Fördömande 

I blogginlägget “Stöld, beror på orsak?”, så har de som blivit bestulna en förutfattad åsikt om vad det är för person som har stulit bl.a trollet Ida. I sin åsikt tar de varken med att någon råkade få med sig trollet eller att någon tyckte att det var fult och försökte göra naturen till en vackrare plats genom att ta bort trollet. De förutsätter både, att de är offer för en girig omständighet och att alla andra tycker att trollen är lika fina som de tycker och dömer hårt utan att veta anledningen till Ida’s försvinnande. 

I samband med t.ex Idas försvinnande, skulle man kunna tänka sig att domen som önskas skulle vara förenad med hämnd? Den som har gjort fel ska inte kunna komma undan med det, utan att ha sonat sitt “brott”, rättvisa måste skipas och det ska svida för den som har utfört “brottet”. En rättvis dom måste dömas, men om vi inte har alla fakta i målet, så finns det en stor risk att vi dömer fel. Vi kanske i det fallet kommer att döma orättvist, p.g.a att vi saknar viktig information, men den delen finns sällan med i beräkningen. Oftast, inte alltid, så har vi ett egoperspektiv, vilket gör att de domar vi dömer andra med, sällan blir rätt, utan till vår egen fördel, utan att vi för den skull förtjänar den fördelen. På något sätt så tycker vi att det är som mest rättvist när det finns en liten vinstmarginal till vår fördel och inte när det är helt lika. När det gäller rättvisa, är ett straff ett alternativ till förlåt? Skulle jag be om förlåtelse, så är det inte tillräckligt för det svider inte lika ordentligt som ett “straff”, eller? 

Varför har vi lätt för att döma andra och även oss själva? Vad är det som triggar igång ett behov hos oss att utdela domar? Får det oss att må bra, även om vi långt ifrån har all information om vad som har hänt? Någonstans verkar det finnas ett behov av att döma och skapa rättvisa, trots att vi inte har tillgång till all information. Vad beror det på att vi inte kan slappna av och låta saken eller orättvisan bero och överlämna domen till Gud? Är vi rädda för att ingen kommer att stå upp för det som är rätt i våra ögon och att det skapas en anarki om inte vi tar ett eget initiativ? Eller tror vi att en eventuell Gud inte ser eller hinner för att vi utgår från vår egen kapacitet och om Gud finns så borde Gud omgående skicka ner en blixt på den som gör något dumt, för att den ska minsann veta att det var dumt gjort, eller? Vår dom speglar kanske egentligen våra egna rädslor och den jag är som person mer än vad kritiken gör som är riktad mot den som blir dömd. När vi dömer, skapar det egentligen bara en temporär nöjdhet. För att uppnå en varaktig nöjdhet behöver vi släppa greppet om orättvisan, acceptera ett förlåt och gå vidare, för att inte hamna i ett ältande och i värsta fall en bitterhet. (Bitterhet gör ingen människa vacker). 

Men vi dömer även oss själva och den domen kan också vara ganska hård. Är det för att vi jämför oss med alla andra? Eller för att vi vet vilken kapacitet vi har, eller ännu värre vad vi önskade att vi hade? När det gäller vår egen kapacitet, så skulle vi må bättre av att kunna slappna av och tagga ner lite och se saken utifrån ett större perspektiv. När det gäller jämförandet så är det på förhand dömt till att misslyckas, av bl.a tidsmässiga skäl, då jag inte kommer att hinna göra något annat om jag ska hinna jämföra mig med resten av jordens dryga 7 miljarder invånare. Att jämföra någon som har en enastående unikitet med en annan unik person är också dömt att misslyckas, för vad kan jämföra? Finns det någon vinst med det? Nej, egentligen är det bara ett resursslöseri. 

Jag tror att domar får oss att temporärt må bra, det är därför vi är frikostiga med dem. Särskilt i de situationer där vi har som minst fakta och mest förutfattade meningar. Det får oss, både att känna att livet är rättvist, det går inte att bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser och kan skapa en “trygghet” när vi inte förstår det som är främmande. “Tryggheten” blir kanske tydligast när flera personer ansluter till en dom eller förutfattad åsikt. Men det skapas också en präktighet, där jag utdelar första pris till mig själv, av mig, för gott uppträdande. Jämfört med den som får skulden så är jag enormt mycket bättre, vilket också skapar en kortsiktig positiv känsla. Men vad är det som säger att mitt uppträdande är så mycket bättre än den som jag dömer? Inget och tyvärr behöver den egokänslan när jag dömer underhållas för att jag ska må bra, vilket lätt gör att jag hela tiden behöver klanka ner på andra för att kunna upprätthålla ett “välbefinnandet”. Det ger en kortsiktig vinst men en långsiktig nedbrytning. 

Eller, kan en annan orsak till att vi är fördömande vara att vi är så påverkade av mediabruset och av vår omgivning att vi i allt det här bruset har glömt bort vilka vi är? I bruset finns ingen plats för egna tankar till att göra en reflektion och med en bristande reflektion är vi så otroligt mycket lättare att påverka, eftersom vi tappar bort känslan av att vara jag. Där jag-känslan försvinner in i en grupp-känsla p.g.a allt brus av vad som borde eller måste göras. Att missa chansen eller möjligheten till att reflektera kan få ödesdigra konsekvenser. Bl.a eftersom jag dels tappar bort vem jag är och dels varför jag får den informationen som jag får och av vem. Att veta vem som informerar är viktigt för att kunna urskilja vad syftet är med informationen. Är syftet med informationen att gå någon annans vägar, eller att smutskasta en tredje part, eller skapa möjlighet till att styra någon eller bara ett sätt att få kontakt? Det är lätt hänt att snabbt fälla en dom på information som kanske inte har någon grund, men med reflektion av informationens givare och budskapet, så ökar möjligheterna till att kanske inte döma alls. 
Kan det finnas en bakomliggande anledning till att den situation eller det agerandet som vi dömer ser ut som den gör? Det är klart att det finns en anledning, men i vår begränsning kan vi bara se toppen av isberget. Det gör att vi antar en hel del, som inte är helt sant, för att kunna bilda oss en helhet, som innefattar även det vi inte ser eller vet. Vi dömer utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter, vilket gör att vi skapar en norm som utgår från oss själva och inte utifrån den som vi dömer. Med tanke på att vi alla är unika och har vitt spridda erfarenheter så blir vår dom oftast baserad på lite sanning och mycket antagande, vilket inte är rättvist mot den som blir dömd. Att reflektera över vad som händer och varför på ett objektivt sätt utan rädslor och därtill göra en korrekt bedömning är en större möjligt för den som är trygg i sig själv. 

Kan vi lära oss något av resonemanget om domar? Jo, att fälla domar, oavsett om det är över andra eller mig själv, så är det ingen bra långsiktig investering. Vi behöver inse att vi har olika förutsättningar och tillkortakommanden, även om det inte är inom samma områden. Vi behöver se oss själva och situationen vi befinner oss i, utifrån ett större perspektiv. Med distans blir synen och vår bedömning klarare. Vi behöver ha lite mer tolerans, generositet och barmhärtighet gentemot varandra och oss själva, då det skapar en harmonisk och mer vidsynt inställning. 

Avslutningsvis ett citat från nätet: Be kind for everyone you meet is fighting a hard battle. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s