Begravning 

Jag tänkte göra en ny variant på inlägg, jämfört med de tidigare jag har gjort och därför kommer nu ett lite lättsammare inlägg som utspelar sig på en begravning. Det var när en av våra grannar blev föräldralös, som jag var med på pappans begravning. Den är, enligt min erfarenhet verkligen ett undantag, med tanke på hur ceremonin avlöpte. 
Det var mycket bilar parkerade vid kapellet när jag kom, så det var tur att jag kom i god tid, så att jag hade möjlighet att parkera en bit bort utan att behöva springa in i kapellet och sätta mig ner andfådd. När jag kom in i kapellet hälsade jag på min föräldralösa granne och gick och satte mig. Nu satte jag mig i och för sig på “fel” plats, som det verkade, för hon som var representant, flyttade mig till en hård träbänk på den sidan som alla andra satt på. Det såg tydligen inte bra ut att sitta själv på ena sidan gången som ledde fram till kistan. Jag med min lilla rumpa hade sett fram emot att få sitta på den stoppade stolen, som var mitt första alternativ. (När ceremonin var klar, så var den sidan fylld också).

Jag satt nu bredvid två damer som verkade vara världsvana begravningsbesökare. Den känslan skapades av att de såg ut att vara väldigt medvetna om hur viktigt det är att vara tyst och diskret i det här sammanhanget. En person klädd i grälla färger skulle ha fått en och annan menande blick av dem. När psalm 251 hade klingat ut och prästen är på väg fram i den kompakta tystnaden, så lägger en av de världsvana begravningsbesökarna ifrån sig sitt programblad i stället på ryggstödet av den framförvarande bänken. Stället var försett med rillor i botten och tänkt att användas till tjocka psalmböcker och inte tunna programblad. Det vikta programmet föll genom rillorna, så att det hörs en mycket skarp duns mot golvet. De världsvana begravningsbesökarna såg oerhört besvärade ut, antagligen för att ha misslyckas med att vara diskreta. 

Prästen tog till orda och beskrev Goodwig genom 3 S, Spelande (dragspel), Snickeri och Service. Mitt i talet byter han till Ludvig istället, för att sedan avsluta med Goodwig. Men mitt i talet börjar också en telefon att ringa, dovt till att börja med, men signalen ökar successivt. Folk börjar se sig om och undrar var ljudet kommer från. Till slut är signalen så hög att det utan problem går att härleda den. Den kommer från en av de världsvana begravningsbesökarna. Fördelen med att låta telefonen ringa i väskan är att väskan dämpar signalen något, men eftersom signalen stegras, så ser man hur paniken växer med signalen. Till slut kastar sig väninnan till damen med telefonen över hennes knä och sliter åt sig telefonen och med en förvånansvärd hastighet får tyst på signalerna. Båda andas ut, men ser något uppjagade ut. 

Under psalm 285 försöker jag att förbereda mig inför den jobbigaste delen av begravningen. Förberedelsen innebär att jag försöker att öppna förpackningen med näsdukar. Eftersom den är av plast så prasslar den, men under sången så hörs inte det. Jag letar efter en flik på förpackningen, men jag varken kan se den eller känna den. När psalmen tystnar och det är dags för avsked har jag fortfarande inte fått upp den. Första bänkraden är på väg till avsked. Min föräldralösa granne reser sig och väntar kort på att damen till höger ska resa sig. Vad han inte märker är att damen till vänster försöker att greppa hans hand och i hennes strävan att få tag på den håller på att falla framlänges. Jag fnittrar lite nervöst inombords åt scenen som utspelar sig. Jag sitter på andra raden och inte hinner fippla mer med mina näsdukarna,  då det är vår bänkrad som ska gå fram för avsked. Åter tillbaka i bänken håller jag på att nästa få panik över näsdukarna och bestämmer mig för att slita upp paketet. Det känns som en oerhörd lättnad att äntligen få ha en näsduk till hands. 

Vid bilen träffar jag en annan granne som jag hälsar på. Av någon anledning så hasplar jag ur mig att det är lite svårt att känna igen sina grannar när de är så tjusigt uppklädda. Repliken som studsar tillbaka tyder på en klar missuppfattning.

När jag sitter i bilen på väg tillbaka till jobbet så är jag väldigt trött efter den här händelserika timmen. Den tröttheten visar sig som ett skrattanfall när jag någon timme senare sitter och pratar med S på jobbet. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s