna i det som en gång representerades av öst, resten är väst-inspiretat. Det som blir en mental mur, är att västsidan i stort sätt, bara har integrerat ampelman från öst och jag kan tänka mig, att det kan upplevas som en “nedvärdering” av forna östberlin’s samhälle och kultur när det, på det sättet, blir en obalans i integrationen. Den dåliga integrationen kan skapa mindervärdighetskomplex hos forna östberlin, där de kan känna sig lite kuvade i att deras forna levnadssätt på något sätt, kanske omedvetet, inte accepteras. Där det mentalt inte finns den frihet som man hade hoppats på p.g.a den begränsade acceptansen gentemot forna östberlin’s samhälle, kultur och traditioner. Acceptans bör ske på lika villkor och ömsesidigt och inte som i Berlin, på övervägande forna västberlin’s villkor. På så sätt finns det en mental berlinmur kvar, som till viss del hindrar integration. 

    Ett sista citat av Mikael från sidan 267 i hans bok; “Jag fick återigen bekräftat att de mentala hindren varit betydligt större att övervinna än de verkliga fysiska hindren. När jag raserat barriärerna inne i mitt huvud var det ganska enkelt att även eliminera de praktiska hinder och problem som stod i vägen.”

    Det ligger mycket i det han skriver om mentala hinder och det indikerar också att det är en längre väg att gå för berlinarna att riva den mentala muren än vad det tog att riva den fysiska muren. 

    Brorsan hade ett citat på väggen när vi bodde hemma, som lät ungefär så här; “Den som aldrig känner på stängda dörrar, kan hållas instängd i ett olåst rum.” Det krävs mod till att våga bli fri, eftersom det är lättare att göra som alla andra gör. Men för att kunna leva sin potential fullt ut, är det ändå viktigt att våga ta steget.