Gråsparvar, måsar och andra hungriga 

Jag fick en obehaglig känsla när vi i somras var inne i stan på ett arrangemang och där någon står och tittar på mig när jag äter. Det är svårt att definiera exakt vilken känsla och vad den känslan grundar sig i, men den är inte bekväm. 

En sak som ger mig en obekväm känsla är att vara iakttagen, jag uppskattar oerhört mycket att få flyga under radarn, men en annan sak är att det skapar en vi och dom känsla, när nån fixerar blicken antingen på maten jag äter eller på pantburken som jag dricker ur för att få panten. Det skapar ingen gemensamhet utan snarare en segregation, de som äter och de som vill äta. Samma känsla skapades även inför mannen som åt upp resterna av en langos från två tjejer, som i och för sig, var klara. Ett sådant beteende skulle kanske inte uppskattas, men det skulle kännas mindre obekvämt om det var en fiskmås eller gråsparv som gjorde det. Varför är det  olustigt när en människa beter sig som en fågel?

Är det, för att det är ovant? Ja, jag tror att det kan vara en del av det, men inte hela sanningen.

Skapar de som tittar, en hotbild mot mig, i och med att de, kanske i ren desperation, går utanför det som anses vara acceptabelt och inte anpassar sig till vårt samhälle och de beteendekoder som är knutna till det samhället? Det behöver inte bero på att de inte vill vara delaktiga i samhället, det kan också vara, vilket jag antar, bero på att de inte har råd att vara delaktiga i samhället. Kan man klandra någon som inte har råd? Nej, det kan man inte, men oavsett anledning till utanförskapet så är deras agerande annorlunda och det som är annorlunda skrämmer. Det skrämmer för att det inte följer den mall som vi kan hantera, vilket också skapar en känsla av att de är gränslösa. 

Eller, som ett ytterligare alternativ, är den obekväma känslan som jag får, ett dåligt samvete över att få vara lyckligt lottad och ha det bra?
Behöver jag ha dåligt samvete för att nån annan har det sämre? Det kommer alltid att finnas människor som har det både bättre och sämre än vad jag har det. Varför kan jag inte bara känna mig tacksam över att få vara lyckligt lottad? Det kanske kan beror på att jag vet hur bra de skulle kunna ha det och det är det som skaver i mitt samvete, kanske helt i onödan? För de kanske aldrig har haft det så bra som nu? Vad är det som säger att de, trots allt, kanske är nöjda med sin situation, som den är, jämfört med hur den skulle kunna ha varit? 

Vad grundar sig, mina känslor i? Att jag utgår från mig själv, vilket är helt naturligt. Jag är den enda person som jag har möjlighet att utgå från, när jag ska försöka att skapa mig en uppfattning om min omvärld. Det är inte alltid det blir en rätt bedömning, men bedömningsförmågan är något som jag måste öva på, för att hitta en så objektiv syn på min omgivning som är möjligt. 

Jag behöver kunna tolka min omgivning utifrån vad den är, inte utifrån vad jag tror att den är 

Advertisements