Mångfald

Apropå förra veckans blogg om att orka eller rättare sagt inte orka, så verkar det som att jag har lätt för att komma på idéer i största välmening, men sedan tar kraften slut och med den också mitt projekt. Ett av de här projekten som jag entusiastiskt startade upp var att bli God man för ett ensamkommande flyktingbarn. Jag ordnade en del praktiska saker som intyg med underskrifter, vilka behövdes för att söka till utbildningen. Jag hade inte ens några betänkligheter mot att jag skulle få betala utbildningen själv. Men innan jag hann skicka in ansökan så var energin slut. Vad var det som dränerade energin? En mycket bra fråga. Jag tror att det var dels rädslan hos en del av min omgivning, som grundades i negativ nyhetsrapportering och dels tror jag att det var väntetiden till dess att utbildningen skulle starta, som låg på runt ett halvår framåt i tiden.

En annan sak som jag har funderat över, som också skulle ha kunnat bli ett projekt men där jag hade svårt att hitta var jag skulle börja nysta, är att hitta en mer permanent lösning på tiggarnas inkomster, eftersom jag är övertygad om att det borde finnas en lösning. Anledningen till att jag tror det, beror på att vi alla, oavsett etnisk och genetiskt bakgrund har en talang och egenskaper som kan användas på ett positivt sätt. Det är en frågeställning som jag från och till har funderat på men inte har hittat något svar på. Kanske för att det inte finns något svar på den frågan eller kanske för att jag inte har orkat funderat klart på frågan, eftersom den är ganska omfattande. Men jag tänker att det borde finnas en lösning på hjälp till självhjälp, för att komma ur tiggandet. Sett utifrån och utan att ha insikt i deras situation, så tänker jag att det kanske inte är deras första alternativ till en inkomst. Nu är det här i och för sig sett ur mitt perspektiv.

Vid vårt besök i Rom i månadsskiftet april – maj så lade jag märke till att där fanns betydligt färre tiggare än i Sverige. Men utanför en basilika satt en tjej som var gravid och tiggde. Den första tanken som kom upp var, varför skaffar hon barn när hon har fullt upp med att försöka klara av sin egen vardag och liv? Nu vet jag inte om hon var gravid eller hade en kudde under, men det såg väldigt naturligt ut, så jag antar att hon var gravid.

Min nästa tanke som dök upp var, men vem är jag till att göra den bedömningen? Hon har ju samma fysiska behov som alla andra människor, men kanske med lite sämre ekonomi. Hur kan jag ta mig friheten till att bestämma vem som ska ha barn eller inte? Då skulle jag lika gärna kunna säga att den eller den inte heller borde skaffa barn eftersom de har en udda syn på livet, eller en dålig moral eller etik i förhållande till min egen. Vad är det då som säger att jag skulle vara så perfekt att jag skulle kunna utgöra en norm eller standard? Dessutom skulle jag inte tycka att det skulle vara intressant att umgås med flera vänner som var precis som jag, det hade blivit tråkigt. En styrning skulle innebära att vi hamnade i en situation av kontroll på lämpligheten hos blivande föräldrar. Det skulle t.o.m. kunna gå så långt att vissa föräldrars gener premieras före andras. Skulle vi till det också kräva att blivande föräldrar skulle genomgå ett lämplighetstest inklusive terapi för att inte överföra flera generationers dåliga beteenden till nästa generation? Det fungerar inte att gå in och styra på det sättet. I samma stund som den typen av styrning tar form, har mångfalden utplånats. Men också en annan vinkling och det är vem ska ta besluten om vilka egenskaper och värderingar som ska premieras? En sådan styrning börjar mer och mer likna det projekt som nazisterna drev i form av lebensborn.

Vad kom jag fram till och vilken slutsats drar jag efter de här funderingarna? Vi behöver stötta människors positiva egenskaper, talanger och idéer för det är att stötta och främja mångfalden.

Advertisements

Egoist som inte orkar?

I vissa perioder kan jag känna att det är en påfrestning när någon vill prata med mig oavsett om det är i telefon, på gymmet eller jobbet. Det kan vara en vän som bara vill prata lite för skoj skull eller som behöver stöd. När jag inte orkar att samtala, så känner jag mig snål mot vännen och ofokuserad och disträ mot andra. Känslan av att vara snål grundar sig, med stor sannolikhet i mina förväntningar som jag har på mig själv, i mitt bemötande mot vännen samt min frånvaro av engagemang i samtalet. En del av känslorna beror på, att jag oftast är urkass på att själv höra av mig och då vill jag försöka att verka välkomnande i samtalet eftersom jag trots allt tycker att det är roligt att vänner hör av sig, även om det inte verkar låta så i den här beskrivningen. Men efteråt kan jag ändå känna mig mer trött än innan och i vissa fall helt slut. Då behöver det inte ens ha varit ett jobbigt samtal, men påfrestningen har varit i att lyssna, förstå och ge respons. (Det finns också perioder när samma samtal livar upp och ger mer energi än innan). Ibland tänker jag att det som är jobbigt med att prata i telefon är att jag inte kan se mimiken hos den jag pratar med och därför blir den typen av samtal jobbigare än samtal med en fysisk närvarande person.

Parallellt finns också en känsla av att jag behöver respektera mig och inte slå knut på mig själv. Jag har också funderat på om det finns något som jag skulle kunna ta bort, för att ha kraft över till att umgås med vänner. Men det kan också vara ett behov hos mig, av att ha en balans mellan egentid och social tid. När egentiden blir för liten, så tror jag att det dränerar mig mer på energi än vad jag har tillgång till.

Men visst finns det perioder där många aktiviteter samlas och andra perioder där det är mindre av dem, vilket självklart också påverkar energinivån.

Var går gränsen mellan att ha för mycket i sitt liv och att vara egoist? Generellt sett, så känns ordet egoist som ett negativt laddat ord. Men ur ett större perspektiv så skulle jag vilja säga att ordet har positiva effekter. Som exempel kan nämnas instruktionen för användningen av syrgasmaskerna på planet, när man flyger. “Ta först på dig din egen mask innan du hjälper de som sitter bredvid”. Det är ju logiskt på sätt och vis eftersom det är svårt att hjälpa någon om man inte kan andas själv.

Men var går gränsen? Kanske kan gränsen uttryckas som en effekt av en obalans, men jag skulle inte vilja påstå att obalansen i sig är egoistisk. Obalansen blir egoistisk först när jag agerar utifrån ett självcentrerat perspektiv, där självcentreringen skapar ett utnyttjande av vännen.

Jag har också funderat på att jag kanske borde säga stopp så att det inte finns något alls i mitt liv, så att jag orkar bry mig om andra? För att på så sätt få omtanken att känns mindre belastande? Men om jag skulle ta bort allt utom vänner, så kan det finnas en risk att jag upplever mitt liv som tråkigt och att jag blir apatisk. Då kommer jag att ta bort även de roliga delarna och det som jag brinner för, även om det slukar energi, så ger det tillbaka energi men skulle det tas bort, då blir det inte mycket liv kvar.

Frågan är, hur ser det ut när det finns en balans? För jag antar att när det finns en balans, så finns det också en ork till både vänner, vila och roliga aktiviteter, eller?

Jag har också ställt mig frågan om att jag kanske är en introvert människa som uppskattar att ha vänner men inte så ofta. Men hur ser balansen ut i mitt liv för att det ska bli energigivande och jag inte ska känna mig som en egoist?

Ett tips som jag kommer på nu när jag skriver, fick jag på en föreläsning om stress i V. Frölunda, vilken går ut på att betrakta de olika delarna i sitt liv som olika stora stenar. Där mitt liv symboliseras av ett högt glas. Livet /glaset fyller jag med olika innehåll, en del är viktiga medan andra är mindre viktiga. Därför måste jag börja med att fylla glaset med det som är viktigast och det är de största stenarna. De symboliseras av det som är det absolut nödvändiga för mig att fungera som människa, vilket är olika från person till person. Jag fyller glaset med stenarna tills inga fler får plats. Efter det fyller jag på med grus och det är sådant som är viktigt, men inte absolut nödvändigt. Gruset fylls också på till dess att glaset är fullt och det är inga problem eftersom det finns mellanrum mellan de stora stenarna. Till sist fyller jag på med sand till dess att glaset är fullt. Sanden symboliseras av det som inte är viktigt, men kanske har ett värdeskapande eller så är det sådant som jag tror att jag behöver, men om saken skulle ställas på sin spets så inser jag att det är sådant som jag också kan vara utan. Vad är poängen med det här? Jo, det är att det är omöjligt att fylla glaset i omvänd ordning, d.v.s att börja med samma mängd sand, för att fortsätta med samma mängd grus och till sist lägga i samma mängd stora stenar. Det innebär att det är viktigt att göra en prioritering och att göra rätt prioritering för att allt ska få plats i glaset som är mitt liv. Det kanske är här som jag har missat i min prioritering? Jag kanske har för många saker som har påkallat min uppmärksamhet. Jag skulle behöva gå igenom delarna av mitt liv bit för bit och göra en utvärdering av varje bit, för att sedan definiera in dem i rätt stenstorlek.

Ungdomlighet

När jag ser reklam på olika ställen, slås jag ofta av att reklamen är mer eller mindre baserat på ett ungt utseende, som en önskan att vrida tillbaka tiden med hjälp av antirynkkräm eller bantning. Även annan reklam, som i sig inte propagerar för ungdomlighet, verkar ha ett indirekt budskap som associerar till ungdomlighet. Varför finns den här fokuseringen på att se ung ut eller försöka bibehålla sitt utseende så som det såg ut för några, eller flera år sedan? Eller är det kanske inte viktigt, men vi tror att det är viktigt p.g.a reklamens direkta eller indirekta budskap, vilken kanske har utsatt oss för en slags hjärntvätt? Var livet verkligen så mycket bättre när vi var yngre än vad det är idag, så att vi vill ha tillbaka den tiden? Jag känner mig i alla fall stabilare och mer bekväm med mig själv nu, än vad jag gjorde i tonåren, så jag är nöjd med att ha blivit äldre.

Finns det en anledning till att vi väldigt sällan ser gamla eller tjocka människor i reklam? I samband med det, varför finns det en känsla av en frånvarande uppskattning till de som är äldre och visare?

Jag tror att ett ungt utseende i reklam eller generellt, signalerar något som vi undermedvetet anser som positivt. Även om det inte är ett aktivt val av oss själva men p.g.a den positiva känslan som vi associerar ungdomlighet till, så strävar vi mot det, utan att direkt veta varför? Det som kan associeras som positivt med ungdom kan vara vitalitet, fritt tänkande, något oförstört, pigghet eller styrka. De negativa sidorna, som osäkerhet, ackne och behov av att smälta in i gruppen bortser vi från eller har förträngt.

Jag upplever också att reklamen signalerar ett budskap som generellt sätt säger att en lyckad person är förknippat med ett välbevarat utseende som inte har åldrats eller som har råd att hålla sig ung med diverse hjälpmedel alternativt som är ung på riktigt, och därmed görs tolkningen att den personen har gjort en kometkarriär.

Varför är det viktigt att vara lyckad i form av en bra karriär i så fall? Det är ju en faktor som inte spelar någon som helst roll för hur en person är, precis som ungdomlighet och ändå skapas tolkningar i både reklamen och av samhället att det är “viktigt”. Grunden till den tolkningen tror jag delvis beror på samhället, eftersom personer med arbete inte belastar samhället. Om du därtill gör karriär och får snuskigt bra betalt, så innebär det att samhället får in mer skattepengar. Men det saknas fortfarande ett fokus på hur man är eller hur man ska utvecklas för att bli ett med sig själv, som en osplittrad helhet. Kan den avsaknaden bero på att få människor vet hur man blir ett med sig själv och vet hur man undviker en alienering?

Vilken förmåga har vi att motstå reklamens budskap eller propaganda i någon form? Den är ganska liten och därför kommer reklamens budskap på ett eller annat sätt, alltid att påverka oss och i värsta fall, få oss att agera utifrån en undermedveten påverkan, d.v.s. vi agerar och tror att vi tar medvetna beslut, vilka egentligen är styrda. I praktiken innebär det att jag inte agerar eller beslutar utifrån det som är bäst för mig eller mina behov, utan jag agerar utifrån vad jag tror är egna behov och beslut.

En annan vinkling av ungdomligt utseende kan vara ett sätt att få minskade krav på sig? Det är inte en helt otänkbar tanke, då vi ställer mindre krav eller andra krav på en 20-åring jämfört med en 50-åring. Vi upplever kanske att det finns tillräckligt med krav i våra liv och orkar inte med mer krav? Att se ung ut kan vara ett enkelt sätt att flyga under radarn och kan kanske ge oss möjlighet till att kunna undvika krav? Med tanke på de medvetna och omedvetna krav som finns, så är det här kanske en rimlig anledning.

Ytterligare en sak med ungdomligt utseende är att det krävs inte så mycket utåtriktad engagemang. Som till exempel när jag kom till ett nytt arbete efter att jag hade slutat skolan, så var det betydligt fler av de nya kollegorna som tog kontakt med mig, men när man blir äldre och börjar på ett nytt arbete, då behöver man själv, i mycket större utsträckning engagera sig i att ta de nya sociala kontakterna. Det innebär att man kommer till en gräns i sitt liv när människor inte automatiskt tar kontakt på samma sätt som när man var ung. Exakt var den gränsen går åldersmässigt är svårt att säga, då det även kan ha med attityd att göra, eller att vi utvecklas till att bli mer rigida i vår framtoning ju äldre vi blir, vilket kan verka avskräckande.

Åldrande, som på något sätt blir motsatsen till ungdomlighet, är ur mitt perspektiv, att jag ges möjlighet till att ägna mig åt det som jag anser vara viktigt för mig själv och jag lägger mindre vikt vid vad som borde göras eller inte göras utifrån andras åsikter. Det innebär inte att jag inte bryr mig, utan som sagt var, jag ägnar mig åt det som känns som mest meningsfullt för mig, vilket skapar en frihet.

Fr. förkyld t. likbil

I veckan var jag förkyld och hade ont i kroppen, liksom lite öm och frusen. Morgonen började med att jag kände en total matthet och frös. Bristen på energi gjorde att jag stannade hemma och sjukskrev mig. Tröttheten var så stor att jag nästan omgående somnade när jag försökte läsa en bok. Natten med sin bristande sömn p.g.a hosta och täppthet underlättade helt klart inte på vakenheten. Så jag lade mig och slappade i soffan och tände en brasa för att öka på värmespridningen och fick det riktigt skönt.

Jag hade dagen innan fått tips av en kollega att se Roslings värld. Jag letade upp det programmet och messade samtidigt en kompis att jag inte kunde hälsa på henne och grannen att jag inte orkade träna. Mitt i programmet, som för övrigt var väldigt intressant och sevärt, får jag ett sms från en av mina kusiner som undrade om jag var hemma. Jag skrev att jag var det, men att han fick hälsa på, på egen risk p.g.a förkylningen. Han lät sig inte avskräckas av en liten förkylning och tittade förbi med en lunchlåda som han åt, under tiden som jag tog mig en kopp te och vi småpratade om allt möjligt som hade hänt sedan sist vi sågs.

Eftersom han inte hade varit och hälsat på sedan farmor, eller hans mormor, flyttade så gick vi igenom rum för rum, på en liten guidad tur. När han fick se en bänkskiva i sten, lägger han båda händerna på stenskivan och håller händerna på ett sådant sätt att det ser ut som att han ömt försöker absorbera skivan. Han säger ungefär så här, jag tycker om sten, jag jobbar med sten, gravstenar.

Vilket osökt för oss in på anledningen till att han var i närheten, som var en begravning han hade hållit i kyrkan här, tillsammans med den avlidnes vänner, som bor här. Sedan skulle den döde begravas i Jönköpingstrakten, tror att det fanns en familjegrav där, varför kusinen hade med sig tjänstebilen.

När kusinen hade åkt fick jag ett mess från grannen högre upp på gatan, “Var det en begravningsbil hos er förut?” Jag skrev tillbaka att det stämde och att jag kände mig krasslig under dagen men att det allvarliga hade gått över. Grannen: “Ja asså de kändes som ett snabbt förlopp där. Vanligtvis brukar de komma ambulans först….” Jag: “Det här är ett effektivt sätt att korta sina ledtiderna.” Grannen: “Hahah ja fruktansvärt effektivt. Bårhuset direkt!” Den här grannen tog det hela med lite humor.

Dottern till grannen tvärsöver vägen hade börjat storgråta för hon trodde att någon av oss befann sig i bilen i ett kallt och stelt tillstånd.

L pratade lite med grannen längre ner på gatan som var väldigt upprörd över att en hare hade gnagt av barken på hans päronträd. Så när grannen tvärsöver gatan, pappan till den gråtande dottern, kommer ut, hör han bara slutet av det som den upprörda grannen med päronträdet säger: Nu kommer den att dööö. Varpå han frågar vem har dött? Mitt päronträd. Men päronträd körs väl inte i en likbil? Nu är förvirringen total, för grannen tvärsöver gatan, inget stämmer med hans logik, till dess att L förklarat sammanhanget.

Tänk att ett släktbesök kunde sätta igång en så stor process i grannskapet, men som min kusin sade om sin passagerare: Den här typen är ganska tacksamma, de gnäller aldrig på körningen.

Ondska

Under de 3-4 åren som jag var utsatt för mobbning mådde jag otroligt dåligt. Så här i efterhand ser det ut som att jag genomgick en slags personlighetsförändring till det sämre. En förändring som nu har gått tillbaka till den jag var innan och lite bättre och när jag menar lite bättre så gäller det min egen stabiltet och självkännedom som har blivit bättre. Under mobbningstiden försökte jag finna små guldkorn i vardagen, för att på något sätt överleva, vilket inte var så lätt. Men guldkornen som jag hittade var nya ord som mina dåvarande kollegor hittade på. Eller egentligen kanske de inte hittade på de nya orden, men de hade ett uttal på vissa ord som jag tyckte var roande.
Härarki – uttalet av hierarki.
Hillberries – det här uttalet kanske inte är så lätt att komma underfund med vad det är, om man inte hör det i sitt sammanhang. Uttalet härrör sig från hillbillies, vilket kan översättas till lantisar. Det har alltså inget att göra med varken bär eller kullar.
Abulans – här är m:et i ambulans uteslutet vilket ger en ny upplevelse av ordet.
Walking class hero – ett citat från John Lennon, där a working class hero kanske är lite mer bekant. Det intressanta med diskussionerna kring den här sångtexten är att vi hade lite olika åsikter om dess innehåll. Mina dåvarande kollegor ansåg att sångtexten var en hyllning till arbetarklassen. Jag kände att det var tvärtom, särskilt med tanke på strofen “they hate you if you’re cleaver and they despise a fool”, vilket jag tycker signalerar, om du avviker från mängden så är du rökt. Men som sagt ingen av oss är engelsktalande.
Klyven – det här kanske egentligen är en smart kombination av att vara kluven och att klyva.
Ettera – ordet används i ungefär samma sammanhang som orden antingen eller endera.
Hjärtinfrakt – man kan tro att hjärtan ska fraktas, men egentligen är det hjärtinfarkt.
Nu är råget måttat – en kul variant av nu är måttet rågat.

I en diskussion med mamma om de här orden, så menade hon att många av uttalen faktiskt skulle kunna vara dialektala. Så kanske det är också, men mest tror jag att hennes kommentar grundar sig i att hon gärna tror gott om andra. Det här var egentligen ingen språkvetenskap, utan bara ett försök till överlevnad under den perioden.

På vilket sätt hjälpte det här? Kanske var det ett sätt att hitta en svaghet hos en grupp människor som vände sig mot mig på ett elakt sätt. Ett sätt att se en möjlighet till försvar och kunna freda sig om det skulle bli om möjligt ännu mer outhärdligt, ett ess i rockärmen som aldrig användes.

I min värld förvandlades de här människorna från att vara trevliga kollegor till att bli onda varelser. Varelser som jag inte trodde kunde existera i min närvaro. De förvandlades till den typen av onda personer som man hör talas om och som alltid finns någon annanstans. Att jag upplever de här personerna som onda beror på att det var ett utstuderat och målmedvetet agerande med en egen vinning och exkludering som syfte.

Hannah Arendts definition av ondska baseras utifrån de dagarna när hon satt i Israel och lyssnade till förhöret av Adolf Eichmann, i början av 60-talet. Hon menar bl.a. att ondska varken är demonisk eller beror på illvilja. Radikal ondska för ondskans egen skull finns inte – bara självisk ondska finns. Det tycker jag stämmer bra in på min erfarenhet, där den drivande personen drevs av att styra andra. När någon inte längre gick att styra så mobbades den, till dess att konkurrensen av den personen var frånvarande. Det här blir sällan synligt eller man blir tyvärr inte medveten om det förrän man själv drabbas och jag var den 3:e personen som utsattes. Så här i backspegeln utkristalliseras ett mönster.

Kan det finnas något positivt med ondska? Är ondska till för att kunna hjälpa oss att bygga upp ett konsekvenstänk? Eller är det ett desperat behov av att hitta en mening med en tuff period?

Hannah Arendt menar också att ondskan undviker tänkande och döljer sig bakom klichéer. Här kan jag också hålla med, för det var ingen som verkade tänka eller reflektera över om det som sades var sant trots att vi hade arbetat ihop i flera år innan mobbningen drogs igång. Konsekvensen av att använda klichéer och undvika tänkande innebär också att de människorna som är allra ondast är de som varken tänker, ifrågasätter eller de som utför beslut och skyller på överordnad, för att slippa ta ett eget ansvar samt de som accepterar allt som sägs utan reflektion.

En annan intressant vinkling som Hannah Arendt har om ondskan är att den är ideologisk och att satan är idealist. Varför är det intressant? För det innebär att människor som är starkt uppfyllda av en ideologi ofta anser sig ha rätt och är beredda att gå ganska långt för att införa sina tankar och idéer. Oftast är de så begeistrade att de har svårt att ta in annan information eller att känna empati för andra som inte ingår i ideologin.

Det som Hannah Arendt kallar för den banala ondskan är den perfekta strategin för ondskan att etablera sig. Strategin behöver personer som är villiga att göra som ledaren säger, vilket oftast fungerar bra om ledaren tar på sig ansvaret för det som ska göras. Det ansvaret röjer oftast väg till att saken blir gjord och att agerandet inte ifrågasätts.

Nattljud

Ibland händer det att jag vaknar på natten. Jag vet inte varför jag vaknar alla gånger. Vakentiden på natten skiljer sig åt från vakentiden på dagen, vilket i och för sig är naturligt då de flesta sover på natten. Ibland ligger jag och lyssnar på nattljuden och jag känner en slags harmoni i att det bara är jag som är vaken i hela världen, vilket naturligtvis inte är sant, men känslan är så. Den känslan är stor och fri på något sätt. Kanske beror den känslan av att det inte är så många andra som inkräktar på min nattvakna tid.

Vad är karaktäristisk för nattljud? Först och främst skulle jag vilja säga tystnaden, den underbara omslutande tystnaden. Men efter att ha varit vaken en liten stund och lyssnat, så märker jag att det är inte en kompakt tystnad, utan en lugn tystnad, med små ljud som oftast drunknar i dagens lite högre ljudnivå.

Ibland kan hjärnan gå i spinn och börja fundera på olika saker. Det behöver inte vara jobbiga tankar, men det är ändå svårt att få stopp på hjärnans associationer, för att kunna få hela kroppen att varva ner och slappna av så mycket så att det går att somna om. För att kunna fokusera tankarna på att sova, brukar jag tänka på andningen. Jag skapar en medvetenhet om hur jag andas och utifrån det, så tar jag medvetet djupare och långsammare andetag, vilket för min del har en sövande effekt.

Under sommaren kan jag höra glada människor som är på väg hem från en sen fest, det är nog det vanligaste ljudet. De andra årstiderna är generellt tystare. Vintern kan bidra med ljud från snöröjning av gatorna, men har det snöat så är övriga ljud ganska dämpade från utsidan. På insidan kan det under vintern höras ett slags sus när temperaturen faller. Suset kommer från elementen, när värmesystemet får en indikation om att befintlig uppvärmning inte är tillräcklig i förhållande till utomhustemperaturen och behöver ökas på.

Ljudet av blodomloppet hörs som ett stilla vinande och bredvid hörs andningen av en tungt sovande människa. Den tunga andningen kan ibland brytas av, med en snarkning, vilken brukar avslutas efter en lätt knuff i sidan.

Om jag är vaken sent på natten eller om det är bättre att uttrycka det som extremt tidigt på morgonen, så hörs knastret från tidningsbudets däck när de möter asfalten men också när däcken lämnar asfalten. Härefter kommer ljudet av en dov duns när tidningen landar på botten av brevlådan. Det här brukar avlösas av fågelkvitter som avslutar natten och välkomnar morgonen.

Påsk

I Partille Tidning torsdag den 29 mars, svarar prästen Elin Lycklund på 5 snabba frågor om påsken. Den femte och sista frågan tycker jag är intressant. “Varför är påsken viktig för människor idag?” På den frågan svarar hon bland annat följande; “Påsken handlar om de stora livsfrågorna. Vad är död, vad är liv, vad är jag villig att offra för kärleken?”

Jag tror att det är just de frågorna som är viktiga för mig att besvara, för att få en rimlig distans till livet. När jag börjar fundera på den här typen av frågor känns det svindlande, som att jag tappar fotfästet. Det blir så stort att jag har svårt att veta var jag ska börja i min definition av liv, död och kärlek. Därför tror jag att det är bra att börja i en mindre skala, för att sedan översätta den definitionen till det större perspektivet.

När jag funderar på de stora frågorna, så får jag ett bra perspektiv till mitt eget liv. Oavsett vad jag kommer fram till för svar på de stora frågorna, så är det trots allt perspektivet som är det viktigaste. Perspektivet skapar en sund distans till det jag uppfattar som viktigt och ger mig en möjlighet till att fatta sunda beslut. Här blir de små sakerna som gnager plötsligt oväsentliga och lätta att sortera bort.

Men vad är död? Är det när hjärtat stannar och pulsens slag sinat ut? Eller när hjärnan har dött och jag inte kan formulera en tanke? Eller är det när jag har tappat lusten till allt och blivit apatisk?

Är liv, dödens motsats? Som elektroner och positroner som kompletterar varandra och skapar ett neutralt läge, men vad kallas motsvarande neutrala läge som omfattar hela cirkeln av liv och död? Är liv positivt och död negativt? Nej, jag tycker att det finns alltför många nyanser för att se död och liv i så svartvita kontraster. Vad är liv? Är det när jag är kreativ? Eller är det när, det jag gör, bär frukt? Är överlevnad, det som ligger mellan död och liv, när jag lever men inte mycket mer än så.

Årstidernas skiftningar visualiserar livet och döden på ett fantastisk sätt. Det är som en cirkel som börjar med att livet föds på våren, blommar upp på sommaren, bryts ner på hösten och dör eller ligger i dvala under vintern. Livet rör sig i en cirkelform som byggs på varje år som en spiral. Men om döden ingår i årets helhet, så innebär det att den kommer att bli toppen på spiralen. Skulle jag kunna se döden som julstjärnan i granen eller som spiran på tornet? Så att döden blir sammanfattningen av den enskildes liv?

Vad är jag villig att offra för kärleken? Jag vet inte och kanske beror det på att jag aldrig har ställts inför ett val eller varit tvungen att välja. Skulle jag kunna dö för någon annan? En otroligt svår fråga, särskilt då jag bara har ett liv som jag inte kan få tillbaka. Ska jag svara ärligt så tror jag inte att jag skulle kunna göra det. Men om jag skulle vara tvungen att välja i en kritisk situation, så kanske jag skulle göra en omvärdering. Men att ha en så osjälvisk kärlek till någon att jag skulle dö för en annan är så stort att det känns ofattbart. Så stort att det är svårt att ta in varken på ett intellektuellt eller känslomässigt vis.

Däremot upplever jag det som att kärleken skapar en meningsfullhet i livet. Det jag gör får en mening med kärlek. När kärleken försvinner eller dör ut, dör även glädjen och syftet med det jag gör.