Återträff 

Det är något speciellt med igenkänning. Särskilt i dess positiva form. Då är det precis som när man kommer till träningen och hälsar på alla de bekanta ansikten som man möter. Det märks genast när man byter dag, att det inte är så många som man känner igen och det är faktiskt inte lika roligt att träna de dagarna.               Eller när man kommer till jobbet på morgonen och ser den bekanta miljön, det egna skrivbordet och alla kollegor som säger godmorgon och ibland frågas det hur helgen har varit.                                         Eller när man börjar närma sig hemmet efter en resa och alla miljöerna börjar bli bekanta. Jag får en så stor trivselkänsla av det och förutsättningen för trivselkänslan är att det bekanta är positivt. Bekanta upplevelser som är negativa, som t.ex mobbning och liknande skapar snarare ångest än trivsel.

Återträffen var en liten pirrig historia. Särskilt som det var 30 år sedan sist. Vägbeskrivningen från tjejen som arrangerade det, gjorde inte saken bättre, genom att beskriva att huset låg i hennes morfars gamla fårhage. Jag lekte en gång hemma hos henne, när vi var små, men det kändes som att det var ungefär hundra år sedan och jag kom varken ihåg hennes morfar eller hans fårhagar. 

Är det vanligt att göra vägbeskrivningar på det sättet utanför stan? D.v.s att hänvisa till landmärken eller byggnader som “alla” känner till och att förutsättningen för att kunna hitta via vägbeskrivningen är att man har bott på det stället eller mycket nära i 10 år för att förstå den?

Efter ett tag fick jag en adress som jag kunde söka på och en beskrivning av huset som gult och det kändes som att läget var under kontroll. Vägen dit började bra, gatlyktornas sken lyste upp vägen och vi körde mot markören på kartan i mobilen. Det gick bra till dess att vi svängde av till den vägen som huset skulle ligga på. Här fanns inga gatlyktor och inga gatunummer heller vad vi kunde urskilja i mörkret. Vi kom fram till den plats som mobilen beskrev som slutdestination, men i mörkret gick det fortfarande inte att se varken gatunummer eller färg på huset. Det enda som talade för att det var rätt hus, var marshallerna utanför och efter kontroll visade det sig att jag var på rätt plats. 

Det var fantastiskt roligt att kliva in och se det ena bekanta ansiktet efter det andra. Helt plötsligt så omslöts jag av det positiva igenkännande och allt kändes bara så roligt. Jag var i ett sammanhang där jag kände igen människorna runt omkring mig och de kände igen mig, vilken mysig känsla att känna igen och att bli igenkänd. (Jag tror att det är lättare att känna igen tjejerna från skoltiden än killarna, eftersom många killar tappar hår eller anlägger skägg /mustasch. Tjejerna är mer intakta jämfört med skoltiden. Jag fick t.ex en vänförfrågan på FB av en f.d. klasskamrat, där det tog åtskilliga veckor innan jag kom på vem han var. Orsaken var att det långa blonda håret och efternamnet från skoltiden lyste med sin frånvaro).

Återträffen var positiv. Det var enormt roligt att se hur de som jag en gång hade haft som klasskamrater, var otroligt lika sig från skoltiden, en del hade i och för sig växt lite mer i färdriktningen än andra, men utseendet var fortfarande bekant. Det verkade som att de flesta arbetade med vårdande yrken, som sjuksköterska, barnmorska, förskolelärare, lärare och liknande. Det var bara jag och värdinnan som inte hade den typen av arbete. De flesta arbetade i den kommun som vi växte upp i. Det gjorde att jag fick en ny syn på mitt arbete, som i jämförelse med de andra nu verkade vara väldigt exotiskt, eftersom det är ett australienskt bolag. En annan sak som jag lade märke till var när efterrätten serverades så drack alla minst en kopp kaffe utom jag, som var den enda som drack te. (Hade jag druckit så mycket kaffe som en del gjorde så hade jag somnat vid lunch dagen därpå). 

Det är också kul att kunna dela en gemensam historia och se hur alla har grenat ut sig och formats av upplevelser och erfarenheter. De olika personligheterna var kvar som jag mindes dem från skolan men mycket mer mogna och mer toleranta. Det verkade som att vår gemensamma uppväxt, trots olika familjer, hade skapat gemensamma värderingar, eller så är det kopplat till att vi är i samma generation, eller har haft samma typ av miljö under uppväxten. 

Men en gemensam sak var att alla verkade vara positiva och ingen var bitter över livet, trots att en del hade lagt till otroligt påfrestande upplevelser, till sitt upplevelsekonto. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s