Bemötande 

Jag fortsätter på temat från förra veckans blogginlägg, om Mikael Andersson’s bok. Dels för hans mycket intressanta tankar och dels för att han har satt ord på mina egna tankar som jag själv inte har hittat rätt formulering på förrän jag läste hans bok. Han tar bl.a upp hur mycket min egen syn på mig själv präglar hur andra ser på mig. Det spelar även en stor roll för hur deras bemötande är mot mig. Det blev en aha-upplevelse att jag själv har så stor möjlighet till att påverka den situationen jag befinner mig i och hur jag blir bemött. 

Det finns bl.a två exempel som jag har upplevt själv. Där jag befann mig på kalas vid två olika tillfällen men på samma adress och med samma människor inblandade. Jag hade olika känslor innan jag klev in i sammanhangen och det blev en stor skillnad, beronde på mig. 

I den nyaste händelsen var tant röd på besök, vilket alltid skapar en stark olustkänsla hos mig. Att ta med den olustkänslan till ett kalas, gör mig stel som en pinne och med en stram eller sval attityd. Jag inbjuder inte till kramar eller avslappnade samtal. Då är det inte så konstigt att min framtoning skapar distans och en krystad konversation med de andra som är med och firar. 

Kalaset året innan var helt annorlunda. Visserligen var jag ganska trött innan vi åkte och tog därför en kopp kaffe. Kaffe har en mycket stark effekt på mig, då jag otroligt sällan dricker kaffe. Effekten på mig blev att jag hamnade i ett mycket uppspelat tillstånd. Jag pratade mycket och obehindrat. Det skapade lättsamma och roliga samtal med mycket skratt. 

Efter att ha funderat lite över bemötande, har jag märkt att effekten är väldigt tydlig när jag träffar nya människor. När jag känner mig trygg i mig själv och avslappnad, så tycker jag att det är otroligt roligt och spännande med nya kontakter. Jämfört med när jag känner mig osäker, trött och spänd, då blir mina möten med andra människor mest en belastning för mig och med stor sannolikhet är det ömsesidigt. Jag tror att både de positiva och negativa signalerna är ömsesidiga, vilket kan vara bra att ha med sig in i mötet. 

Det Mikael beskriver på ett mycket bra sätt på sidan 250 i boken “Armlös, benlös men inte hopplös”, är just hur mitt bemötande spelar en ganska stor roll i min relation till andra människor. Jag har ibland gjort reflektioner av olika sammanhang där jag har funderat över varför det har varit så olika känslor över sammanhangen, trots att det har varit samma typ av människor med, men när jag läste citatet nedan så förstår jag till stor del varför.

Jag tror att människors syn på mig är beroende av hur jag ser på mig själv. Min egen självbild och det jag utstrålar har stor betydelse för min omgivnings sätt att betrakta mig och min situation. Vilket i samma stund påverkar deras bemötande av mig. När jag inte var tillfreds med mig själv som person och skämdes för min funktionsnedsättning,  min kropp, ja allt som var förknippat med mig, då var det sådana signaler jag sände ut till omgivningen. Min egen osäkerhet smittade av sig på människor som mötte mig och det underlättade ju inte för någon av oss. Då är det enkelt att hänvisa till människors fördomar och bristande kunskap som skäl till att de bemöter mig fel. Men jag tror att det många gånger handlar om mig själv, hur jag mår och vad jag utstrålar.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s